De gömdas hemligheter [8] |
Halli hallå, är är del/kapitel åtta! (: Jag fick en fråga om hur mina vampyrer fungerar, och om det är fler som undrar kan de få läsa det här, men observera att jag inte "kommit på" det här själv utan har hittat det på internet eftersom jag ville ha en bra förklaraing till hur mina vampyrer fungerar. Om det är något annat ni undrar, kommentera eller skicka ett meddelande! (:
"Vampyrblodet har i sig en del intressanta egenskaper, till exempel koagulerar det inte. En annan egenskap är dess självnedbrytande förmåga, blodet innehåller ämnen som får det att övergå i flyktig form vilket innebär att fläckar av vampyrblod dunstar utan att lämna några spår efter sig. I en vampyrkropp har dessa ämnen förstås ett syfte. Eftersom vampyren i grunden kan betraktas som en död varelse (då den varken har puls eller kroppstemperatur) skulle blod snabbt koagulera i dess ådror och förhindra den nedbrytning som ger vampyren dess energi men ett anti-koagulerande ämne som finns i vampyrkroppen gör att blodet flyter fritt i dess ådror och eftersom vampyrens hjärta inte slår (och vampyren därvid inte har något blodtryck) så blöder den endast mycket lite om skador åsamkas den. Enligt teori som skulle kunna förklara vampyrers ämnesomsättning, sugs blodet ned i magsäcken som utsöndrar antikoagulerande ämnen, vid behov leds sedan blodet genom tarmarna (där det nedbrytande ämnet tillsätts) och ut i blodådrorna, hjärtat sörjer sedan för att blodet fördelas jämnt i vampyrens samtliga blodådror. När musklerna sedan arbetar tar de inte bara upp syret i blodet, utan bryter ner blodets alla beståndsdelar därav kommer vampyrens ständiga törst efter nytt blod. Om tillgången på blod skulle sina, leder detta i långa loppet till en total oförmåga att röra sig och en trolig avstängning av hjärnfunktioner. Kroppen skulle då förefalla vara helt död och så förbli tills nytt blod rann nedför vampyrens strupe."
Tack för alla kommentarer på de andra delarna och hoppas att ni gillar den här! (:
Kapitel 8 – Säg inte farväl
~17e oktober~
Jag vaknade av att jag skakade tänder, det var kallt och jag vände lite på mig. Misstag. Hela kroppen värkte och jag stönade av den plötsliga smärtan. Försiktigt vred jag på huvudet och såg in i Sams oroliga ansikte.
”God morgon” mumlade jag sömndrucket och gnuggade mig i ögonen, försökte bortse från den ihärdiga träningsvärken.
”God morgon” svarade han i en morgonhes röst och jag förvånades över att han lät så mänsklig.
”Har du sovit?” frågade jag honom förvånat.
”Nej” sade han och ett svagt leende dök upp på hans läppar, ”kommer du inte ihåg att jag berättade att vi inte kan sova?” mumlade han lite roat.
Jag blev lätt chockad av leendet, det var sällan Sam log. Ibland kunde det rycka till lite i ena mungipan, som om han var på väg att spricka upp i ett leende, men det hade aldrig hänt bara såhär.
”Jo… det var därför jag lät så förvånad” sade jag lågt, något hänförd över hans leende.
Plötsligt kände jag hur jag darrade, det var faktiskt väldigt kallt.
”Gud vad kallt det är” klagade jag lågt och knep ihop ögonen samtidigt som jag kröp ihop till en boll med armarna runt benen.
”Åh… förlåt” ursäktade sig Sam och leendet försvann lika snabbt som det dykt upp.
”Nej, det är inte ditt fel, men skulle du kunna vara snäll och slå av ac:n?” frågade jag honom, ville inte att han skulle känna sig skyldig till något som han inte kunde rå för.
”Javisst, självklart” svarade han och försvann från sängen.
Han lämnade en grop som avgjutning av hans kropp i madrassen han vilat på, och jag försökte dra mig upp i sittande ställning utan att svära högt på grund av de förvånansvärt ihärdiga smärtorna.
”Vad är det?” frågade Sam när han kom tillbaka och satte sig i sängen.
Han var fullt påklädd i samma mörka jeans och mjölkvita skjorta som han kvällen innan, och jag blinkade till några gånger.
”Jag har lite ont” svarade jag, en grov underdrift för att vara helt ärlig.
