Starkare än allt, del 22 |
Hej alla läsare. Jag vill bara meddela att från och med del 22 har Julia bytt namn till Ellen!
Lördag 4 November
Ellens känslodagbok
Känslor, vilket påhitt. Varför kunde vi inte bara födas, känslodöda som stenar? Vore det inte mycket lättare att sköta allting praktiskt i livet, utan att behöva ta hönsyn som något som känslor i sina prioriteringar. Vi skulle bli smartare, effektivare och lättare att ha att göra med. Som robotar. Folk säger att de inte vill leva som robotar i den industriella världen men för mig gör det inget, för en robot kan aldrig få sitt hjärta krossat. Det kan vi.
Tisdag 8 november
Jade
Det hade frusit på ordentligt de senaste dagarna och hela kvarteret såg ut som en enda isbanan med ett florsockertunt lager snö ovanpå, precis sådär djävulsk så man inte kan urskilja vart isfläckarna finns. Joel hade tagit med skateboarden trots att hela gatan var täckt av is.
”Det är bättre att halka runt lite smått hela tiden, annars går man där och tror man har grepp, och tre steg senare ligger man där med en skallfraktur.”
Jag bara skrattade åt honom där han gled runt på sin bräda medan han ivrigt jämförande skateboarden med en snowboard. Historierna från hans brädbravader tycktes aldrig vilja ta slut.
”Det är så nice att man skulle kunna döda för det. Åker du?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej det kan man väl inte kalla det. Men jag har testat, och jag var väl kanske inte bäst. Men nog höll jag mig på brädan allt.”
Joel flinade. ”Eller så slog du i skallen första åket, hamna på sjukan med minnes förlust så sa Christer att du var bra bara för att inte gör dig ledsen.
”Vad dum du är” skrattade jag tillbaka och jagade honom längs hela gatan, ändå ut tills korsningen där han var tvungen att bromsa in.
”Det skulle väl vara typiskt honom det. Är han alltid lika skön med alla du tar hem eller?”
Just som jag skulle öppna munnen slog det mig. Jade hade aldrig varit hemma hos mig tidigare. Hon hade träffat min mamma en gång, utanför polishuset. That’s it . Jag hade varken pratat speciellt mycket om mina föräldrar, hus eller syskon. Den lilla glimt hon sett in i mitt privatliv tidigare var den där kvällen då jag träffade henne i parken på promenad med Caesar. Jag kommer ihåg hur blek och skakig hon var. Hon måste ha dragit på sig något rejält efter den där ruggiga kvällen. Hjärtat började hamra så fort jag vidrörde tanken, och jag kunde inte låta bli att önska att det var jag som var sjuk. Hur jag än vände och vred på det kunde jag inte få det till annat än jobbigt att Julia skulle hem till mig. Eller jobbigt var väl en överdrift, men det fick mig att bli så overkligt nervös. Jag var tvungen att kippa efter luft.
”Jade, mår du bra eller?”
Jag log mot Joel, medan jag förundrades över att han tycktes vara den enda kille som faktiskt brydde sig om folk på djupet. Han hade den där empatiska förmågan som jag fått för mig att tonårskillar på något underligt sätt tränat bort. Joel däremot, kunde mer se på folk. Han var en sån som frågade, istället för att vänta i år på att man själv skulle berätta.
”Jo eller ja. Det tror jag väl.”
Han småflinade. ”Du låter inte speciellt säker.”
”Det är man väl aldrig. Nej, men seriöst. Jag kom bara på att det kanske är bäst om jag städar mitt rum. Ellen ska komma och det ser ut som ett jag-vet-inte-vad.”
”Så du dissar mig nu eller?” Kim gjorde ett tafatt försök att se ledsen ut, men flinet var inte sent att spricka igenom.
”Antar det. Så länge jag inte kidnappar dig och tar hem dig som min nya städslav.”
”Oh, slav, det gillar jag” sa Joel uppskattandes. ”Men städning däremot.”
”Din tönt” skrattade jag tillbaka och slog till honom i bakhuvudet. ”Nej men seriöst, jag ska väl ta och svänga av vid nästa, om du vill kan du hänga med, eller dra vidare.”
”Akta, klart jag hänger med. Har ändå inget bättre för mig.”
