De gömdas hemligheter [7] |
Hallå alla! Här kommer del 7 och jag hoppas att ni gillar den! Det kommer att vara en lite annorlunda del från de tidigare då ni också kommer att få ta del ur historien från Sams perspektiv (fast inte från början) och jag hoppas att det uppskattas! (:
Tack för alla kommentarer, det peppar och värmer! Ni är bäst! (:
Kapitel 7 – Förförande farligt
Jag satte andan i halsen, mina ben var stela och vingliga och mina ögon var fästa på den korta mannen med rysk dialekt. Mannen bredvid, som nog var uppåt två meter och såg mest rektangulär ut på grund av musklerna, verkade inte prata så mycket utan bara vara där för effektens skull. Utan besvär kunde jag medge att det stärkte den skrämmande effekten rejält, jag var livrädd för den groteska vampyren, men den ryska vampyren gjorde mig ännu mer knäsvag av panik och när han långsamt avverkade de få meterna mellan oss slog mitt hjärta så hårt att jag kunde slå vad om att det skulle hoppa ut ur mitt bröst när som helst.
”Ta det lugnt” skrattade vampyren med den starka brytningen hånfullt och de orden fick knappast mitt hjärta att lugna sig.
De onaturligt tysta steg han tog mot mig gjorde mig illamående och jag längtade efter mänsklig kontakt, någon som fick gruset att knastra under skorna och som inte kunde kasta iväg en bil som om den inte vägde mer än ett litet barn. Det grymma leendet på mannen framför mig framkallade kväljningar och trots att jag inte ville annat än att titta bort så hade han naglat fast min blick med sin egen.
”Du behöver inte vara rädd” sade han i en road utandning och stod nu bara några decimeter framför mig.
Jag såg in i hans ögon, märkte att pupillerna som såg tillbaka på mig vidgades långsamt och sedan drogs ihop igen, ganska hypnotiserande faktiskt.
”Lugna ner dig” mässade han entonigt men mjukt, och jag kände hur jag blev lite lätt yr innan jag ruskade på huvudet för att avbryta ögonkontakten.
Ville säga något klyftigt, något riktigt förolämpande, men kunde inte komma på något. Var dessutom säker på att även om jag hade en riktigt bra kommentar så skulle jag inte få ur mig ett enda ord.
”Jaså din lilla pojkvän har försett dig med silver?” sade han roat och granskade min nakna hals innan han tog så hårt tag om min ena handled att jag kved till och var tvungen att vända lite på mig för att han inte skulle vrida hela min arm ur led.
”Inte där…” mumlade han tyst, tog ett annat hårt grepp om min andra handled, utan att släppa den första, och granskade mitt berlockarmband med vagt intresse.
”Fint” sade han kort och ironiskt innan han tog tag om det med sin ena handsbeklädda hand och drog av det.
Jag flämtade till när min hud klämdes åt innan armbandet lossnade helt och hörde hur det klirrade till svagt när det föll ner på asfalten.
”Fast det förstås” sade han lite flyktigt, ”det skulle vara mycket roligare att göra det här på mitt sätt” mumlade han frånvarande, och hans röst fick mig att vilja krypa ihop i ett hörn och aldrig komma fram igen.
Han tryckte mina armar mot tegelväggen, lutade sig mot mig och flinade elakt. Plötsligt hördes ett högt brak, som om någon bröt något, en bit ifrån och den gigantiska vampyren lite längre bort försvann mot ljudet och så var det inget mer med det. Jag spetsade öronen i några sekunder innan jag kände hur en kall, hård kropp pressade mig mot tegelväggen och jag såg in i vampyrens ögon ännu en gång. Den här gången var hans pupiller orörliga, men det fick ändå mitt hjärta att skena, och plötsligt böjde han ner huvudet mot min hals. Jag kunde känna något hårt och spetsigt snudda vid min hud och jag försökte dra bort mig från honom men det fanns inte en chans att jag skulle kunna ta mig ur hans stenhårda grepp. Långsamt drogs vampyrens huggtänder vid min hals i närheten av nyckelbenet, och jag märkte att tårarna hade börjat rinna igen. Jag ville inte det här.
