Svåra känslor i ett simpelt kopieringsrum [2/3] |
M/M
- Vill du ha öl? frågade Adam.
- Hm, sa jag som inte riktigt hörde vad han sa, va?
Han hade redan öppnat en och räckte mig den. Jag tog emot den med något darriga händer, men Adam verkade inte märka något. Han öppnade bara en till sig själv, log sitt snygga vita leende och höjde sin burk.
- Skål på dig! ropade han och skrattade.
Jag instämde i skrattet men lyckades inte säga något. Jag kände pirret och glädjen sprida sig i mig. Jag kan inte beskriva hur mycket jag i den stunden ville tala om för honom hur vacker jag tyckte att han var när han skrattade.
- Fredrik!
Jag vaknade ur min dvala när jag hörde en annan röst bakom mig och kände mig genast lite besviken när jag var tvungen att vända mig om. Den som ropat på mig var Helena, en av receptionisterna. Jag stönade. Var hon tvungen att komma och förstöra just nu? Precis när jag hade ett jättebra läge att spana på nära håll...
- Åh, hej, sa jag och ansträngde mig att låta glad. Hur är läget?
- Jättebra! Visst har de gjort fint? Och maten ser god ut, har du tittat på den?
- Nej, jag har inte hunnit så långt.
- Gå och titta, sa Helena leende. Är du inte hungrig redan kommer du garanterat att bli det när du går dit.
Jag nickade och log. När Helena inte sa något mer utan vände sig för att prata med någon annan vred jag på huvudet för att försöka prata med Adam igen. Han var inte där. Besvikelsen exploderade nu i mig. Fan också, tänkte jag. Jag hade honom ju, och så kom Helena och förstörde allt...
Jag såg mig omkring men hittade honom ingenstans. Mitt hjärta sjönk som en sten i bröstet och jag kände för att gråta. Jag bestämde mig dock för att bita ihop och gick istället bort till matborden för att titta vad som fanns trots att den hunger som funnits i mig nu var som bortblåst. Helena hade haft rätt; det var väldigt snyggt upplagt och allt såg gott ut. Det fanns mycket att välja bland och jag plockade på mig lite av varje innan jag hoppfullt spanade bland borden i den dekorerade matsalen. Kunde han vara här någonstans? Inte där... inte där... inte där heller... ingenstans. Med en suck gick jag och satte mig vid ett av borden. Jag kunde alltid prata med någon annan tills han visade sig.
När klockan närmade sig halv elva kände jag mig ovanligt sänkt och började fundera på att åka hem. Jag hade inte sett till Adam på hela kvällen. Om inte han var här, vad hade då jag för anledning att vara kvar? Det var bara honom jag ville umgås med, så mycket att det gjorde ont i mig.
Jag hade dessutom hamnat bredvid den tråkigaste människan på hela kontoret, vår professor i rättssociologi. Han kan verkligen inte prata om något annat än just rättssociologi och då vi arbetar med rättsliga frågor hela dagarna och behöver fråga honom saker lite då och då känns det ungefär som att förlora ett viktigt mål när man måste prata med honom på fritiden också. Han låter som ett uppslagsverk när han pratar och det orkar man inte lyssna på en längre tid. Det var alltså ännu en anledning för mig att åka hem. Jag kände inte för att dansa eller liknande heller.
Jag hade precis bestämt mig för att åka hem och tagit min kavaj när jag kände en hand på min axel. Ganska irriterat vände jag mig om. Det var Adam som stod bakom mig och i samma ögonblick som hans ganska ostadiga blick mötte min försvann irritationen. Det började pirra i mig och jag log glatt mot honom.
- Hej! Var har du varit?
- Gått omkring lite, sa han.
Det märktes att han var full. Jag hade inte druckit mer än den öl han gav mig men ändå kände jag mig lika full som han såg ut. Hjärtat slog så hårt att jag blev alldeles varm av allt blod som forsade runt inuti mig. Musiken sänktes med flera decibel och det enda jag hade öra för var hans röst. Jag bestämde mig för att den här gången visa exakt hur glad jag var – han skulle inte märka att något var konstigt ändå.
- Okej, svarade jag och log ännu mer. Vad ska du göra nu då?
- Du... var du på... på väg hem eller något? sluddrade Adam. För jag skulle liksom behöva din hjälp med en sak.
- Nej, nej, jag skulle bara gå ut och ta lite luft, men jag kan göra det sedan, försäkrade jag lite för snabbt. Jag kan hjälpa dig först.
- Ah, vad bra. Du, följ med här, jag ska visa dig...
Lyckligt följde jag efter honom genom korridoren. Jag trodde att vi var på väg till hans arbetsrum eller så, men till min förvåning stannade han utanför kopieringsrummet. Han stod och tittade in i det ett tag innan han gick in. Efter att han studerat kopieringsmaskinen några sekunder tittade han frågande på mig.
- Hur fungerar den här apparaten egentligen? frågade han och lät verkligen som om han inte visste.
Åh, vad söt han var när han såg så där undrande ut. Jag fick nästan bita mig i tungan för att inte säga det.
- Eh, kopieringsmaskinen? fick jag fram till slut. Har du glömt hur den fungerar?
Han nickade och såg helt uppgiven ut. Jag kunde inte hjälpa att jag började skratta när jag gick fram till honom, både för att han såg rolig ut och för att jag nu skulle få vara nära honom igen.
- Det är jättelätt. Lägg pappret du ska kopiera här, sedan trycker du här tills du har fått fram hur många kopior du vill ha. Sedan är det bara att trycka på start-knappen, så kommer de.
- Jaha... då fattar jag nog. Tack, Freddan, du är en schysst kille du...
- Du också, mumlade jag.
Jag vände blicken uppåt igen för att titta på honom och märkte först då att han höll handen på min arm. När jag mötte hans blick blev jag förvånad; han nästan stirrade på mig och hans blick var så vacker, så intensiv att jag trodde att jag skulle falla omkull. Jag blev tvungen att blinka flera gånger för att inte förlora förståndet helt. Åh, vad gärna jag ville...
Jag hann inte avsluta tanken förrän han plötsligt kom närmare och kysste mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JessicaKarlsson - 13 sep 11 - 20:08 | | bra! längtar till nästa del :) | Liroficado - 13 sep 11 - 16:44- Betyg:  | Åh, du skriver jättebra. Älskar det! :D
Mejla gärna nästa! :) | | FR3KSHOw - 13 sep 11 - 08:40- Betyg: | | yeeeeeeeey :D skriv mer o fortsätt mejla :) |
|
|
|