Jag kunde inte låta bli att småle lite för mig själv. Joel var en sån kontrast till andra killar, eftersom att han hade den där lite djupare genen i sig. Aldrig tidigare hade jag väl stött på en kille som frivilligt erbjöd städhjälp. Det var något men inte helt utan vidare tackade nej till, speciellt inte i kombination med så gott sällskap.
Tre timmar. Tre timmar tog det för mig och Kim att få stället skinande rent, antagligen för att vi mesta tiden inte alls städade utan övergick till helt andra saker, och att ett ganska omfattande kuddkrig bröt ut. Jag kan väl varken påstå att vare sig han eller jag var några experter när det kom till fokus, men till slut var rummet i alla fall städat.
Mamma hade mer eller mindre tvingat den inte allför motstridige Joel att stanna på fika. Monica hade sagt att jag inte kunde lura hit folk att ta hand om mina sysslor utan något för det, och tryckt upp kakfatet med nybakade bullar i famnen på honom.
Tiden hade tickat på långsamt underfikastunden, men det var nog bara jag som uppfattade det. Joel var alltför inne i att sluka varenda smula för att ens kunna märka om jag var kvar i rummet eller inte. Jag var bara där rent fysiskt, men mina tankar hade jag på helt andra ställen. Jag kunde inte sluta tänka på Julia, ständigt kasta blickar mot klockan för att försäkra mig om att hon inte var sen. Hjärtat verkade aldrig vilja ge ner i normal rytm, och ju mer jag försökte tvinga det till att lugna sig, desto vildare blev det.
Ellen hade varit i skolan de senaste dagarna, jag hade haft henne bredvid mig varenda sekund av dygnet då hon närvarat, men nästan varje dag hade hon försvunnit under lunchen och sedan sagt att hon inte mådde bra och behövde gå hem. Huvudverk som vanligt, hade hon sagt. Gänget hade nickat medlidsamt innan de släppte det och återgick till något samtal med ett hetare ämne än krämpor. Jag däremot hade velat hålla fast henne, hålla henne alldeles intill mig så hon inte kunnat undvika att se in i mina ögon när jag frågat vad det egentligen var som hände. Även om det nu var precis så, att hon fick huvudverk var och varannan dag så kunde jag inte låta mig lugnas. Jag var orolig för hennes hälsa, hon åt ju knappt någonting längre, men det gjorde väl ingen i Gänget. De sa att om man ska festa och dricka får man dra ner på maten, mer kalorier än så klarar man inte. Det kan ju i och för sig förklara deras dåliga motståndhetskraft mot alkohol.
Varje gång jag såg in i hennes ögon försökte hon alltid se åt ett annat håll. Att hon var skamsen var ingen hemlighet, även om hon alltid försökte se sådär överlägsen och oberörd ut. Det hade nästan fungerat i början, men nu gjorde det inte det längre. Jag kände henen för bra och brydde mig för mycket.
”Hälsa din mamma att hon fanimej vet hur man bakar bullar!” suckade Joel när han tryckt ner den sista och såg belåtet på berget av bullpapper framför sig.
”Jag ser att du vet hur man äter dem.”
Killen framför mig log brett, sådär pilimariskt busigt som inte alltför längre sedan fått mig att falla. ”Jag har tränat, det gäller ju att få inte den rätta bullätartekniken serru.”
”Gay” skrattade jag och kastade ett av bullpapprena på honom. ”Nä nu ska jag väl städa undan det här innan det blir ett till krig.”
”Uppföljaren” flinade han vidare och måttade ett kast, innan den hoprullade pappersbollen träffade mig rakt på näsan.
”Jag varnar dig, du får sista chansen att ge upp nu, annars tar jag igen med hela bataljonen. Då blir det inte papprena jag kastar utan bullar.”
Joel hann precis förklara att det inte skulle störa honom så länge jag var en tillräckligt duktig skytt för att kunna träffa hans gap, vilket jag antog var ungefär lätt som att få en studsboll att träffa marken. Jag han inte åtta mig utmaningen innan det ringde på dörren. Jag blev stel som en pinne i hela kroppen och stod helt blickstilla i köket med öppna ögon.
”Det måste vara Ellen.”
”Mm.”
”Ska du inte öppna?” frågade Joel som redan hade börjat snöra på sig skorna. ”Eller släppa ut mig åtminstone.”
”Jovisst”, mumlade jag innan jag gick fram, vred om låset och öppnade dörren.
Precis som Ellen skulle öppna munnen och ta steget över tröskeln smet Joel ut genom dörren och hälsade henne med en ryggdunk. Tre någon sekund senare hade han redan hunnit ner till vägen.
