Solens återkomst |
Solens återkomst
Prolog
Vi var i en stor skogsglänta. Gräset med de små blommorna vajade krig våra nakna fötter, och en sval bris fläktade våra små ansikten. Bredvid gläntan porlade en kristallblå bäck, som vackert glänste i solljuset. Jag böjde mig ner och plockade en av de gula blommorna som jag fäste i mitt blonda hår. De andra barnen rusade runt, dansade och lekte. Solen lyste klart och sipprade fram bland lövkronornas grenar, där den skapade roliga mönster på gräset nedanför. Jag andades in den rena luften, fylld med doften av blommor och skogen. Men plötsligt började allt förändras. Det blev kallare, och ljuset från solen började sakta försvinna. Jag tittade förvånat upp mot himlen, men solen hade redan täckts av moln. Allt som var kvar var det svaga ljuset som försökte tränga igenom det gråa, otäcka täcket. De andra slutade också att leka och tittade förvånat upp. Sedan började regnet ösa ner, och gläntan förvandlades från en härlig dröm till en våt mardröm. Något var fel, något hade förändrats.
70 år senare
Jag satte mig hostande upp i sängen. Tiden var kommen. Jag lutade mig mödosamt mot nattduksbordet och fingrade på knapparna till hjälpapparaten. Efter lite fumlande hittade jag knappen med mina ådrade händer och tryckte. Jag lutade mig tillbaka i sängen mot de stora, fluffiga kuddarna. Mitt vita men gamla hår föll ner som en ridå över mina axlar. Med ännu ett tryck på apparaten flög gardinerna åt sida och blottade den gråa, alltid lika mulna himlen. Ljuset i rummet förändrades inte, den förblev lika disig som den var av de svaga sjuklamporna i alla hörn. Den automatiska dörren gled så ljudlöst upp, att jag knappt märkte att Cheraníe var där förrän hon satt vid min sida. Det berodde i och för sig även på min dåliga hörsel.
”Behöver du hjälp med något?” frågade hon oroligt. Jag tog hennes hand utan ett ord. Det var min dotter, som jag älskade så mycket. Hon var lik mig, med sitt blonda hår och stora, ljust blåa ögon. Precis som jag i mina unga dagar.
”Kalla hit mina barnbarn, är du snäll.” Hon nickade med ett sorgset utryck i ansiktet och gick försynt ut samma väg som hon kommit.
Fem minuter senare var de alla där, samlade runt min sjuksäng. Lille Jell satt uppkrypen i Amas famn, och bredvid dem satt deras storebror Rex, alla tätt ihop. Han såg på mig med kloka men ledsna ögon. Även Lexa och hennes tvilling Trom satt där, på den mjuka vita mattan bredvid sängen. I bådas ögon syntes oro. De var alla fem väldigt bleka, med samma glansiga, gråa ögon. Deras hårfärg skilde sig inte heller mycket, alla var ljust blonda. Ingen av dem såg frisk ut, trots att alla levde i välbärgade familjer. Men det gjorde ingen nuförtiden. Bristen på något livsviktigt var förödande. Efter en stunds tystnad tog Rex till orda:
”Du kallade på oss, mormor.”
”Ja, jag tror att ni vet vad jag vill tala med er om.”
”Är det... är det solen?” frågade Lexa dämpat. Jag gladde mig åt hennes klartänkthet.
”När jag var ung, kunde man ännu se solen på vår vackra himmel. Jag minns hur den värmde mot huden, hur den lyste upp landskapet. Den var som ett stort eldklot, som förgyllde hela himlen. Och solnedgångar - de var det vackraste som fanns. Men det var längesedan.” Jag satte mig mödosamt upp och lutade mig kuddarna. Alla fem såg på mig med stora ögon. Jag hade aldrig berättat för dem att jag var så gammal att jag hade levt när solen ännu lyste på himlen.
”Varför kan vi inte se solen?” Lille Jell såg på mig med undrande, stora gråa ögon.