”Bara gör det snabbt” hasplade jag ur mig.
Skulle han döda mig kunde han väl göra det snabbt? Utan att leka med maten. Jag kvävde en snyftning, ville inte visa mig svagare än jag gjort hittills men drog hastigt efter andan när han lät tänderna gå lite djupare än tidigare. Hans ögon kom i jämnhöjd med mina igen, och pupillerna vidgades långsamt och drogs ihop med jämna mellanrum och jag kände att det blev dimmigt i hjärnan. Vampyren skrämde mig inte längre, mitt hjärta började sakta men säkert slå i normal takt igen och hans mjuka, spinnande röst fick det att pirra i magen.
”Du vill det här. Du har inget emot det…” började han, men plötsligt hörde jag något som fick mitt hjärta att hoppa över ett par slag och greppet om mig lossnade, något varmt rann långsamt från såren och hjälplöst gled jag ner på asfalten och stängde ögonen.
Sam
”Ett steg till och du kan säga farväl till din lilla väninna”
”Milla spring” sade jag kort, och jag fick anstränga mig för att inte rösten skulle brista.
Om de här vampyrerna hade fångat Alex kunde jag inte vara en match mot dem, men jag var tvungen, Alex var min skapare, det fanns så många band…
”Nu!” väste jag och gav Milla ett snabbt, beordrande ögonkast och till min lättnad såg jag henne försvinna.
”Du vet att de kommer att hitta henne, de kommer komma ikapp henne och så kommer de att döda henne, precis som vår vän gör med din skapare” sade kvinnan hånfullt, och jag fick behärska mig för att inte göra något dumdristigt.
Jag skulle vara tvungen att övermanna henne, och hon hade avslöjat att det fanns en till vampyr där uppe, vampyren som torterade Alex… En röd dimma lade sig över mitt synfält och det enda jag såg var hur jag skulle kunna döda den här vampyren. Hon verkade äldre, men hon var så självgod att det inte kunde vara till hennes eget bästa. Utan förvarning slog jag upp händerna mot hennes handled så att silverpålen föll ur hennes händer och landade med en hård duns på trottoaren, rullade runt med ett lugnt skramlande för att sedan stanna upp och tystna. Chocken som hade tagit sitt grepp om vampyren framför mig var det enda jag kunde dra nytta av, och med en kraftansträngning kastade jag mig mot silverpålen, tog den i min hand och kände hur min hud genast började bränna. Det var en smärta tusen gånger värre än jag någonsin känt förut, men kvinnan rusade mot mig och jag lyckades akta mig för henne, placera mig vid hennes rygg. I samma sekund som hon vände sig om stötte jag pålen djupt i hennes hjärta och tryckte till. Hennes ögon blev stora av förvåning och misstro, den röda färgen tonades ut och hon föll bakåt. Jag visste att jag inte kunde slösa mer tid, och med några snabba rörelser tog jag en av hennes handskar, drog den över min redan läkande hand och konstaterade att den var för liten, men det var bättre än inget. Med en snabb rörelse drog jag ur pålen ur den förmultnande kroppen framför mig och jag försvann in i huset i en omänsklig hastighet. En huggande smärta i magen fick mig att tappa koncentrationen ett ögonblick men jag samlade mig kvickt och skyndade mig in genom den öppna ytterdörren, in genom det bloddränkta vardagsrummet och in i arbetsrummet. Där satt Alex, hopbiten och blekare än vanligt, fångad i tunga silverkedjor som brände in på hans bara hud och med en vampyr med skrattande ansikte framför sig.
”Nu är du inte så kaxi…” var orden han yttrade i samma stund som jag flög på honom.