”Jag tänkte väl att du inte körde moppe” mumlade hon med en sådan uppenbar bitterhet att det nästan måste ha svidit att säga orden.
”Nej det var Joels. Jag fattar inte att han åker när han knappt kunde hålla sig på skateboarden. Har du sett hur gatan ser ut eller?”
Ellen snörade av sig sina skor, det lila conversen. Egentligen kunde jag inte fatta hur någon av oss kunde stå ut att ha dem när det till och med blivit november och kylan bet i tårna.
”Är ni tillsammans igen eller?” frågade hon i samma sekund som första skon damp ner på hallgolvet.
”Vilka då?”
”Du och Joel, antagligen. Det finns väl inte så många andra jag kan mena, ellerhur?”
Jag kliade mig huvudet som om hon tänkte efter, men förblev tyst vilket verkade besvära Ellen.
Att hon ens frågade, fick en tjej inte ha killkompisar eller? Dessutom hade det väl inte varit Ellens ensak vilka jag var tillsammans med eller inte. Inte kompis med heller för den delen. Det började bli irriterande likt det agg Ellen reste för min och Bellas vänskap. Eller i alla fall före detta vänskap. Ellen visst att jag störde mig på hennes intrång av min integritet och inblandningen blev för stor när hon verkade fatta alla beslut åt mig och hade därför försökt dölja det. Trots hennes ständiga ansträngningar att inte verka bitter så lyckades svartsjukan alltid genomsyra hennes leenden.
”Jasså, jag tar väl det som ett ja då.”
”Nej vi är inte tillsammans” svarade jag nu bestämt och såg rakt på henne. ”Vi är bara vänner. Eller får vi inte vara det kanske? Finns det ens någon som jag får vara kompis med nu eller?”
Ellen grimaserade. ”Du ska alltid vara så melodramatisk. Jag frågade bara.”
”Gör inte det nästa gång.”
Tystnaden spred sig i rummet igen, vilket den tycktes göra alltmer ofta nuförtiden. Det var nästan så de ekade mellan dem ibland.
”Äh kom upp istället för att stå där och se ut som en annan idiot” flinade jag och drog med Julia genom huset och förklarade vilket rum som var vad, trots att vem som helst kunde se skillnaden mellan kök och badrum. Allt för att fylla ut de tomma sekunderarna och släta över den lilla dispyten i hallen.
Ellen gick några meter bakom, såg sig omkring och verkade ta in minsta detalj. Allt ifrån det groteska bjällerbeklädda hundkopplet i hallen till dammet på en tavelram. Med ordlösa gester och fundersamma uttryck stannade hon ibland till och studerade saker, som högen med kuddar i soffan eller Jades odiskade flingskål som stått på bordet sedan föregående frukost. Jade skämdes lite över röran och rättade till en del grejer på vägen runt i huset.
”Här nere bor jag” sa jag som skuttade ner för trappen, stannade till hallvägs och kastade en blick över axeln för att försäkra sig om att Ellen hängde med innan hon hoppade vidare.
På undervåningen fanns det en liten korridor med tre dörrar. När de passerade den första förklarade jag att det var min styvsysters rum, och att den längst bort var badrummet. Den i mitten var alltså mitt eget.
Samma sekund som Ellen klev över tröskeln var jag tvungen att be henne ursäkta röran, trots att jag och Joel spenderat tre timmar på att få rummet fläckfritt.
”Det var fint” mumlade kompisen som gick fram till fönstren som var oväntat långt ner med tanke på att de var på undervåningen. Hon hade förväntat sig att de nästan skulle vara som en bunker här nere, men faktum är att fönsterhöjden var precis som vanligt. När Ellen kikade ut genom fönstret förstod hon att det berodde på den extremt sluttande terrängen som gjorde att den lilla trädgården utanför fönstret hamnade som i en liten dal. Det såg antagligen mysigare ut på sommaren med det frodiga gräset, lätt skuggat av några äppelträd, istället för ett sunkigt snöfyllt hål.
”Det är väldigt… ljust och fint” fick Ellen fram efter ett tag och satte tillbaka den böljande spetsgardinen på sin rätta plats. Efter någon sekund trekan fortsatte hon ”Det liksom passar dig.”
Jag såg oförstående på henne.
”Jasså?”
”Ja din personlighet” förklarade Julia och såg sig runt ifrån det fräsht väggarna varav en hade en fototapet med en ståtlig granskog, till den lilla vitmålade skrivbordet och alla detaljer som en pärlbeträdda golvlampa som stod i hörnet intill en vit läderfåtölj. ”Det är liksom, lätt och följsamt.”
”Lätt och följsamt? Försökte du få det till en komplimang?”
”Det jag menar är att det är behagligt. Vackert och harmoniskt.”
Nu log jag lite blygsamt och satte mig sedan i sängen. ”Kom” sa jag bara sekunden efter och klappade med handen på överkastet som jag brukade göra åt Caesar. Julias tvekan varade dock lite längre men efter några sekunder började hon gå emot mig och redan nu kunde jag ana hennes väldoftande parfym. Vanilj och Jasmin, lukten som kännetecknade Julia. Lätt och följsam, som hon själv uttryckt sig. Bara lukten av den fick det att skaka till lite i min kropp.
Snabbt makade jag min undan så att hon skulle få plats att sitta på den fläck som nyss var min, trots att hela sängen fanns till förfogande.
”Det där var ju värt” flinade Ellen som om hon läst mina tankar.
”Vad?”
”Du behövde ju inte flytta. Jag hade ju lika gärna kunnat sätta mig där borta.”
”Jag kanske ville att du skulle sitta nära” viskade jag, men alldeles för snabbt och glättigt för att hon skulle ta det som något annat än ett skämt.
Responsen blev att Julia vände sig och såg bort från mig en läng stund utan att dra på smilbanden så mycket som före eller efter. Jag kunde känna svettpärlor av nervositet tränga upp ur mina porer. Varför var jag alltid tvungen att misslyckas, fp henne att bara tycka jag var jobbig?
”Så vad hade du tänkt göra sen då?”
”När då sen?” undrade Ellen när hon äntligen vänt sig tillbaka för att möta mig, godkänna mig, ta mig i hennes liv igen. Då jag inte längre var den där jobbigt påträngande Jade utan bara vackra och harmoniska.
”Typ ikväll, imorgon.”
”Fanny ville att jag skulle hänga med henne till Göteborg imorgon. Men jag vet helt ärligt inte om jag har lust.”
Jag nickade i brist på ord. Nu var det ju kört, hon hade ju redan planer. Inte kunde jag väl komma och förstöra dem genom att pracka på Ellen en till dag med mig. Och natt, tänkte jag med småsmå fjärilsvingar fladdrandes i magen. Fanny skulle döda mig om jag förstörde hennes planer.
”Och du?” undrade Ellen.
”Jag ska sitta barnvakt. ”Päronen ska till Växsjö och träffa lite gubbar, så jag blir hemma och tar hand om Elliot.”
Ellen nickade lite fundersamt och såg ner i golvet.
”Du har tur du. Som har syskon.”
”Om man inte har det kan man inte förstå hur jobbigt det kan vara ibland.”
”Nej det är väl kanske sant” erkände Ellen. ”Men ändå. Jag tror att det liksom hör till. Oavsett hur mycket man än bråkar så finns det inget värre än att vara ensam.”
Jag sa inget, utan flyttade upp mig lite högre upp i sängen så jag kunde ta stöd mot väggen. Det skulle kunna komma bli en lång utläggning.
”Förut var jag glad för att jag var ensam. Då kändes det som at jag hade mer frihet och att all fokus lades på mig. Jag ville inte ha någon lite dräglande liten snorunge som snodde all kärlek och uppmärksamhet ifrån mig. Så då var jag väl glad och det är inte förrän nu som jag känner av hur himla ensam man är. Pappa är nästan aldrig hemma, och det finns liksom ingen jag kan prata med hemma. Mamma är liksom för mammig för att man ska kunna prata med henne om allt. Hon skulle få spader om hon ens visste hälften” muttrade Julia och sprack sedan upp i ett litet flin som gjorde att jag inte kunde låta bli att le jag heller. ”Det är liksom jag mot världen känns det som ibland och då kan det bara bli så himla mycket. Jag skulle nog må bra av att kunna ha lite starka rötter som höll mig fast vid marken, en riktig familj.”
