På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

De gömdas hemligheter [6]

Tjosan trosan! Hoppas allt är bra med er och att skolan inte tar död på er! Mycket plugg och sådär andra året på gymnasiet men det är kul ändå! Skriver så fort jag har tid och lust och det var ju en vecka och en dag sedan jag publicerade sista delen och jag är ledsen att det dröjde lite, men som sagt så gör jag det så snabbt jag kan (:
Hoppas ni gillar den här delen! (:

Tack för kommentarerna, värmer (:<3

Kapitel 6 – Jakten

”Va?” Sam verkade inte förstå vad jag just sagt, eller så kanske han bara ville höra det igen?
”Jag vill ha dig… nu” viskade igen, med något större övertygelse, och alla tankar på drömmen jag haft för några veckor sedan fick det att hetta till i magen av förväntning.
Det blev tyst ett tag medan vi såg in i varandras ögon, eller stirrade var kanske mer rätt ord. Hans ögon var som små avgrunder, de var mörka, nästan helt svarta och glittrade till i djupaste rubinrött då och då. Det lät kanske inte så sexigt, men det var det, och den lätta skäggstubben på hans käkar och runt munnen fick mig att rysa till lite. Jag tog ett svagt grepp om hans svarta skjorta vid bröstkorgen, och när jag långsamt började dra handflatorna nedåt kände jag plötsligt något hårt och kallt runt mina handleder. Förvånat såg jag på dem för att se vad som hänt och kunde konstatera att Sam hade stoppat mig med sina egna händer. Jag såg frågande upp på hans ansikte som nu var hårt sammanpressat av något som kunde likna motvillighet.
”Milla… nej” sade han tyst, och jag lade huvudet på sned.
Alkoholen spärrade mitt normala vett som hade sagt åt mig att inte ta det ett steg längre, att helt enkelt backa och godta att han nobbat mig. Jag hade pojkvän, en sambo, och de orden ekade långt bak i mitt undermedvetna. Samvetet försökte pressa sig upp komma upp över ytan av dimma, men den var som is och omöjlig att bryta underifrån.
”Varför inte?” viskade jag och pressade mig retfullt närmre honom, jag ville ha honom och jag var helt säker på att han ville ha mig också.
För några sekunder såg han ner på mig, det blixtrade till i hans ögon och hans grepp om mina handleder mjuknade och lossnade till slut. Tveksamt sänkte han armarna och jag log lite finurligt medan jag lät händerna glida över skjortan och knäppa upp den så att öppningen långsamt blottade en magnifik överkropp. Det var nästan som om den lyste i det dunkla rummet och förundrat drog jag händerna över hans stenhårda bröstkorg och muskler. Jag drog efter andan och kastade en förstulen blick upp mot hans ansikte. Hans ögon var hårt slutna och munnen sammanpressad till ett blekt streck, men det hindrade mig inte från att fortsätta. Jag drog händerna runt hans midja, över hans muskulösa rygg och tillbaka ner mot hans svank. Långsamt drog jag fram händerna till hans navel, och slogs av tanken att ta det här lite längre, jag ville inte vänta längre. Jag kunde se att han, trots vad han verkade utstråla, njöt av min varma beröring mot hans kalla och hårda kropp, och utan förvarning drog jag ner ena handen mot hans skrev och jag hörde hur han häftigt drog efter andan. Jag log lite för mig själv, men så plötsligt var han borta. Förvirrat slog jag upp blicken, lät armarna och händerna falla till sidan och vred på huvudet. Vad hade precis hänt?
”Sam…?” sade jag frågande ut i rummet, men så fick jag syn på honom.
Han stod vid fönstret med ansiktet vänt mot mig och ansiktet fyllt av så många känslor att det gjorde mig yr och förvirrad. Plötsligt kände jag mig tom, ensam och oälskad. Han hade gått ifrån mig bara sådär, han ville inte ha mig, tyckte inte om mig. Det var tyst ett tag, men så knäppte Sam sin skjorta och närmade sig mig. Två meter bort stannade han osäkert.
”Milla… gråter du?” frågade han oroligt.
Jag skakade upprört på huvudet och öppnade munnen för att protestera, men orden fastnade som en klump i halsen och jag kände hur det faktiskt rann ner några droppar från mina ögon och över mina kinder. Sam närmade sig lite osäkert och höjde sin hand mot mitt ansikte. Mjukt och försiktigt torkade han bort mina tårar med ena tummen och såg plötsligt förtvivlad ut.
”Är det mitt fel?” frågade han skuldmedvetet.
Återigen skakade jag på huvudet, föga övertygande.
”Det är det visst” sade han kort, sträckte lite på sig och vände ryggen åt mig.
I normal takt drog han av överkastet från dubbelsängen och ett patetiskt litet hopp tändes inom mig att han tänkte ta åt sig av det som hänt för bara några sekunder sedan, att han tänkte hänge sig åt lusten. När han vände sig mot mig ökade hoppet, hans blick var så mjuk och skuldmedveten, nog måste han ha gett efter? När han tog ett mjukt tag om mina händer och förde mig mot sängen var jag helt övertygad, han skulle ge mig vad jag behövde. Vi nådde sängkanten och jag sjönk ner på rumpan, försökte dra med honom när jag väl lade mig ner. Han skakade lite på huvudet och jag rynkade oförstående min panna. Plötsligt försvann hans händer ur mina och han böjde sig ner mot mig, men inte så pass nära att våra läppar kunde mötas, och jag kände hur en oerhörd frustration växte sig större och större.
”Sov nu” sade han lugnt och strök bort några hårstrån från min panna som var fuktig av svett.
Innan jag visste ordet av var han borta, och medan jag stirrade på dörren för att se om han tänkte komma in i igen smög sig tröttheten på och inom några minuter var jag så utmattad att jag somnade med kläderna på.