”Du har ont?” upprepade Sam lite undrande och sedan ruskade han på huvudet och tog sig för pannan.
”Herregud, förlåt. Det är klart att du har ont. Är det något du behöver?”
Jag kunde inte hålla borta skrattet som bubblade upp, men eftersom det högg till lite obekvämt i magen försökte jag sluta så snabbt som möjligt. Hans oförstående ansiktsuttryck fick mig att le och så skakade jag lite på huvudet åt situationen.
”Vad är det nu?” frågade han frustrerad.
”Du är söt när du inte förstår” sade jag och vinklade huvudet på tv:n istället, fortfarande med ett litet leende på läpparna.
”Kan du sätt på tv:n?” frågade jag och gäspade när han gjorde som jag bad och bläddrade efter kanal till kanal tills jag bestämde mig för att jag hittat ett någorlunda dåligt program.
Vi satt där hela dagen, i det mörkbelagda rummet och beställde roomservice till mig, kollade på dåliga såpor och skrattade åt hur dåliga producenterna var. Det tog ett tag för mig att komma ihåg att när jag och David var sjuka (av någon anledning brukade vi alltid smitta ner varandra och vara sjuka samtidigt, eller så blev den andre bara sympatisjuk för att få slippa jobba lite) så satt vi och gjorde just det här, och till min förvåning kändes det lika avslappnat att göra det med Sam.
”Oj, klockan är tio” utbrast jag och drog en hand genom mitt smutsiga hår och så gav jag ifrån mig ett lite lätt äcklat ljud.
”Vad?” frågade Sam nyfiket och jag fnös mot honom.
”Jag, mänskliga lilla jag, måste duscha, men jag kommer säkert att ramla halvvägs till badrummet” sade jag lite skämtsamt, men ändå lite bittert.
”Jag kan hjälpa dig” sade Sam lättsamt, men när han såg min chockade blick skyndade han sig att säga; ”alltså hjälpa dig till badrummet, inte hjälpa dig att duscha” och så såg han bort mot tv:n istället för på mig.
Jag kunde inte hindra mig från att tänka på den där drömmen för så länge sen, den jag haft när Sam befunnit sig i duschen samtidigt som jag. Till min bestörtning insåg jag att jag nog inte skulle kunna duscha själv, och att det enda som fanns att välja mellan var Sam eller roomservice-killen som vi hälsat på några gånger idag.
”Jag tror faktiskt att du måste hjälpa mig” sade jag försiktigt, ”och inte bara till badrummet” avslutade jag och mötte Sams förvånade blick.
”Fast vi behåller underkläderna på. Jag har en pojkvän” sade jag med en förnuftig röst och så nickade Sam långsamt.
Det lät tydligen överkomligt. Han reste sig därför, gick runt sängen och hjälpte mig försiktigt upp på fötter. Jag hade inte gått på en heldag och mina ben kändes som gelé när jag praktiskt taget hängde på Sam bort mot min väska.
”Jag måste hämta lite rena kläder” sade jag och böjde mig med en flämtning ner för att ta upp ett par rena trosor, en bh och en stor tröja som skulle räcka mig strax under låren.
Eftersom mina underkläder skulle bli blöta kunde jag byta efteråt, och vi styrde stegen mot badrummet. På min begäran stängde Sam dörren efter oss och jag satte mig på toalettstolen för att vila lite.
”Jag känner mig handikappad” skämtade jag och jag kunde se att Sam såg ganska ansträngd ut trots att det ryckte till lite i hans ena mungipa.
”Okej, dåså…” mumlade jag och harklade mig medan jag återigen tog stöd mot Sam när jag först satte på mig bh:n under tröjan, sedan drog av mig t-shirten och mjukisbyxorna.
Sam styrde mig mot det kombinerade badkaret och duschen och jag satte mig på den kalla kanten när jag väntade på att Sam skulle ta av sig sina kläder. Till min förskräckelse kände jag hur det pirrade till av förväntning när jag såg hur han knäppte av sig skjortan och lät jeansen falla till golvet. Strumporna fick han snabbt av sig och jag kunde konstatera att han inte luktade fotsvett, fast å andra sidan var han en vampyr, de svettades kanske inte. Hans kalsonger var svarta och fick hans hy att se ännu blekare ut. Utan ett ord gick Sam över porslinskanten och drog sedan upp mig på fötter så att vi stod mittemot varandra och så såg han lite tvekande på mig. Jag nickade bara kort mot honom och så försökte vi få det att fungera. Efter mycket om och men, smärtsamma stön och fundersamma hm:anden fick Sam en idé.