Jag nickade. Klart jag förstod vad hon sa, och klart jag tyckte det var vettigt, men vad skulle jag säga? ”Varsågod ta min lillebror, jag har ändå en lillasyster och en hund. Det är lugnt” kanske inte hade muntrat upp henne direkt. När jag tänkte efter skulle hon faktiskt passa bättre in i min familj. Det skulle bli mycket diskretare. Ellinor, Elliot och Ellen lät som en mycket mer uttänkt kombination än Ellinor, Elliot och Jade. Det märktes att jag inte hörde dit egentligen. Att jag kommit utifrån.
”Men familj är mer än bara kött och blod. Ibland är ens riktiga familj någon helt annan. De som verkligen bryr sig om en, ställer upp för en och hjälper en i alla situationer. Det är en riktig familj.”
Ellen såg upp på mig och trots att hennes ögon glittrade av tårar kunde jag ändå fanns en strimma hopp därinne, och leendet började ta form.
”Tack Jade” viskade hon och jag svarade genom att tröstande smeka hennes hand en sekund, men som sedan blev liggandes där. Jag kunde inte förmå mig att ta bort den och Ellen själv verkade inte ha något emot det eftersom hon mjukt kramade tillbaka. Jag rös nästan när jag kände hur liten och kall hennes hand kändes mot min.
Vi satt där helt stilla hållandes varandras hand i några tysta minuter. Jag lyssnade på ljudet och rösterna uppifrån som avslöjade att de andra kommit hem igen när Ellen la sig ner med huvudet i mitt knä. Tänksamt strök jag henne över håret och funderade om inte Caesar skulle behöva en liten promenad.
”Vem är det där?” utbrast Ellen nästan lite förskräckt och flög upp ur mitt grepp så våldsamt att några hårstrån slets loss och blev kvar på mina fingrar. Utan att grimasera stirrade hon mellan mig och kortet på en ung, vacker kvinna med vågigt, mörkt hår och hasselfärgade ögon som lyste av glädje som två små solar.
”Det där?”
”Ja, det där” svarade Ellen, uppenbart irriterad. ”Vem är det?”
”En väldigt vacker kvinna som jag brukade känna.”
Ellens ansiktsyttryck förvreds i en grimas. ”Kände? Så du känner inte henne nu då?”
Jag svarade dystert att det var länge sedan jag såg henne sist men saknade henne mer än allt på jorden, mer än ord någonsin kunde förklara.
”När… hur länge sen var det som ni…”
”Det var flera år sedan. Många många år.”
Ellen stirrade med en blandad förvåning och avsmak på fotot innan det övergick i skepsis.
”Jasså” muttrade hon efter ett tag. ”Vem är hon då?”
Jag såg förundrat på henne innan jag frågade varför det var så viktigt.
”Det bara är det” svarade hon gravallvarligt men ändå med en svag axelryckning.
Jag var tvungen att ta sats för att få ur mig det. Jag andades djupt ner i lungorna och samlade styrka innan jag såg Ellen i ögonen. Nu var det dags.
”Det är min mamma.”
”Din? Din mamma?” undrade Ellen och såg allt mer oförstående ut. ”Men nej?”
”Jo” svarade jag uppriktigt. ”Kvinnan du ser på det där fotografiet är min mamma.”
”Men du sa att ni inte hade träffats på flera år. Jag har dessutom sett din mamma en gång och jag tror inte hon såg ut sådär.”
”Jag vet inte hur jag ska förklara” suckade jag innan jag började den betungande berättelsen. ”Sätt dig ner igen, det här kommer ta ett tag.”
”Nej det tänker jag inte” fräste hon. ”Jag vill höra sanningen, och det är nu.”
Jag suckade och reste mig upp. ”Kom” viskade jag i hennes öra när jag passerade henne på väg ut genom dörren. ”Vi tar en promenad. Vi tar Ceasar med oss. Då kan jag berätta allt du vill veta.”
Väl uppe stötte vi på Monica och Christer som välkomnande hälsade på Ellen som i sin tur slängde misstänksamma blickar mellan mina föräldrar och mig, men sa ingenting. Faktum är att hon inte sa ett ord förrän vi klätt på oss, kopplat fast den lilla terriern och var ute på gatan, på väg bort från villaområdet.
”Det där då, vilka var det om det inte var dina föräldrar. Din mamma var inte på fotot, det såg jag ju själv.”