Om det inte vore för det totala överraskningsmomentet hade det blivit en tuff fight, kanske hade den slutat med min död, men som det var nu borrade jag in pålen mellan hans revben och lämnade honom på golvet. Jag slängde av mig handsken, rev ner en av gardinerna som bara hängde vid fönstret för dekorationens skull och snodde den runt mina händer. Så fort jag kunde började jag avlägsna kedjorna, och för varje plågsamt stön Alex gav ifrån sig ville jag bara ta livet av mig. Efter att jag fått av alla kedjor knäböjde jag vid Alex där han satt nersjunken på stolen eftersom han försökte säga mig något.
”Behöver blod… skåpet i… ket” väste han fram och jag nickade medan jag försökte komma på vilket rum han menade.
Efter några sekunder insåg jag att det enda rummet som slutade med ”ket” i den här lägenheten var köket och jag rusade dit. Jag var inte så dum att jag öppnade kylskåpet, där skulle han inte förvara det, utan när jag slet upp dörren till ett brunt, högt skåp möttes jag av flera blodpåsar. Jag snappade till mig så många jag kunde bära, var snabbt tillbaka i arbetsrummet och räckte honom blodpåse efter blodpåse. När såren började läkas och jag märkte hur han började återfå sin livskraft kom jag att tänka på Milla.
”Milla…” utbrast jag utan att tänka mig för och Alex såg allvarligt på mig.
”Var är hon?” frågade han skarpt.
”Jag… vet inte” svarade jag ärligt, skuldmedvetet.
”Hitta henne. För henne i säkerhet”
”Hotellet?”
”Om det är det tryggaste stället”
Jag nickade kort och reste mig, men tvekade lite i dörröppningen.
”Klarar du dig?” frågade jag oroligt och Alex viftade avfärdande med handen.
”Jag är en vampyr, för Milla i säkerhet nu” beordrade han allvarligt och efter ett kort ögonkast försvann jag ner ut i natten.
Jag satte av i den riktning som Milla sprungit, och det dröjde inte länge förrän jag kände hennes lukt, den var så stark. Kanske var det att vi hade umgåtts så mycket på senaste tiden, eller så var det kanske bara för att jag visste att jag alltid skulle känna igen den där starka doften av liljor och regn, men jag kunde snabbt lokalisera henne, men även de två återstående vampyrerna. Med en hisnande känsla i magen insåg jag att jag inte hade fått med mig silverpålen, men jag fick snart syn på en halvrutten låda med friskare träplankor i. Jag tog en, bröt av den mot mitt ena ben och fick en lagom spetsig del. Plötsligt hörde jag ett svagt vinande, någon av vampyrerna var på väg hit, och jag gömde mig bakom en huskant.
”Jag vet att du är här” grymtade vampyren med en så brutal skånedialekt att jag nästan bröt ihop.
Jag hade inte väntat mig den dialekten hos den här långa, muskulöse vampyren, men höll mig från att skratta och väntade istället till han gick förbi krönet jag dolde mig bakom. Med ett snabbt hugg tryckte jag in plankan bakvägen mot hans sedan länge stannade hjärta och tvingade ner honom på marken med huvudet ned mot asfalten. För att vara helt säker på att han skulle dö var jag tvungen att trycka i plankan ett tag, men när han väl började förmultna kände jag att läget var säkert och började snabbt förflytta mig mot den lilla gränd som Milla och den sista vampyren befann sig i. Scenen som jag oförsiktigt klampade in i fick mig att tappa fokus för några ögonblick, men så öppnade jag munnen och avbröt vampyrens lek med Milla.
”Släpp henne” morrade jag så hotfullt att det mullrade lätt oroväckande från min bröstkorg och till min förvåning gjorde han som jag sa.
Långsamt släppte han henne och hon gled svagt ner på marken. Lätt förskräckt över vad han kunde ha gjort med henne glömde jag bort att jag inte hade något vapen utan började långsamt cirkulera med vampyren som om vi var två lejonhannar som skulle göra upp om en flock.
”Så du hade modet att springa efter, att lämna din skapare till döden?” hånade han och jag svarade inte, det var bättre att han trodde att jag hade flytt för att rädda Milla istället för att hjälpa Alex först, det kunde få honom att tro att jag var sämre än jag var.