”Vi får helt enkelt sätta oss i badkaret. Vi fyller det och så kan jag tvätta ditt hår medan vi sitter ner, låter det bra?” frågade han och jag nickade ivrigt, tacksam över att slippa vingla fram och tillbaka på mina ostadiga fötter.
”Bra idé” berömde jag och efter att Sam vridit på vattnet som var till för att fylla badkaret tog han tag om duschmunstycket som just nu inte fyllde någon funktion och så lyckades han få ner oss i sittande ställning utan att jag svor på grund av smärtan. Jag var placerad framfor honom och han hade benen på vardera sidan om mig. Det var dock mellanrum mellan min rygg och hans mage, och medan vattnet fylldes kunde jag känna hur jag blev varmare och mina muskler slappnade av. När karet väl var fyllt sköljde han försiktigt mitt hår, shampoonerade det och sköljde ut skummet. Medan badskummet låg tätt över våra kroppar suckade jag svagt av njutning.
”Vad är det? Har du ont?” frågade Sam, han hade helt klart missuppfattat min suck.
”Nej, det är bara så skönt att koppla av” sade jag och slöt ögonen samtidigt som jag lutade mig bakåt mot hans överkropp.
”Är det okej?” frågade jag tyst medan jag vilade mitt huvud mot hans bröstkorg.
”Självklart” fick han fram lite hest och jag log lite svagt.
”Milla… vakna” viskade Sam nära mitt öra och jag kände hur huden knottrade sig av kyla när jag återfick medvetandet.
”Du borde nog inte sova här, kom så ska jag hjälpa dig” fortsatte han mjukt och hjälpte mig ur badkaret.
Jag kunde känna att den värsta värken i min kropp försvunnit och jag kvävde en gäspning medan jag öppnade ögonen och såg mig omkring i det upplysta badrummet. Sam räckte mig ogenerat en torr handduk, de rena trosorna och tröjan, sedan vände han ryggen åt mig och lät mig få lite andrum när jag torkade min kropp. Så snabbt jag kunde satte jag på mig trosorna och drog t-shirten över huvudet. Sam hade på något sätt fått av sig sina blöta underkläder och dragit på sig jeansen.
”Tack” sade jag med ett trött leende och han vände sig om och lade en arm om min midja.
”Går det bra?” undrade han medan vi gick mot sängen och jag nickade som svar, koncentrerade mig mest för att få en fot framför den andra.
När jag satte mig på sängen tvekade han lite, verkade inte riktigt veta vad han skulle göra, och jag tog hans hand och såg honom i ögonen.
”Kan du stanna i natt också?” frågade jag och han nickade, nästan lättat såg det ut som.
Han gick runt sängen i mänsklig takt, lade sig ner på den andra sidan av sängen och så vände jag mig mot honom. Under några långa minuter låg vi bara och såg på varandra, jag hade ingen aning om vad som försiggick i hans huvud, men visste allt för väl vad jag själv tänkte på. Jag skulle vara tvungen att åka imorgon, men jag orkade inte säga det nu, orkade inte förklara varför. Jag var tvungen att åka tillbaka till Linköping, till David och till allt som var vanligt, allt som var rätt. Bort från allt det här som var konstigt och fel, som innehöll så mycket död.
”Vad tänker du på?” frågade Sam nyfiket och flyttade försiktigt på en hårslinga som hamnat framför mitt ena öga.
Jag valde att inte svara, istället kröp jag ihop inuti mitt täcke, kröp ihop mot Sams överkropp och lutade pannan mot hans kalla bröstkorg. Efter bara några sekunder hade jag somnat, och jag tog mig igenom en hel natt utan att jag skulle komma ihåg en enda dröm.
~18e oktober~
Gäsp. Att kolla upp sista minuten biljetter från Stockholm till Linköping var inte det roligaste jag gjort, men samtidigt var det nödvändigt. Jag skulle hem. Efter att jag lyckats hitta ett tåg som avgick fem över tio på kvällen skrev jag ut biljetten och stoppade den i byxfickan, sedan fortsatte jag från datorerna i hotellets entré och gick upp till rummet. Sam öppnade lättsamt dörren åt mig och gav mig ett lätt leende.
