Nr 13, del 5 |
Alice vaknade upp i en säng som var helt röd. Kuddarna, täcket, skynket, allt. Hennes converse stod nedanför sängen helt rena. Hon hade ett långt blodrött nattlinne på sig. Rummet var stort och rött precis som sängen. Det fanns inga fönster, inga lampor, utan facklor som brann istället. Hon hoppar ner från sängen och känner hennes kalla fötter värmas upp av det glödande golvet. Alltid samma glödande golv. Hon såg en lång svart klänning hänga på en stol men inte en skymt av hennes kläder. Hon tar av sig nattlinnet och sätter på sig klänningen. Den var tajt och åtdragande runt magen.
Hon har alltid tyckt illa om sin kropp. Alltid för stor mage, alltid för tjocka lår. Men nu så var hon ganska nöjd med sin midja när hon såg den i en spegel som hängde på väggen. Det var nästan som om klänningen gjorde henne smalare. Klänningen var gammaldags men väldigt vacker. Det fanns matchande klackskor till också men dem vågade hon inte sätta på sig. Hon hade provat att gå i klackar en gång och då hade hon nästan stukat foten. Conversen var säkrare.
Rumsdörren var lite öppen och hon kikade ut. Det var en lång korridor med målningar av det som hon tyckte såg ut som djävulen. Röd med långa horn som stack upp på huvudet och gula ögon och en spetsig svans. Hon ryste när hon såg de gula ögonen stirra tillbaka på henne.
Alice öppnar dörren och går ut från rummet. Hon börjar gå. Det blir allt mörkare i korridoren och snart såg hon ingenting. Nu måste hon hålla händerna framför sig för att inte gå in i någonting. Hon känner andetag i nacken på henne och små viskningar bakom henne, men när hon vänder sig om finns inget där. Viskningarna hörs allt tydligare men hon fårstår inte vad de säger.
”Vad är det ni säger? jag förstår er inte!” hon håller för öronen men rösterna försvinner inte de blir allt högre och högre.
”Sluta! Sluta!!” hon kurar ihop sig i golvet och hoppas att rösterna ska försvinna.
”De kommer inte försvinna om du inte gör någonting åt det.” viskningarna försvann och Alice tittade där rösten kom ifrån. En man stod där. Han såg på Alice med stora gula ögon.
”Vem är du?” säger Alice och granskar mannen. Hennes ögon har vant sig vid mörkret nu och hon såg att mannen hade också två horn stickande upp från huvudet. Som mannen och kvinnan.
”Är du också en människodjävul?” frågar Alice och börjar resa sig upp från marken. Mannen började skratta.
”ja det är jag, en mäktig sådan” säger medan han ler mot Alice. ”Jag är den övre våningen furste.”
Mannen och kvinnan hade pratat om honom. De sa att de skulle ta henne till den övre våningens furste.
”Mannen och kvinnan var nr 66 och nr 32. Väldigt flitiga människodjävlar” sa han och kollade på en punkt som inte Alice kunde se. Som om han kom på något roligt minne.
”och mannen är dessutom min son.”
Alice kunde faktiskt se att de hade samma stora gula ögon.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Amyemy - 11 sep 11 - 22:58 | | ja det har han;) | Carrre - 11 sep 11 - 22:33- Betyg:  | har Den övre våningen furste också ett nummer? haha blev lite nyfiken ;)
maila när nästa kommer, denhär noveller är rätt beroendeframkallande :D |
|
|
|