~13e oktober~

En bultande huvudvärk fick mig att sömndrucket slå upp ögonen, vända ryggen åt solen som sken in och dra det frasiga täcket över huvudet. Jag försökte somna om men det var förgäves. Allt var varmt under täcket och det började bli jobbigt att andas. Medan jag klev upp ur sängen och letade efter fjärrkontrollen till tv:n flimrade minnen i form av bilder från igår förbi mina ögon. Med en förtvivlad ansats till att hitta på en ursäkt tryckte jag på on-knappen, drog en hand genom mitt trassliga hår och försökte fokusera på programmet som spelades upp framför mig.
”Vad har jag gjort…?” mumlade jag misstroget och såg mig om i rummet.
Klockan var tolv, det var ljust ute och det var ingen vampyr i sikte, Sam skulle inte komma förrän solen gick ner – tidigast. Jag hade mer tid än vad som behövdes för att ställa allt tillrätta igen. Efter ett varmt bad tog jag på mig ett par träningsshorts, ett svart linne och letade upp mobilen. Under tiden som jag slog Davids mobilnummer samlade jag mod till mig för att höra hans röst utan att bryta ihop.
”Milla?”
Hans oroliga röst fick det att dunka skuldmedvetet i hela kroppen, och jag reste mig upp från sängkanten och började gå runt lite planlöst.
”Hej” andades jag fram.
”Jag har varit så orolig, varför har du inte svarat på något av mina samtal?”
Davids röst var nästan sjuk av sårbarhet och oro för mig, vilket fick mig att må ännu lite sämre över nattens händelser.
”Förlåt, det har varit så mycket med jobbet” sade jag snabbt och i ett försök att låta ännu mer ursäktande än jag redan gjorde.
”Det är okej, men skicka åtminstone ett sms nästa gång så att jag vet att du inte ligger i ett dike vid den där Drottninggatan eller vad den nu heter” sade han skarpt och jag nickade innan jag kom ihåg att han inte kunde se det.
”Jag lovar” sade jag uppriktigt, och trots att skuldkänslorna hängde över mig som ett blixtrande moln fick Davids röst mig att bli varm i kroppen.
David var så mycket hemma att det nästan kändes som om jag satt i köket i vår lägenhet, och jag kunde inte för allt i världen förstå hur jag hade kunnat falla för Sams mystik och hårda vampyr-look.
Efter en timmes prat om allt och ingenting lade vi till slut på och jag kunde konstatera att jag mådde bättre, men faktiskt inte om jag längre kunde förneka att jag faktiskt var intresserad av mystiken och spänningen som omgav Sam. Visst var David trygg och jag älskade honom verkligen, men det var något med Sam, utöver att han var vampyr, som fick mig att vilja lära känna honom. Inte på det sätt som jag ville under natten, utan mer psykiskt.