”Värst vad det tog lång tid att äta frukost” skämtade han lite lätt och jag log frånvarande och gick in i rummet.
”Det var inte det enda jag gjorde” sade jag och undvek smidigt hans blick.
”Okej?” uppmanade Sam undrande.
”Jag beställde en tågbiljett” förklarade jag.
”Tågbiljett? Vart ska d…?” började Sam men sedan gick det upp för honom, ”åh”.
”Jag måste hem, Sam, jag vill inte fastna i det här” sade jag beklagande och tog ett steg närmre, han reagerade inte på det utan rynkade bara pannan.
”Jag är ledsen, men det här är mer än vad jag klarar av, jag behöver komma hem” fortsatte jag och försökte få någon respons.
Det var tyst ett tag och jag försökte komma på något att säga, något som kanske skulle kunna få honom att reagera, men det förblev tyst i rummet.
”Jag förstår” sade han sen och fångade min förvånade blick.
”Gör du?” orden föll ur min mun innan jag hann tänka till.
”Det är klart att jag gör, bara för att jag är en vampyr betyder det inte att jag inte har förståelse för känslor” sade han, något kallt, och jag rodnade motvilligt. Jag hade verkligen inte menat så.
”Jag förstår att du vill hem, att du vill vara med din pojkvän” sade han och log ett kort, halvhjärtat leende.
”Det hade jag också velat om jag var du” avslutade han och strök min kind med ena tummen.
”Tack” mumlade jag tyst och såg in de mörka ögonen, ryste till under hans beröring och suckade sen lågt.
Vi hade ätit på hotellet, till min förvåning hade det varit avslappnat och härligt, nästan som om jag inte alls skulle åka iväg och lämna det här livet bakom mig. De svaga strecken från min hals som Vladimir åstadkommit var knappt synliga längre och min kropp kändes helt återställd. Nu stod vi på stationen, centralen, och det vimlade med folk omkring oss. Alla var stressade, de vankade fram och tillbaka i väntan på tåget och när det väl rullade in på stationen var de irriterade och stod i vägen för de som skulle försöka ta sig ut. För upprymda och stressade för att inse att de själva saktade ner hela proceduren.
”Det här är väl hejdå då” sade jag och ryckte på axlarna.
”Varför inte ’vi ses igen’?” frågade Sam lite osäkert och tog ett steg närmre.
Jag blev förvånad av hans ord och rynkade pannan.
”Jag m…” började jag men tystnade när jag kände hur något kallt pressades mot mina läppar.
Kylig fingrar letade sig upp i mitt hår via nacken medan den andra höll fast mig vid svanken, och mina läppar formades av Sams. När han försiktigt lämnade mina läppar och lättade lite på trycket där han hade sina händer drog jag häftigt efter andan och flätade in mina fingrar i hans hår.
”Det här är fel…” viskade jag andlöst, med ögonen slutna och mitt ansikte bara någon centimeter från Sams.
”Jag vet…” mumlade Sam tillbaka.
”Men varför känns det då så rätt?” klagade jag med en underton av lust i rösten och närmade mig honom långsamt, med min mjuka kropp pressad mot hans hårda muskler.
”Jag vet inte” viskade han tyst och jag tryckte mina läppar mot hans igen.
Den här gången tryckte jag min tunga mot Sams läppar, så han särade på dem och kylan från honom och värmen från mig blandades i en kyss som inte var lik någon annan.
”Tåg som avgår från spår 2, lämnar stationen om fem minuter. Passagerare ombes att stiga på omedelbart”
Kvinnans röst som nådde ut till de resterande personerna på stationen fick oss att släppa varandra, och jag tog tag i min bag samtidigt som jag backade. Samtidigt som något blött rann ner från min kind iakttog jag Sams sammanpressade ansiktsuttryck, drog med mig bagen och tog mig upp i rätt vagn. Utan att riktigt andas försökte jag hitta rätt plats, och när jag väl såg ut genom fönstret för att försöka hitta Sam bland de få som stod kvar blev jag kall inombords.
Han var inte där.
”Älskling!” utbrast David i samma sekund som jag kom in genom dörren till lägenheten.
”Hej” sade jag lättat och stängde dörren efter mig.
