Kärleksnovell |
Jag satt och väntade på dig vid matsals korridoren, kollade på människorna som passerade, som kasstade underliga blickar på mig.
När jag tillslut såg dörren till ditt klassrum öppnas ställde jag mig upp, såg dig skina upp som en sol när du log mot mig.
Jag sprang fram till dig, fullt medveten om att folk stirrade på mig.
Du tog emot mig när jag kasstade mig i famnen på dig, och du kysste mig.
Medan tiden gick och folket runt oss blev glesare och glesare och tillslut tomt stod vi fortfarande där, du omfamnade mig och jag dig.
Jag visste inte hur länge sen det var sen jag såg dig senast, du hade varit borta på en resa under sommarlovet, kommit tillbaka en vecka efter att skolan börjat.
Jag andades in din doft, tänkte på hur mycket jag saknat din doft och dina armar som omfamnade mig.
När din mobil plötsliga gäla ringsignal började ringa ryckte vi båda till och hade helt glömt bort tid och rum.
Du tog upp mobilen och svarade i telefonen, jag förstod först då att jag inte hört din röst sen i sommras och kunde inte stoppa mig själv från att le när du kollade på mig.
Klockan är mycket, vi borde börja gå hem - sa du plötsligt, och la ner telefonen.
Du la din arm om mina axlar och fyllde mig av glädje när du drog mig tätare intill dig och kysste mig.
Vi började gå hem, mötte några få personer som insisterade på att säga hur gulliga vi var tillsammans och du tackade medan jag - såklart - blev generad.
När vi kom fram till parken stannade du, satte dig ner på park bänken och drog ner mig bredvid dig.
Jag lutade huvudet mot din axel och du la din arm om mina axlar och pussade mig på kinden, sedan log du mot mig.
- Jag älskar dig, sa du när du log mot mig, jag visste att du älskade mig men ändå blev jag stumm varje gång du sa det.
När jag hittat tungan i munnen viskade jag, Jag älskar dig med.
Du log och jag log tillbaka, jag kände hur hjärtat slog ett dubbelslag och jag tog din hand i min, ville aldrig släppa taget.
Vi satt där, sa knappt någonting, utan lät bara tiden gå medan vi kollade på molnen som sedan utbyttes mot en blå natthimmel fylld av stjärnor.
Ingen av oss ville gå, ingen av oss hade någon lust att förklara för våra föräldrar varför vi aldrig kom hem.
Vi ville bara sitta där, se stjärnorna, känna att vi fanns och hade våra älskade tätt intill oss, medvetna om att lyckan äntligen blivit funnen.
|
|
|
|