”Vilken otur för dig att du kommer dö ikväll, på riktigt den här gången” sade han med den hesa brytningen och jag blottade mina tänder i en lätt morrning.
Han gjorde detsamma och det var inte förrän då jag upptäckte att han hade blod på de spetsiga gifttänderna och mitt huvud exploderade nästan av ilska.
”Vad har du gjort med henne?” morrade jag utan att kunna kontrollera min röst.
”Inget som hon inte ville att jag skulle göra” sade han med ett hånfullt grin och jag gav ifrån mig en ofrivillig ilsken väsning innan jag rusade mot honom.
Jag var tvungen att snabbt stanna upp för att inte braka in i en av tegelväggarna och vände mig om. Vampyren stod kvar, bara några centimeter från den plats där jag försökt hoppa på honom och flinade roat.
”Var det där det bästa du kunde göra?” frågade han provocerande, och så flög jag mot honom igen.
Miss.
Det fortsatte så i några minuter, jag försökte lura honom, försökte leda honom åt fel håll, men ju fler gånger jag gjorde desto mer uttråkad blev han. När jag flög mot honom kolliderade vi med en smäll, och så började allt. Han hade övertaget redan från början, och medan vi attackerade varandra snabbt och hänsynslöst kände jag hur flera sår på min kropp började blöda ymnigt i någon minut innan de försvann helt och ersattes med nya sår. En outhärdlig smärta i huvudet fick mig att se svart och tappa uppfattningen om vad som hände i några sekunder, och under de sekunderna hade den andra vampyren blottat sina huggtänder och siktade mot min hals för att spruta in giftet som skulle vara dödligt för mig. Jag kämpade emot, försökte mota bort hans ansikte med min ena, fria hand, men det enda resultatet var att det gick lite långsammare för honom att närma sig mig. Plötsligt hördes ett ljudligt brak, min hand svävade i fria luften och vampyren låg inte längre på mig. Istället kunde jag så hur min skapare stod vid mina fötter, halvt vänd mot mig och med ögonen på vampyren som nu stod och morrade oförstående mot Alex.
”Försvinn, Vladimir, och berätta för din skapare att jag inte hade trott att han var så feg att han skickade sina undersåtar att försöka ta kol på mig. Det krävs mer än så” sade han med en så auktoritär stämma att jag nästan ryste till.
Vladimir verkade inte komma på vad han skulle göra, skulle han göra allt för att döda Alex men dö på kuppen eftersom Alex var mycket äldre, eller skulle han fly och tala om vad som hänt för sin skapare. Han verkade överlägga vilket av valen som fick de värsta konsekvenserna, men när Alex lugnt tillade att hans kumpaner var döda gav han ifrån sig ett klappande ljud hans käkar slog ihop och så var han borta. I någon sekund satt jag blickstilla på asfalten och hämtade mig, men en enda blick från Alex fick mig att komma ihåg varför jag var här, och så satt jag genast på knä framför Milla.
”Milla… Milla?” försökte jag mjukt, och hon vred lite på huvudet men verkade inte orka göra mer än så.
”Du måste ge henne ditt blod. Läk henne” sade Alex som nu stod vid min rygg.
Jag såg förvånat upp på honom, det hade jag aldrig gjort förut.
”Nu. Du måste förhindra hypnosen som Vladimir lade över henne genom att ge henne ditt blod, det vet du. Bara en annan vampyrs blod kan hindra hypnosen att ligga kvar, men det får inte ske för sent, vi vet inte för hur länge sen han hypnotiserade henne. Gör det, nu” beordrade han och jag var inte sen med att lyda.
Jag blottade mina huggtänder, bet mig i handleden och förde den mot Millas mun.
”Milla… du måste dricka det här” förklarade jag mjukt.
”Det är inget farligt, jag lovar” fortsatte jag i samma ton och upptäckte till min lättnad att hon långsamt började suga ur såret jag gjort själv.
Hennes smala fingrar, varma mot min hud, tog tag om arm och hand, och så sög hon tills att Alex sade åt mig att dra bort handleden. Först ville jag inte lyda honom, det kändes varmt och härligt inom mig, det var häftigt att dela sitt blod med en människa.