Med en suck såg jag ner i marken och samlade styrka. Jag förklarade ifrån den dag jag föddes i Södertälje en Julidag 1995. Utan för stora omsvep gick jag sedan direkt på flytten till den Romanska stadsdelen Ciampino och gick raskt över till Amerikaflytten till tillsammans med min mor utan att så mycket som att nämna min far. Inte förrän jag berättade att han kom efter oss till LA som hon reagerade. Det var då den jobbiga biten skulle börja, historian om misshandeln och hans missbruk. Jag babblade på så fort orden kunde flyta för att komma fram tills att jag blev tvångsomhändertagen av min moster som för dåvarande bodde på Gotland.
”Vänta, vänta” sa Ellen som trots den röriga historien försökte hänga med. ”Din mamma var svenska och din pappa italienare. När du var född flyttade hon till Italien med honom. Sedan flyttade ni till USA. Men varför, varför bodde du med din moster och allt det. Hade det inte bara varit bättre att stannat kvar?”
”Jag tror inte riktigt du förstår” pressade jag fram när jag kände att halsen började stocka sig.
”Nej med det är väl inte så konstigt? Vafan är det här Jade? Vad är det du håller på med?”
Utan att kunna låta bli irriterades jag över hennes okänslighet och arroganta framfart. Som om allt det här var mitt fel. Som om jag själv hade halt att gråta mig själv till sömns till ljudet av min mammas skrik. Som om jag valt att tvingas gömma mig i garderoben varje gång min pappa tog till flaskan eftersom min mamma visste att det kanske skulle bli min tur nästa gång. Hennes pappa kanske inte var speciellt närvarande i hennes liv, men hade inte misshandlat henne eller hennes mamma, eller praktiskt taget hela hennes barndom. Han hade inte tvingat dem på flykt till en annan kontinent i hopp om att skaffa ett nytt liv. Jag berättade hur min mamma tvingades till att jobba dubbla skift för att ha råd med hyran till den sunkiga lägenhet vi bodde i, samtidigt en dagmamma till mig hon hade råd med. Det var inte lätt för henne, men hon kämpade på.
Ellen suckade demonstrativt. Antingen hade min historia tappat intresset eller trovärdigheten. Men jag skulle inte ursäkta mig för det. Jag hade inget att ursäkta eller bevisa. Det var min historia, antingen fick hon tro på den eller inte. Mycket mer än så fanns det inte.
Bilarna som susade förbi kastade som tur var inte upp något äckligt slask som de gjort för några veckor sen eftersom att temperaturen sjunkit tillräckligt för att hålla snön i schack. Istället blev det bara långa mönstrade ränder på vägen som snart fylldes igen av den nyfallande snön.
”Så berätta vad hände. Varför bor du inte med din mamma i USA då?”
”För att jag inte kan.”
”Kan?” frågade Ellen och lät precis lika oförstående som hon såg ut.
”Hade jag kunnat bo med henne hade jag inte varit här alls.”
Ellen drog handen genom det tjocka håret och drog sedan upp luvan som ett skyddande hölje. Med blicken på fötterna gick hon alldeles tyst bredvid mig. Bara knarret under skorna likt ljudet som frambringas av potatismjöl var det ändå som fyllde den isande friska luften där ångorna av våra andedräkter kondenserades.
Plötsligt kände jag en liten hand i min med fem, taniga små fingrar. Utan omsvep välkomnade jag den och Ellen var inte sen på att fläta in sina fingrar mellan mina. En snabb blick på händerna och jag kunde konstatera två saker. En var att det såg så himla fint ut, som om våra händer passade perfekt ihop. Som om utrymmet mellan fingrarna var som gjorda för varandra. Det andra var att hennes såg näst intill lilaaktig och sjuk ut i den kalla novemberdagen. Jag tog ett fastare tag om hennes hand som för att skydda den. Blicken lät jag vandra vidare, följa handen upp längs armen, över axeln tills den till slut letade sig upp till hennes ansikte. Även det såg mer utmattat och utmärglat ut än vanligt. Hon hade varit smal redan när jag kom men hade med all säkerhet rasat ytterligare i vikt. För en kort sekund tänkte jag säga något om det, fråga vafan det egentligen var hon höll på med. Kanske fråga om det bara var för det där med Kim och sen kanske berätta hur vacker hon varit redan innan hon börjat svälta sig själv. Men innan jag han formulera mina ord påminde hon mig om vad det verkliga ämnet var.
”Är hon?”
”Hon är död” konstaterade jag stilla. Min röst hade låtit likgiltigare och kallare än vad det var tänkt. Även Ellen måste ha lagt märke till det eftersom hon nu såg upp på mig.