~16e oktober~

Dagarna gick ganska snabbt trots att jag fick hemlängtan då och då. Jag och David pratade mer på telefon nu än vad vi gjort i början, men om jag ska vara helt ärligt var det han som ringde 99 procent av gångerna. Det glömdes bort i allt som jag och Sam var ute och gjorde, vi hade hälsat på Alex två gånger till, jag hade fått ihop ännu lite mer material och ju mer jag fick reda på desto mer förstod jag att ingen tidning skulle sätta det här i press. Trots att jag visste detta ville jag veta mer, ville få ihop så mycket jag kunde och sedan fortsätta luska ut vilka jag trodde var vampyrer i min omgivning. Kanske någon av Davids vänner? Kanske någon avlägsen bekant till mina föräldrar? Jag hade fortsatt att skriva, mest för min egen skull då jag visste att det här reportaget aldrig skulle kunna publiceras, folk skulle tro att jag var mentalt sjuk, och om det mot all förmodan skulle finnas en tidning som skulle åta sig reportaget skulle de aldrig mer bli tagna på allvar. Det knackade på dörren och jag reste mig långsamt ur stolen som jag suttit i. En snabb blick mot fönstret informerade mig om att solen hade gått ner, och jag samlade modet för att säga vad jag tänkte på till Sam. Hanvisste åtminstone att David var min pojkvän och sambo, vilket hade varit onormalt svårt att berätta med tanke på hur jag skämdes för den där kvällen då jag i ett halvt medvetande tillstånd försökt få honom i säng. Det han inte visste var att jag inte trodde på att vi skulle kunna få den här historian i tryck, och jag kunde inte hålla det inne längre.
”Hej” sade jag och släppte in honom i rummet.
”Godkväll” svarade han obekymrat och gick mot mitten av rummet.
Jag stängde långsamt dörren bakom mig, lutade mig mot den i några sekunder och gick sedan försiktigt fram mot honom.
”Jag tror inte att det här funkar” sade jag snabbt, nästan lite för snabbt för att alla orden skulle låta rätt, och Sam såg oförstående på mig.
Han hade absolut ingen aning om vad jag pratade om, vilket jag inte direkt kunde klaga på honom för, och jag harklade mig för att samla tankarna.
”Det finns inte en chans att någon av de seriösare tidningarna kommer publicera det här reportaget. Inte en enda ansvarig för tidningen kommer låta mig tala till punkt” redogjorde jag snabbt, och jag såg hur det blixtrade till i Sams ögon och han såg för första gången farlig ut i närheten av mig. Samtidigt som jag blev lite rädd blev jag nyfiken, hur kunde han vara ännu mer attraktiv som arg än som likgiltig?
”Vad är det du säger? Att du inte tänker fullfölja den här uppgiften?” sade han lågt, och jag backade omedvetet ett steg när jag hörde hans mörka röst.
”Jag vill, Sam, och jag är verkligen ledsen men det kommer inte finnas en enda seriös tidning som kommer publicera det” sade jag och blev lite osäkrare i kroppsspråket, men jag lät fortfarande ganska övertygande.
Plötsligt stod han framför mig, men det var inte som för några kvällar sen när det funnits en lätt sexuell spänning mellan oss, utan nu vibrerade luften av så många signaler att jag nästan fick panik.
”Det är inte mig du ska be om ursäkt för” morrade han hotfullt och jag spärrade upp ögonen vid hans starka fientlighet.
”Sätt på dig ytterkläderna” sade han kort och stegade förbi mig, gick ut från hotellrummet och mot hissen.
Jag var inte sen med att lyda utan drog på mig skorna, struntade i att knyta dem och krängde på mig jackan i farten medan jag stängde dörren och smet in i hissen som precis kom upp. Stämningen i det lilla utrymmet var tryckt och obehagligt, det fick mig att rysa gång på gång, och det var en lättnad att äntligen få kliva ut där de fanns lite mer människor. Jag hann inte uppfatta de flesta kvinnors blickar på Sam, som vanligtvis gjorde mig lite svartsjuk, då jag halvsprang för att hinna med i hans takt. Utanför hotellet stod det en taxi, och till min förvåning öppnade inte Sam dörren åt mig som vanligt utan placerade sig i framsätet och rabblade upp adressen där Alex höll hus. Aningen förnärmad slog jag mig ner i baksätet och hann precis knäppa fast säkerhetsbältet när chauffören började köra.