”Det var så längesen, du fattar inte vad jag har saknat dig!” fortsatte han och slog armarna om mig i en kärleksfull kram.
”Jag har saknat dig också” sade jag, faktiskt helt sanningsenligt, trots att jag hade skuldkänslor för det som hänt på stationen bara några få timmar tidigare.
”Fan, vad jag älskar dig” sade han i en lite lugnare ton och kysste mig.
Mitt ”jag älskar dig också” försvann när våra läppar möttes och jag undrade om han kunde känna att jag, hans flickvän och sambo, hade kysst en annan man för bara några timmar sen.
”Du förstår inte hur mycket jag vill ha dig just nu” mumlade han tätt mot mitt öra och jag slöt ögonen när hans varma händer varsamt drog av mina kläder.
”Jag… vill ha dig också” viskade jag och höll tillbaka tårarna som ville rinna fritt på grund av skammen för det jag gjort, lättnaden för att David inte märkte det och alla andra känslor som kolliderade inom mig.
Vi snubblade in i sovrummet, båda halvnakna, och kollapsade i sängen. Först låg jag under honom, med slutna ögon och händerna i hans hår, men efter att vi krånglat av oss våra underkläder rullade jag över honom, tog kommandot och lät honom tränga in i mig. Vi förenades i djupa suckar, hårt slående hjärtan och mänsklig värme. Något David inte visste om, dock, var att jag inte tänkte på honom, och när han åter igen kom över mig för att avsluta allt med några sista tag var jag för första gången någonsin med David tvungen att fejka mitt eget avslut.
~20e december~
”Hoppas att du har köpt mig en riktigt fin julklapp nu” retades David och jag skrattade lågt innan jag vände mig bort från honom och såg upp i taket.
Jag sträckte lite på mig, flinade och kvävde en gäspning.
”Right back at ya” fick jag fram och Davids ena hand var plötsligt på min midja och han drog mig närmre sig.
”Hörru, är allt bra?” frågade han och pressade mig mot sig.
”Ja, hurså?” sade jag och petade honom retsamt i sidan med ena fingret.
”Du har verkat så… jag vet inte… som du, fast ändå inte. Som om något hände i Stockholm som förändrade dig” sade han och såg mig allvarligt i ögonen, men då jag inte svarade så började han skratta.
”Men det är väl bara jag som inbillar mig” flinade han och jag log mot honom.
”Förmodligen, du är bara paranoid” skrattade jag och skakade lite på huvudet.
”Du kanske kan hjälpa mig med det…?” mumlade han hest och jag förstod direkt vad han ville när han odiskret pressade sitt skrev mot mig.
”Inte nu, David” sade jag undvikande och ålade mig ur hans grepp.
”Inte nu… det är alltid ditt svar. Milla det är det här jag menar, du brukar inte banga, men vi har inte haft sex på en månad nu” sade han i en anklagande ton och jag drog mig upp på fötter och satte genast på mig kläder.
”Jag vill inte klaga, men vafan jag är en man, jag har mina behov” sade han buttert och jag gav honom en skarp blick.
”Jag är en del i det här förhållandet, jag trodde du respekterade vad jag vill” kontrade jag kallt men när jag såg hans sårade uttryck ångrade jag mig genast.
”Milla, du har blivit så kall mot mig på sistone, vad är det jag gör för fel?” frågade han desperat och tog sig ur sängen.
Endast iförd boxershorts tog han sig fram mot mig men jag gick in i köket och såg ut genom fönstret. Snön låg tät på marken och jag suckade lite lätt.
”Och vad är grejen med att alltid kolla ut genom vartenda fönster så fort du går förbi ett?” frågade han, uppenbart irriterad och jag stannade upp och vände mig mot honom.
”Okej, jag är så ledsen för att jag inte har sex med dig varje dag. Jag är så ledsen att jag tittar ut genom fönster då och då. Jag är så ledsen att jag tydligen inte upplever din standard!” morrade jag och slog ut med händerna.
David stod tyst och iakttog mig lite ogillande, och jag vände mig om för hans granskande blick och slog på kaffet.
”Milla, du vet att det inte är så jag menar” sade han mjukt och lade en hand på min axel.
Jag ryckte ofrivilligt till vid beröringen och han drog åt sig handen. Han fick genast ett otåligt ansiktsuttryck och jag skämdes lite, men det hade inte varit meningen.
