Nr 13, del 7 |
Alice var på väg ner för trappor igen, men den här gången gåendes med sina egna ben. Två människodjävular framför henne i och två bakom henne med samma mörka kappor med luvor som inte visar ansiktet på dem. Den övre våningens furste följde inte med henne. Han sa att det var alldeles för långt för en gammal man som han att gå.
Hon kollade nervöst på människodjävularna medan hon gick. Hon skulle verkligen behöva gå på toa nu. Och kanske ta en bit mat. Det enda hon hade fått från fursten var en bit bröd och rått kött som de kunde steka. Hon undrade vad man åt för kött i helvetet. Hoppas inte något konstigt bara. Som människokött. Hon tittade nervöst på människodjävularna som om de hörde vad hon tänkte. Varför inte? Helvetet finns ju, varför skulle inte något annat onaturligt finnas då?
Som om de verkligen hade hört vad hon tänkte, så stannade de alla upp samtidigt och en av dem sa:
”Vi vilar lite”
Alice pustade ut. Nu kunde hon äntligen gå på toa. Men vart skulle hon göra det? Det fanns ju bara massa trappor. Hon kollade runt och såg en ganska stor öppning i grott väggen. Där kanske hon skulle kunna gå på toa. Hon gick dit så fort hon kunde och hon kände människodjävularnas ögon i nacken.
När hon var klar så hade människodjävularna ställt sig upp och var redo för att fortsätta. Alice suckade och kände hennes mage kurra. Hon gick mot ledet och ställde sig på sin plats i mitten av allt. En av människodjävularna, hon gissade att det var den som sa innan att de skulle ta rast, gav henne en bit bröd. Hon nickade som tack och började gnaga på det. De fortsatte sin långa färd igen.
Nr 13 stannade upp när han hörde steg i trappstegen lite längre upp. Det var flickan. Han hörde hennes hjärta slå på långt håll. Han fortsatte upp i trappan. De kom närmare och närmare. Tillslut så hade de gått förbi honom. Han hade förvandlat sig till skuggan igen. Han hade inte ens märkt att han hade gjort det. Han följde efter dem medan de gick ner för trapporna.
Flickan hade blått långt hår och stora gröna ögon, mellanstor näsa och liten mun. Hon var söt. Han hade hört att människoflickor skulle vara fnittriga och bry sig mycket om sitt utseende. Men hon var något annat. Annorlunda, men på ett bra sätt.
Människodjävularna skulle vara lätta att besegra men hur skulle flickan reagera? Hon skulle säkert bli rädd och försöka fly. Det är värt ett försök. Jag har inte all tid i världen, tänkte han. Han tar sats och hoppar på en människodjävul och fäller den. Sen sticker han sitt spjut igenom dens hjärta. De andra människodjävularna vänder sig om och slåss i luften efter honom. Han ler för sig själv. Jag är alldeles för snabb för dem, tänker han. Han ser flickan i ögon vrån och ser att hon springer upp från trappan igen. Han dödar snabbt de andra och rusar efter henne.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Carrre - 13 sep 11 - 21:30- Betyg:  | men du skulle ju maila mej när denhär kom ut ju!! ;p
läbbigt, vill gärna läsa resten av denhär grymt beroendeframkallande novellen... :) | | Amyemy - 12 sep 11 - 21:58 | | hon springer upp för trappan igen* |
|
|
|