”Har ingen berättat det för er? Det hände länge sedan, när jag bara var nio år gammal.” Jag harklade mig, jag var fruktansvärt torr i strupen. Sedan fortsatte jag:
”Jag minns dagen som om det var igår. Det var mitt på sommaren, då solen lyste som starkast. Alla var vackert bruna.” Alla fem såg på mig med undrande ögon. ”Ja, ni vet, någon måste ha berättat att man får mörkare hy av solen? Åh, herregud, ni är ju mindre upplysta än jag hade trott. Lär ni er inget i skolan nu för tiden? Hursomhelst, jag var iväg med mina vänner i skogen den dagen. Vet ni förresten vad en cykel är?” Ännu en gång möttes jag av undrande ögon. Jag började småskratta, vilket ledde till en rejäl hostattack.
”Hur är det?” fråga Lexa oroligt. Jag kände hostan gå över, men jag var fortfarande torr i halsen.
”Åh, förlåt. Cykeln var faktiskt ett väldigt praktiskt färdmedel, men konkurrerades ut från marknaden av alla dem där eldrivna flygfordonen”, sa jag ogillande, och tänkte på alla härliga cykelturer i unga år.
”Jag har hört talas om dem. Alla säger att de var väldigt svårdrivna, man fick driva dem med sin egen kraft”, sa Rex klokt.
”Ja, det var det som var det härliga. Tillbaka till ämnet nu, kära barn. Jag minns hur jag stod där i skogsgläntan och såg upp mot himlen, där solen plötsligt gått i moln. Men de var inte vanliga, vita, fluffiga moln, utan stora och gråa, precis sådana som täcker vår himmel än idag. Jag skyndade mig hem, för att komma undan ovädret. Inne satt mor och far klistrade framför teven. På min tid var teveapparaterna förresten tvådimensionella, och inte störren än mattan ni sitter på.”
”Men... var det inte tråkigt att se på TV så? Jag menar, allt var ju platt!” utbrast Trom grubblande.
”Jaja, ni är inte vana vid tanken. Ni sitter ju klistrade varje kväll och ser på tredimensionellt trams. Tänk er - det har funnits teveapparater utan färg en gång i tiden!”, berättade jag. ”Nu ska jag komma till saken. På teven gick ett extrainsatt nyhetsreportage. Det var en balans i naturen som rubbats, av alla miljöförstörningar. Det var något med vulkaner inblandade, men mitt minne är så suddigt att jag knappast kan ge er en exakt diagnos på vad som hände. Men solen skulle skymmas av moln resten av vår livstid.” Jag hostade till, och kände gamla känslor välla upp inom mig när bortglömda minnen väcktes till liv. ”Nu kunde vi inte göra något, det var för sent. Jag trodde inte mina öron först. Men ju fler dagar som gick, desto mer började jag tvivla på att få se solen igen. Himmeln var och är en grå filt som täckte vår planet.”
Jag drog en djup suck. Det kändes som om tiden snart var inne. Jag ville bara få det sista sagt, innan jag skulle lämna denna sollösa jord.
”Kommer vi aldrig att få se solen?” frågade lille Jell oroligt. En djup längtan syntes i hans ögon. Jag lättades att han ställde den självklara frågan, som jag så gärna ville svara på.
”Jodå, en dag. Det var det dem sa...” Jag började få svårt att andas. Det var något mer jag behövde få sagt, men jag kunde inte få fram det. Dörren gled upp, och jag hörde Cheraníes röst.
”Så, jag tror att er mormor behöver vila. Spring ut i trädgården och lek nu.” Hon föste ut barnen. Jag kunde inte protestera, trots att jag ville. All livskraft försvann sakta ur min kropp. På ett sätt var jag tacksam, allt måste få ett slut. Både det underbara och det dåliga.
”Hur är det?” frågade hon oroligt och tog åter igen min gamla, vita hand i sina mjuka händer. Hennes blåa ögon var fulla av rädsla, oro och sorg.
”Cheraníe, min dotter... allt kommer att bli bra nu, tro mig”, viskade jag. Sedan slöt jag ögonen för sista gången.
