Skoluppgift, brevet från ingen |
Brevet från ingen, en uppgift vi fick i skolan förra året. Den är lite wierd men det är meningen så enjoy!
Han satte sig hastigt upp och tittade sig omkring med vilt uppspärrade ögon. Hans gråa hår var bakåtslickat och alldeles fuktigt. En gång hade det varit korpsvart men på senare år hade det blivit allt gråare. Nu fanns det bara några enstaka svarta hårstrån kvar som påminde honom om hans ungdom. Den svarta katten som tidigare legat och snusat vid sängens fotända hade vaknat av mannens plötsliga rörelse och satt nu på den lilla byrån i rummet frenetiskt slickande på sitt vänstra bakben. Mannen tog några djupa andetag och granskade katten. Det var bara en dröm, kära vän sa han, bara en dröm. Katten tog ingen notis om honom. Men vi har det väl ändå ganska bra du och jag min lilla Alma. Katten slutade slicka sig och tittade ner på honom med sina stora gula ögon. Sedan gäspade hon stort och kurade ihop sig till en liten boll. Jaha, nej du har rätt det är jag som är tokig. Och att jag pratar med en katt gör inte det hel..., han avbröt sig själv med några djupa hostningar som varade i ett par minuter. Sedan suckade han tungt och la sig ner igen. En stund senare somnade han in.
- Där är han.
- Jäklars vad snygg han är.
Han kände det hela tiden, blickarna som brände i ryggen. Hur de nästan såg rakt igenom honom. Hur det hela tiden kom kommentarer när de trodde att han inte hörde. Men vad de inte visste var att han hörde allt. Han var som en katt som ständigt lyssnade i hopp om att den lilla musen skulle ge ifrån sig ett ljud. Minsta lilla skulle vara tillräckligt för att han skulle kunna fånga henne. Han var på jakt.
Han rättade till bältet, slickade sig om läpparna och avslutade med att dra en hand genom det fluffiga korpsvarta håret. Han var oemotståndlig och han var väl medveten om det. Med beslutsamma steg gick han emot henne, Clara Bergman, festens snyggaste tjej, skolans också för den delen. Hon hade redan sett honom och hon fnittrade och kastade med det guldfärgade, skimrande håret. Han var framme vid henne nu.
– Tja, ska vi dansa? frågade han och la på det där sneda flirtiga leendet som han visste att ingen tjej kunde undgå att falla för. Hon tittade upp på honom. Hennes klarblå ögon strålade när hon svarade att det ville hon hemskt gärna. Han vände sig om och sökte med blicken efter sina kompisar. De stod kvar där han lämnat dem, i ett hörn där de söp och diggade musiken lite smått med huvudnickningar och inlärda armvevningar. Han höjde lite på ögonbrynet åt Mikael som stod där och surade. Sedan tog han Clara vid armen och gick ut på dansgolvet. Då var han femtio kronor rikare nu, undrar vad hon skulle tycka om honom om hon visste att enda anledningen till att han bjöd upp henne var den där femtiolappen. Men egentligen brydde han sig inte om vad hon tyckte. Han var väl en känslokall jävel. Men en snygg en.
Hon var lång, smal och vältränad med exotiskt påbrå. Hon var vacker, Alma. Han hade tränat på gymmet där hon arbetade i nästan en månad nu. Ändå hade han inte vågat prata med henne. Men tittade på henne det gjorde han gärna. Han visste att hon var trettiotvå år, bara tre år äldre än han själv. Han visste att hon jobbade som personlig tränare och att hon gillade att segla. Men det var allt. Han kunde inte ens räkna hur många gånger han hade klickat sig in på gymmets hemsida, med förevändningen att han behövde kolla träningstiderna. Men det var ingen idé att försöka lura sig själv, innerst inne visste han mycket väl att han bara ville se hennes leende. Om och om igen läste han raderna där hon beskrev sig som en glad trettiotvååring som älskade träning och att segla.
Allt oftare struntade han i att följa med ut och ta en öl med gänget. Istället tränade han. Hårt och länge. Samtidigt som han hade en inre kamp med sig själv, han ville prata med henne. Han måste. Varför vågade han inte? Han hade aldrig någonsin i hela sitt liv blivit nobbad. Kanske var det det, att hon inte ens lade märke till honom som störde honom mest. Ibland fick han för sig att han ville skada henne, göra henne illa. Då skulle hon inte kunna undgå honom, hon skulle minnas honom för alltid. Han funderade också över varför han inte kände sig lycklig. Han var rik och dessutom hade han alltid varit snyggare än Mikael, Karl och alla de andra. Men det var ändå något som saknades. Nästan alla hans vänner hade både fru och barn. Men han, Harald, var ensam. I sin fantasi hade han henne i sin famn. De två och kanske tre barn och en katt. Han hade bestämt sig. Det var idag eller aldrig. Med beslutsamma steg gick han emot henne.