”Du måste för fan prata med mig!” utbrast han i en hopplös ton och vänd mig mot sig.
Jag såg trotsigt upp i hans ögon och höll tyst. Vad jag än kunde säga skulle det förmodligen bara förvärra situationen. Han drog händerna genom håret, gång på gång, av frustration och vankade av och an i köket innan han suckade uppgivet och såg på mig.
”Tåget går om två timmar. Du kanske borde packa klart” sade jag till slut, vände mig om och öppnade en av skåpsluckorna.
David gav mig en misstrogen blick, suckade och gick mot sovrummet, men innan han gick in stannade han upp och vände sig mot mig.
”Jag borde väl det. Är du säker på att du inte ska följa med?” frågade han och jag höjde på ögonbrynen.
”Det var din idé att vi borde fira jul själva med våra familjer” påpekade jag och tog ner två koppar.
”Jag vet. Men tror du inte att det kanske är bra om vi håller ihop under jul istället för att vi gör det på olika håll? Dessutom vet jag att du inte tänker åka till din familj och fira jul, vill du verkligen göra det själv?” sade han och medlidandet i hans röst fick mig att brusa upp inombords.
”Jag klarar mig, tack” sade jag kort, hällde upp kaffe i en av kopparna och gick ut i vardagsrummet, mest för att göra något mer produktivt än att bara stå och stirra på David medan han packade.
Vi hade bråkat mer än normalt efter att jag kom hem och efter försoningssexet som bara David åtnjöt (dock trodde han att jag också gjorde det) orkade jag inte mer, och det verkade inte bättre än att jag var tvungen att slingra mig ur det mer och mer. Med en suck kollade jag om jag fått något meddelande på mobilen, den privata, och suckade. Jag hade skrivit ett sms till Sam, igår faktiskt, och jag hoppades att han skulle svara. Utan att riktigt tänka mig för hade jag berättat om David och mig (inte alla detaljer förstås) och så hade jag skrivit att jag skulle vara ensam över jul, och om han ville kunde han komma över. Jag tvivlade starkt på att han skulle göra det, han hade inte hört av sig sedan oktober och det hade inte jag heller, men jag hoppades innerligt på att han skulle ge mig något slags livstecken. Jag drog lite på munnen vid den tanken, han levde ju inte, men det är ju så man säger. Långsamt började jag dricka utav kaffet, och när jag väl var klar hörde jag hur David släpade ut sin bag i hallen och såg sedan hur han stack in sitt huvud genom dörröppningen till vardagsrummet.
”Jag ska åka nu” sade han och jag nickade kort innan jag ställde mig upp.
”Hälsa alla från mig” sade jag med ett ganska lättsamt leende och kramade om honom.
”Det ska jag” mumlade han mot mitt hår och höll om mig lite extra länge.
”Hörru, du får inte komma för sent nu” retades jag halvhjärtat och han flinade mot mig innan han gav mig en kyss.
Jag besvarade den så gott jag kunde, men det var inte som vanligt, det kändes konstigt, som om jag gjorde något fel. Envist trängde jag bort de tankarna och strök honom över kinden.
”Gå nu” sade jag och gav honom en snabb puss innan han rufsade om mitt hår och öppnade dörren.
”Milla?”
”Ja?”
”Jag älskar dig”
”Jag vet, och jag dig”
~21a december~
*Jag kan komma över om du vill ha sällskap, när?*
Drop a comment! (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hexan94 - 13 sep 11 - 22:46- Betyg:  | Mörklagda (rummet), inte mörkbelagda för att påpeka en småsak xD
Super, spännande och jag undrar vad som kommer härnäst ;D | | Lovehurtsbadly - 13 sep 11 - 21:01- Betyg: | Jättebra!! :DDD
Mer mer! :D Maila nästa också :D | | JessicaKarlsson - 13 sep 11 - 20:05 | | jättebra :) mejla :D | | 134643 - 13 sep 11 - 17:48 | * Mina kommentarer känns väldigt nödvändiga *
Grymt bra! :D | | EmmaGlimne - 13 sep 11 - 17:37 | | Lika bra som vanligt! :D Fortsätt att skriva, så fortsätter jag att läsa! ;D | | mizzkitty - 12 sep 11 - 22:10- Betyg: | Så sjukt underbart bra :), du måste bara fortsätta.
Hör av dig när en till del är uppe :). |
|
|
|