”Ta bort din hand nu om du inte vill dö” hörde jag Alex säga i en hård, befallande ton, och motvilligt gjorde jag som han sade åt mig.
I samma sekund som jag gjorde det kände jag mig lite svagare, och Alex stoppade en blodpåse i min hand, jag antog att han måste tagit med den från huset. Jag drack girigt tills det enda spåret av innehållet var lite röd vätska som fastnat på insidan av påsen. Styrkan återvände snart, och jag iakttog ängsligt Milla.
”Ta med henne till rummet nu, hon måste vila” sade Alex och jag nickade, bar upp henne i min famn så att hennes huvud lutade säkert mot min bröstkorg och gav Alex en tacksam blick.
”Tack, för allt” sade jag.
”Du räddade mitt liv idag, Sam, det är jag som ska tacka dig” sade han med ett hjärtligt leende och jag nickade kort som för att säga hejdå.
Med några steg i normal takt tog jag mig ur gränden och sedan var vi iväg i en omänsklig fart och så stannade jag inte förrän jag var utanför rummet. Ingen människa skulle förstå vad som hänt, alla som jag sprungit nära skulle tro att det varit ett fönster öppet som förde in en höstbris, eller att det helt enkelt var lite fel på ventilationen. Jag letade fram nyckeln i Millas blöta jacka, öppnade dörren och hörde hur den klickade till när jag stängde igen den med ena foten. Jag släppte försiktigt ner Milla på golvet, drog långsamt av henne den blöta jackan och harklade mig lite generat när jag såg att den vita tröjan innanför också var blöt och hade klistrat sig fast mot hennes mjuka kropp.
”Ehm... Milla, hör du mig?”
Hon nickade som svar och öppnade ögonen lite svagt.
”Orkar du byta kläder själv?”
En skakning på hennes huvud fick mig att svälja hårt och jag fortsatte.
”Vill du att jag ska hjälpa dig att få på dig torra kläder?”
En liten paus, sedan en svag nickning och jag reste på mig, gick fram till hennes resväska och letade fram ett par svarta mjukisbyxor och en oversized t-shirt. Med lätta händer bar jag henne till fotändan av sängen, lade upp kläderna bredvid henne och svalde lite nervöst. Jag valde att sätta mig bakom henne, långsamt dra av hennes tröja och slänga den på golvet. När jag såg hur hon huttrade till skämdes jag, jag var kall och skulle knappast kunna värma henne på samma sätt som hennes pojkvän David. Han fick det att blossa upp inom mig och jag var inte säker på varför, men medan jag gick mot badrummet erkände jag att det fanns en möjlighet att det var avundsjuka att inte kunna ha Milla för mig själv. Jag tog en torr handduk, gick tillbaka till Milla som satt och darrade på sängen och lade handduken över hennes axlar. Under mina fingrar kunde jag känna hur spänd hon var, fortfarande var alla muskler redo för att fly, och jag mådde genast illa, som om skuldkänslorna försökte trycka sig ut genom min mun. Försiktigt försökte jag torka hennes överkropp så gott jag kunde, sedan slog jag mig ner bakom henne igen och lade handduken bredvid oss. Jag harklade mig svagt innan jag utan ett ord knäppte upp hennes bh, och jag fick behärska mig för att inte tjuvkika över hennes axel när jag drog ner de smala axelbanden och sedan ryckte åt mig den stora t-shirten. Med en snabb rörelse trädde jag på tröjan och sedan var det byxorna. Jag gick runt henne, drog upp tröjan över byxlinningen och knäppte upp jeansen där jag såg en skymt av ett par ljusblå bomullstrosor som fick det att pirra i fingrarna, men så fokuserade jag på anledningen till att jag var här och drog långsamt av jeansen som blivit mörka av regnet. En svag suck hördes från Milla och jag såg oroligt på henne, men hon hade nog bara försökt kväva en gäspning så jag sträckte mig efter handduken och torkade hennes ben så gott jag kunde. När jag ansåg att jag inte kunde göra dem mycket torrare sträckte jag mig efter byxorna och hjälpte henne i dem.
”Nu ska du sova…” sade jag lugnt till henne, lyfte upp henne i min famn och lade ner henne på den sida som hon verkade sova på varje kväll.
När jag dragit täcket över henne stod jag och iakttog hennes sköra uppenbarelse och rynkade pannan. Hur kunde jag vara så dragen till henne? Milla som jag gått i högstadiet med, Milla som jag inte träffat på så länge? Det förstås, hon hade varit den enda i klassen som fångat mitt intresse, men jag visade det aldrig, inte hade det funnits en enda chans för mig att få henne. Jag suckade lite, drog frustrerat en hand genom mitt hår och skakade på huvudet. Se på henne nu, ett stadigt förhållande med en kille, journalist, indragen i en värld som jag så hänsynslöst hade prackat på henne. Allt det här var mitt fel. Jag började gå runt sängen och närmade mig dörren när jag hörde hur det prasslade till vid sängen och när jag vände mig om satt Milla rakt upp och stirrade oförstående på mig, men hon sade inget.
”Vad är det?” frågade jag nervöst.
”Tänker du inte stanna?” rösten var undrande, lite besviken till och med.
”Vill du det?” frågade jag oförstående.
Hon rynkade pannan och såg på mig som om jag var dum i huvudet.
”Det är klart” svarade hon och jag tvekade i några sekunder innan jag nickade och gick mot fönstret.
Jag drog ner persiennen, drog för mörkläggningsgardinerna som jag var mycket tacksam för och såg på henne där hon satt i mörkret. Med ett lätt tag om skrivbordstolens rygg drog jag den till fotändan av sängen och mötte lite förvirrat Millas irriterade blick.
”Varför sätter du dig där? Du är så dum ibland, kom och lägg dig i sängen” sade hon och himlade lite med ögonen.
Efter några sekunder reste jag mig, tog av mig skorna och satte mig i sängen. Lite ovant lade jag mig ner på sidan och betraktade henne.
”Bättre?” frågade jag retsamt.
”Ja” andades hon ut och lade sig ner med ryggen mot mig.
Jag skulle knappast sova, det gjorde jag aldrig, men det kunde vara skönt att slappna av lite. Jag slöt ögonen, hörde hur Milla rörde sig någon decimeter framför mig och slog förvånat upp ögonen när hon vände på huvudet, gav mig en snabb blick och sedan kröp ihop som en liten boll mot min kropp. Hennes hud och kläder var varma mot min ständiga kyla, som när is och eld möts, och jag rynkade undrande pannan när hon tog tag i min ena arm och drog den runt sig och sedan höll i min hand. Jag gjorde inget motstånd, var inte riktigt tillräckligt klar i huvudet för det, och när hon väl somnade började jag slappna av och slöt ögonen åter igen.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JessicaKarlsson - 11 sep 11 - 21:48- Betyg:  | åh, jag älskar hur du skriver! :)
och det var intressant att läsa ur Sams synvinkel, tycker jag du ska fortsätta med :)
mejla :D | | mizzkitty - 11 sep 11 - 19:44- Betyg: | | Så sjukt grymt bra :), fortsättning tack :D. | | Hexan94 - 11 sep 11 - 18:18- Betyg: | | Jättebra, kul att höra ur Sams synvinkel ;) | | 134643 - 10 sep 11 - 22:31 | | Fortfarande grym tjejen! :) | | Lovehurtsbadly - 10 sep 11 - 20:43- Betyg: | | Jättebra! Vill höra mer! Maila nästa ;) | | EmmaGlimne - 10 sep 11 - 19:33 | | Really good :) Dock kan jag inte förstå.. hur en vampyr kan ha blod i ådrorna när hjärtat för länge sedan har stannat? x) Jag är nyfiken på hur dina vampyrer funkar, för det finns så många olika sorts vampyrer nu för tiden ^^ |
|
|
|