”Var det länge sen?”
”Länge och länge sen. En del saker spelar det ingen roll hur många år det går. Minnen är odödliga. De kommer alltid leva kvar” svarade jag och förvred omedvetet ansiktet i en grimas.
Allt kom tillbaka. Bilder for genom huvudet och sessioner blixtrade till likt en gammal film. Mörker, skrik, rädsla. Jag hade stått framför garderoben och tvekat medan jag kunde höra bråket ute i köket. Klirrandet av glos som kraschade, stolsben som skrapade och mammas skrik, allt nådde in till mig. Det hade varit den natten det hände. Det hade varit natten då allt hade gått ett steg längre och även jag hade gjort det. Då hade mitt hat växt sig så stark att jag till sist gjort det jag bara velat göra. Jag har hört att barn inte kan hata sina föräldrar, men det kan jag vittna mot med hela min själ.
”Nej det är klart” svarade Ellen som om helt var med på noterna. ”Det är ju sådant som sitter i. När man förlorar någon.”
”Men det här var lite speciellt. Utöver det vanliga. Jag fick lov att gå i terapi när jag kom till Sverige. I flera år fick jag vara i kontakt med krisspecialister och direkt barnterapeuter. Det kanske inte är det man kan vänta sig, men så är det. Livet går vidare och på något sätt försöker man ju ändå pussla ihop sig själv.”
Fingrarna i mina fick ett nästat krampaktigt tag och jag kunde känna hur hela Ellen stelnade till. Jag slängde en orolig blick på henne innan jag drog henne närmare intill mig.
”Ellen, hur är det? Mår du bra?” viskade jag ner i luvan. ”Gumman, svara.”
”Det är bra. Eller nej, det är det inte. Jag… det är bara så mycket.”
Jag viskade att det var okey, att det var bra nu. För jag förstod att hon pratade om mer än bara min historia, jag kunde se det på henne. Jag hade inte ens kommit halvvägs på dess djup och jag hade redan kommit över flera stråk där beskrivningen lika hjärna kunnat handla om henne. Men det visste jag ju inte så, jag kunde inte mer än ana det. Jag såg på henne att hon behövde min tröts och jag var inte ovillig att ge den. Det var skönt att återgå till den där trygga Jade som jag alltid var, den som tröstar och inte tröstas.
”Så Monica och Christer?” pep Ellen fram mellan något som lät som snyftningar.
”De blev mina fosterföräldrar efter att jag bodde hos min moster. De kämpade med pappersarbete i flera år, men förra året blev jag juridiskt sett deras dotter.”
”Så du är… adopterad?”
Jag nickade. ”Jo, jag antar jag är det.”
Ellens underläpp började skaka. ”Men varför… varför har du inte sagt något?”
Rösten som gått upp i falsett var inte långt ifrån att spricka.
”Det fanns inte riktigt läge. Förlåt, men du måste ju förstå mig också.”
Ellen skakade på huvudet, som om hon inte kunde tro sina ögon. ”Och din pappa?”
Jag svalde hårt åt frågan jag önskat inte skulle komma men samlade mig mod och pressade fram ett ”Han gick bort, inte långt efter mamma.”
”Du ljuger. Du är inte någon jävla italienare. Du är Jade, min Jade. Varför ljuger du för” huttrade Ellen och tårar pressade sig fram ur ögonen. ”Du är min Jade. Ellerhur?”
Hon borrade ner ansiktet i mitt bröst och små hulkningar hördes när hennes taniga lilla kropp skälvde alldeles intill min. Hon snyftade så våldsamt att man kunde tro att det var hennes öde jag just berättat om. Jag smekte sakta hennes dunjacka och bara vyssjade hennes lågmält som en stilla tröst. Jag messade om att det skulle bli bra medan Ellen snyftade fram förlåt gång på gång utan att jag förstod varför. Hon drog sig närmare min kropp och skakade ännu mer.
Vi stod där så länge så att det kändes som att tiden stannat och Caesar otåligt började gnälla.
”Vi kanske borde gå tillbaka” sa jag och tog upp den lilla skakade terrierna i min famn.
”Visst” svarade Ellen och såg upp på mig.
Hennes tårar hade bildat iskristaller på ögonfransarna och kinderna som jag varsamt torkade bort innan vi återvände tillbaka under tystnad. Det behövde inge fler ord. Det räckte med att vi bara hade varandra.
|
|
|
|