Bildörrarna åkte igen med två låga smällar som ekade konstigt i det dystra området, och jag tog några steg på trottoaren innan jag kände Sams hårda hand på min axel.
”Va…” började jag men tystnade när jag såg Sams blick.
Han verkade lukta omsorgsfullt i luften, han liknade lite en blodhund som vädrade efter spår, och i samma sekund som jag hörde porten öppnas drog han hårdhänt in mig bakom sig och jag kved till ofrivilligt.
”Vilka är ni?” frågade Sam skarpt.
Försiktigt kikade jag under hans ena arm för att få en bättre titt på vad det var som hände, och framför oss stod tre hänsynslöst vackra, men skrämmande, varelser. En kvinna som var lång och modellsmal med ljusbrunt hår, och två män varav en såg särskilt muskulös ut.
”Det spelar ingen roll” svarade den lite kortare mannen med en klar rysk brytning. Han verkade vara deras ledare.
”Vad gör ni här?” frågade Sam istället, han verkade inse att deras syfte nog var mer intressant än vilka de faktiskt var.
Till min förfäran kunde jag se att en av vampyrerna, kvinnan, höll i något spetsigt som verkade vara täckt med blod, och jag kände hur illamåendet svällde upp inom mig så jag lutade pannan mot Sams rygg. Sam verkade också ha upptäckt pålen i silver som hölls säkert i kvinnans handskbeklädda hand och jag kände hur han blev mer och mer otålig.
”Vi är här för att lära din skapare en läxa” svarade en korta mannen hånfullt och när Sam stelnade till blev jag ännu oroligare, tänk om något hänt Alex? Vad skulle hända med Sam då?
”Det har ni ingen rätt till” morrade Sam ilsket och både kvinnan och mannen med rysk brytning skrattade till.
”Säger vem? En nyfödd ynglig med en människa bakom ryggen?” sade kvinnan roat med en lite lätt fransk brytning och jag undrade hur många vampyrer det fanns egentligen, hade inte tänkt på att de fanns utanför Sverige också.
Plötsligt kände jag hur Sam skälvde till och gav ifrån sig en flämtning av smärta och förvåning.
”Du känner det, eller hur? Varje gång din skapare får ett hugg med pålen och närmar sig döden känner du det” sade den ryska mannen, han njöt uppenbarligen av att se andra lida.
Plötsligt försvann Sam från mig, mitt hår virvlades om och jag kunde se att Sam stod vid porten men hindrades av kvinnan som hade pålen riktad mot hans blygsamt slående hjärta. Snabbt tornades paniken upp inom mig och jag försökte röra på mig, men mina ben var som fastfrusna.
”Ett steg till och du kan säga farväl till din lilla väninna” sade kvinnan, lika lättsamt som om de diskuterade vädret en vacker dag, och jag blev mer rädd för det än jag hade blivit om hon varit hetsig. Nu var det som om hon verkligen hade full kontroll över allt.
Ett lågt stön av smärta lämnade Sams läppar och han ryckte till. Jag var så koncentrerad på vad som hände med Sam, och Alex, att jag inte märkte att den kortare mannen stod bredvid mig.
”Hänförande syn, va?” viskade han roat i mitt öra, och jag hoppade till av chock och backade några meter bort från honom utan att säga något.
”Milla spring” sade Sam kort, och jag hörde att han fick anstränga sig för att inte tappa sin röst, något som gjorde mig rädd.
Sam verkade alltid så osårbar, Alex också, men om de här vampyrerna lyckats fånga honom borde inte Sam vara en svår match för dem…
”Nu!” väste Sam och gav mig ett snabbt, beordrande ögonkast och utan att tänka hade jag vänt ryggen åt alla vampyrer och börjat springa.