De gula ögonen var vidöppna, hon kände sig missnöjd och piskade irriterat med svansen. Med tom blick stirrade hon ut över kyrkogården. Det nygifta paret hade inte ens märkt att hon var där. De blev fotograferade och gratulerade från höger till vänster. De såg äckligt lyckliga ut, Harald och Alma. Hon fnyste och hoppade ner från kyrkogårdsmuren. Hur kunde han ersätta henne bara sådär?
På dagtid var han lugn och stabil. Hur trött han än var gick han upp klockan halv sex varje morgon och gjorde frukost till Alma och barnen. Alma småpratade med barnen, frågade om vad de skulle göra i skolan och på dagis. Hon lyssnade noga på hur minstingen berättade om kuddkriget föregående dag och om lejonet som bodde i garderoben. Hon var en god mor som ville hjälpa dem genom livet på allra bästa sätt. Själv satt han och läste tidningen. Det hade skett ännu ett bombdåd i Afghanistan. Han suckade och skakade på huvudet, det var bara hemskheter hela tiden. Var det inte ett bombdåd så var det en tsunami eller svält i Afrika. Efter frukosten skjutsade han alltid barnen till skola respektive dagis. Sedan åkte han till sitt arbete. Han älskade sitt jobb. Utbildningen hade varit tuff och krävande men nu när han var klar och utbildad psykiatriker, tyckte han verkligen att det hade varit värt all möda. Men dagarna var aldrig något problem, allt förflöt enligt rutiner. Det var nätterna han var rädd för. Om kvällarna när Alma och barnen låg och sov satt han uppe och stirrade på det gamla klockuret i köket. Han bävade för att somna in. Han kämpade för att hålla ögonen öppna för att ju mindre han sov, desto mindre hann han drömma. Och desto kortare sträcka hann han gå. Han var livrädd för tanken på vad som skulle hända när han kom fram.
Han gick genom skolkorridoren och kände blickarna som brände i ryggen. Det kändes som om de gick rakt igenom honom. Han märkte hur de smutskastade honom och hånade honom. Men den här gången skulle de inte lyckas. Idag var det hans dag. Han skulle hämnas. Han skulle visa dom jävlarna. Idag var det ingen vanlig dag. Han hade ett vapen. Han hade klor. Han ökade takten och gick i riktning mot matsalen. Han andades fortare nu och hans hunger växte sig allt större. Han kände en längtan efter att döda, det var hennes längtan han kände. Han gick in genom dörren och han dödade dem allihop. Han skonade ingen. Han njöt extra mycket när han rev ur Clara Bergmans klarblåa ögon. Det var hämnden för att hon hade tackat nej till att dansa med honom, hämnden för att hon förudmjukat och skämt ut honom. Han skulle aldrig glömma hur hon kastat en femtiolapp på honom och sedan bett honom att gå till ett horhus istället, där kanske han skulle hitta någon som ville ha honom. Han skulle heller aldrig glömma hur Mikael och de andra hade hånat honom, skrattat åt honom. Sparkat honom. Men nu var de alla döda. Han gick ut från den nu tysta skolan och begav sig mot hennes, hans hus. Hon var nästa på tur.
Hon smet in genom sovrumsdörren som stod på glänt. Han låg och sov där inne och hon hörde hur han kastade sig från sida till sida och hur han talade osammanhängade i sömnen. Han drömde igen. Samma dröm som han drömt i hela sitt liv. Men nu började drömmen närma sig sitt slut. Hon tassade fram till bordet bredvid sängen och la försiktigt ner det vita kuvert som hon hade burit i munnen. Sedan tittade hon på honom med sina stora gula ögon och det såg nästan ut som om hon log.
Den svarta katten hoppade graciöst över till sängen och kurade ihop sig till en boll vid mannens fötter.
Brevet från Ingen
Harald, har du aldrig funderat över ditt liv? Vad har du kommit fram till? Vet du ens vem du är? Är du ens någon? Jag skriver inte liv för det finns inget liv, under hela din existens har du låtit henne styra dig. Vet du ens varför du jagar? Du jagar för att du måste. Du jagar för njutningens skull, för hur du sen kan leka med ditt byte innan du sliter det i stycken. DU JAGAR FÖR ATT ÄTA ALMA. Men Harald, att leva i en dröm är inte ett liv. Att inte leva är att vara död. Att vara död är inte att drömma, men inte heller att vara vaken. Om du någonsin ska kunna bli fri måste du kunna släppa henne. Du vet det. Du måste fortsätta gå Harald. Gå in i huset. Uppför trappan. In i rummet. Fram till sängen. Använd dina klor en sista gång och du kommer slippa dem för alltid. Du måste låta henne gå.
Du finns inte och du har aldrig funnits.
Hon finns.
Han satte sig hastigt upp och tittade omkring sig med vilt uppspärrade ögon.
|
|
|
|