Utanför fönstret, under den gråa himlen lekte de fem barnen i trädgården, bland alla moderna leksaker som deras mormor antagligen aldrig ens kunnat fantisera om i deras ålder. Plötsligt började Lexa känna att något var fel. ”Mormor”, viskade hon och stannade upp mitt i leken. Hon slöt ögonen och lät en tår leta sig nerför den bleka kinden. Det kändes som om hjärtat skulle brista. De andra barnen förstod också. Hon fanns inte längre på denna jord. Lille Jell började snyfta hejdlöst och klättrade upp i Rex famn. Trom tog Amas och Lexas händer. Så stod de, på det gråa mosaikgolvet i den överdimensionella trädgården en lång stund.
Efter en tid började Rex känna något varmt mot kinden. Hans ögonlock blev sakta ljusare, som om någon lös med en lampa rakt på honom. Han kunde inte gissa vad det var, men han fylldes av en varm, ljuv känsla, så han öppnade de tårfyllda ögonen och utbrast: ”Se, molnen skingrar sig!” Alla barnen såg genast upp mot himlen. Och ja, molnen höll sakta på att skingras och försvinna, som luft. Någonting ljust började tränga fram bakom dem. Sedan fick de se något som de inte trott var möjligt: ett stort, glödande klot som lyste upp himlen med starkare kraft än någonsin. Barnen började genast svettas i sina silvriga overaller som de blivit påsatta för att skyddas mot kylan, men ingen av dem märkte det, för de såg fascinerat rätt in i solen, tills den var så stark att de måste vända bort ögonen.
”Fantastiskt.”
”Det var det mormor ville komma fram till”, viskade Ama. Hennes ögon fylldes åter igen med tårar, men den här gången av glädje. Hon blev varm inombords, trots att sorgen efter deras mormor fanns kvar. Plötsligt hördes rop omkring dem. De såg ut genom det höga silvergråa staketet mot gatan en hundra meter under dem. Från deras plattform hade man perfekt utsikt över huvudgatan. Folk rusade ut, alla fascinerade av den stora förändringen. Hurrarop utbröts, och snart stämde hela staden in. Husen under dem, de andra plattformarna, till och med de allra fattigaste från de ensliga gatorna på marken bröt ut i hurrarop.
Flera timmar senare, när glädjeropen och den glada chocken lagt sig, satt alla barnen fortfarande ute i trädgården. Men de lekte inte, utan satt på en hård stenbänk och njöt av solens strålar.
”Tror ni att mormor visste att detta skulle hända?” frågade Lexa tyst och bröt tystnaden.
”Hon måste ha vetat det.” Rex tog upp ett par glasögon som dämpade solens ljus, så att han kunde se rakt mot den. Han ville ta en närmare titt på solen innan den gick ner.
”Men varför just när hon dog? Har det ett sammanhang, tror du?” Ama såg fundersam ut.
”Jag vet inte... och vi kommer aldrig att få veta”, avslutade Rex ämnet och suckade. Jell gäspade stort. ”Dags att gå och lägga sig, småtting? Solen kommer att vara tillbaka imorgon också”, tillade han när Jex började protestera.
”Vi kan väl vänta tills solnedgången först?” avbröt Trom. De tänkte alla på vad deras mormor sagt om solnedgången - att det var det vackraste som fanns.
”Jag önskar att hon var här”, viskade Lexa, återigen med tårar i ögonen.
”Det är hon”, sa Rex självsäkert. Och just då kände de alla fem som om hennes ande verkligen var där med dem, omslöt dem och tröstade dem, samtidigt som hon gladdes åt den stora lyckan.
Så satt de där, och såg solens vackra ljus än en gång försvinna. Den molnfria himlen skiftade i rosa och rött framför det blåa när solen sakta, sakta sjönk nerför horisonten, likt ett kolossalt eldklot som dröjande sänkte sig mot jordens gräns. Snart såg de inte längre det lysande klotet som hade gett dem så mycket glädje, men de visste att den om bara några timmar skulle vara tillbaka, och värma jordens yta och deras allt friskare, livfulla ansikten.
|
|
|
|