Hur hade jag hamnat i den här situationen? Jag var bara en vanlig journalist med ett stillsamt liv och en underbar sambo. Det enda jag stressade över var att få klart ett reportage till varje söndag, och ett av mina största problem var att jag var urusel på att laga mat. Nu piskade regnet mig i ansiktet medan jag sprang för allt vad livet var värt, och jag kryssade och svängde vid varje ny liten bakgata. Mina lungor sved och jag började få ett stickande håll i ena sidan. Mitt mörkröda hår klistrade sig fast i mitt ansikte och min hals, och jag kämpade för att få ut hårstrån som lagt sig över ögonen. En ilande smärta uppstod plötsligt i ena smalbenet och jag snavade framåt. För någon sekund låg jag helt stilla och lyssnade efter ljud utan att tänka på att jag inte skulle höra dem om de inte ville att jag skulle det, och så kravlade jag upp på fötterna igen, utan att titta bakåt för att se vad som lagt krokben för mig. Smärtan i mitt ben upphörde efter att jag sprungit ännu ett litet kvarter, men jag kände hur tårar blandades med regnet när hopplösheten föll över mig. Jag skulle inte orka springa i resten av mitt liv, och just som jag tänkte det hörde jag ett hårresande vinande ovanför mitt huvud. En, eller två suddiga streck rörde sig ovanför mig, bytte hustak när det var nödvändigt och kryssade för att undvika skorstenar.
Fanfanfanfanfanfanfanfanfanfan!
Jag drog ett djupt andetag som fick mina lungor att svida till ännu mer, och försökte öka takten, inte för att det skulle hjälpa. Så fick jag plötsligt en idé som kunde vinna mig tid, och stannade helt upp, gjorde en tvär sväng till höger och fortsatte att springa. Jag jublade lite kort inombords för att mitt drag hade fungerat och jag inte längre hörde vinandet som fick min hud att knottra sig, men så var jag tvungen att tvärnita på grund av en väldigt solid tegelvägg framför mig. Trots att jag trodde att mitt hjärta var vid bristningspunkten slog det högre och snabbare än när jag sprungit eftersom paniken snärjde sig om alla mina muskler och sinnen, och jag vände ryggen åt återvändsgränden för att återuppta springandet, men så öppnade jag munnen för att skrika. Ut kom bara en flämtning, och jag backade rakt in i den fuktiga tegelväggen. Två män stod framför mig, båda med omänskliga leenden och glittrande mörka ögon.
Så, this is it, tänkte jag omtumlat, det är såhär jag ska dö.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

EmmaGlimne - 9 sep 11 - 15:00

Very good! :) Maila gärna när kapitel 7 är ute för läsning^^

Hexan94 - 8 sep 11 - 13:36- Betyg: