En prolog, en epilog och några ord däremellan. |
Om vi hade en prolog, om du helt fick bestämma vad som skulle skrivas där. Vad skulle du skriva då? Jag brukar fundera på det om kvällarna när jag ligger i sängen och ska sova. Kanske skulle du skriva att det här är historien som handlar om oss. Det här är vår historia. En historia om koffeinkyssar och nedbitna naglar, om flackande blickar och lögner, om att ha lyckan i grunden men inte veta hur man ska använda den. Kanske skulle du skriva något om att det här är en kärlekshistoria som inte har någon början och inget slut. Men vi har en början, jo det har vi. Och jag tror att jag även börjar skymta slutet nu. Jag är ledsen att jag säger det såhär öppet och, vad säger man? Naket. Såhär svart på vitt. Du förtjänar ord inlindade i mjuk bomull. Men det blir så lätt att man bäddar för missförstånd om man inte går rakt på sak. Så därför är jag ärlig och elak när jag säger att vi kommer vara över snart. Snart kan du ta av dig halsbandet jag gav dig och kasta bort det. Snart. Men snälla sätt dig ner bredvid mig och bara lyssna nu.
"Om jag hade fyra katter skulle de heta Smulan, Singlan, Slanten och Fredrik"
"Fredrik?", frågade jag som om jag inte hade hört något dummare i hela mitt liv. "Varför Fredrik?"
"Min första kärlek hette det", sa du och snurrade ett varv i kontorsstolen du krupit upp i. Vi hade praktik ihop på din pappas jobb och hade fått i uppgift att röja ut ett gammalt kontor som skulle göras om. Vi drack hellre kaffe ur kaffemaskinen och ritade roliga gubbar på flyttkartongerna. Det du svarade gjorde det inte mer klart för mig varför din katt skulle heta Fredrik, men jag nickade bara och rörde skeden runtruntrunt i min kaffe-med-mjölk.
"Hur var han?", frågade jag efter någon minuts tyst rörande med skeden.
"Vem då?"
"Fredrik"
"Det vet jag inte egentligen. Jag fick bara veta vad han hette. Vi råkade hamna bredvid varandra på bussen och jag hann bara fråga efter hans namn, sedan steg han av"
Jag satte kaffet i halsen och hostade till. Du lyfte ena ögonbrynet, sådär som du brukar, och såg frågande på mig. Det var inte det att jag var förvånad över att din första kärlek var någon som du inte alls kände, nej.
"Det var ju på bussen som vi träffades första gången", förklarade jag och du nickade.
"Ja, jag brukade drömma om att träffa min blivande pojkvän på bussen. Så jag började alltid prata med varje kille som satte sig bredvid mig", sa du och snurrade ytterliggare ett varv i stolen så att några hårslingor trillade fram i ansiktet. Jag kommer ihåg det in i minsta detalj.
"Gör du fortfarande det?", undrade jag nyfiket.
"Nej", svarade du då och log.
Det var det där samtalet inne på det stökiga, tre gånger fyra meter stora kontoret som blev början på oss. Minns du? Inte riktigt? Jag minns det som om det vore igår. Det var inte igår. Det var exakt sju månader och elva dagar sedan. Ja, exakt elva, jag har räknat. Det har tagit mig sju månader och elva dagar att inse att vi har ett utgångsdatum. Men du, snälla, se inte så förtvivlad ut. Det var menat att bli såhär.
"Säg något som jag inte vet", bubblade du i andra sidan av luren. Vi hade avslutat praktiken för fyra veckor sedan och vi tvekade inte ens på att hålla varandra i handen längre.
"Jag kan inte läsa din snirkliga handstil, den liksom flyter ihop på pappret och det pirrar så förbannat i mig när jag ser dig vakna upp på morgonen", sa jag och lyssnade på dina andetag en stund innan du la på. Ibland gjorde du så: ringde upp, sa eller frågade något kort och sedan la du på. De första gångerna blev jag lite stött och ringde genast upp dig igen och undrade vad som var fel, men sedan förstod jag att det bara var en del av dig. Och så började jag gilla den delen också.
Du ringer fortfarande sådana samtal ibland. Jag tycker om det, men inte alltid. Ibland skrämmer du mig. Som i förrgår när du ringde, då du sa att du håller på att förblöda. Sen la du på. Och när jag ringde upp så svarade du inte, så jag tog cykeln och cyklade de sju kilometerna som skiljer oss åt. Fortare än någonsin, med regn som piskade mig i ansiktet. Men så när jag kom fram och sprang in i ditt rum, plasksur och flåsandes, så kastade du dig bara i min famn. Du blödde inte. Du var inte ens skadad. Sluta skratta, det var inte roligt alls, inte nu efteråt heller. Det är sådanahär saker som gör det så svårt. Ja, bra. Tack.
"Jag ville bara ha dig här fort", sa du och det känns lika absurt nu som det gjorde då. Jag vet bara inte alltid var jag har dig och det är det som får oss att hålla ihop och det är det som får oss att glida isär. Du är så nervkittlande och nervretande på en och samma gång. Jag har aldrig mött någon som du. Jo, det är sant. Jag överdriver inte.
"Ibland är jag rädd att jag ska lämna dig", sa jag och iakttog din bröstkorg som i lugn, rytmisk takt rörde sig upp, ner, upp, ner. Du var aldrig så lugn som när du sov. Jag tror jag älskade dig som mest då, när du hade huvudet djupt ner i dunkudden, med håret i ett enda virrvarr omkring dig, leendes åt något i en dröm. Vi kunde prata om allt tillsammans, men inte med varandra. Det var när du sov som jag lättade på mitt hjärta, för jag vet att du hade tagit dessa ord på helt rätt sätt och då hade du fått spader. Så istället viskade jag ut elaka sanningar i natten, samtidigt som jag strök fingertopparna längs med din panna, som för att släta ut orosrynkorna som ibland syntes där när drömmen utvecklades till en mardröm.
Snälla sätt dig ner igen, jag säger ju bara det som du har bett mig berätta. Sanningen. Sanningen är inte alltid vacker. Ställ ner glasvasen igen, snälla, det är mammas favoritvas. Tack. Se så, lugna ner dig. Sätt dig här bredvid igen. Inte? Men sätt dig ner i alla fall, mittemot eller något. Vill du ha något förresten? Te? Okej, jag fixar det. Lova att vara kvar när jag kommer tillbaka.
Du är kvar, vad bra. Jag värmde några bullar också. Ja, varsågod, ta en.
Höstlöven trillade omkring dig och du var vackrare än någonsin förut där du stod bredvid din grönmålade cykel i eftermiddagssolen. Du hade halsduken hårt virad kring halsen och du hade händerna djupt nedtryckta i fickorna på kappan. Några bruna hårslingor lekte med vinden. Jag vet att jag önskade att jag hade haft kamerafunktion i ögonen då, så att jag kunde ta en bild på dig i just det ögonblicket. Men jag verkar ju minnas ganska bra ändå, som du märker. Du var det vackraste jag hade sett någonsin och i just den stunden förstod jag att jag inte älskade dig längre. Du hade något flyktigt i blicken och jag förstod att det var jag som gjorde dig så vilsen. Du behövde inte någon som höll dig i handen och visade dig vägen. För du visste aldrig vilken väg du ville gå och du ville ha det så. Jag förde in dig på vägar som jag trodde var rätt, men det slutade ändå alltid med att du grät och det fick mig alltid att känna mig så förbannat misslyckad.
Åh, nej, nej, sluta gråta. Det gör så ont i mig när du gråter. Fåglar som du ska inte sitta i bur, de ska vara fria. Jag hoppas du förstår det. Jag är ledsen, hjärtat. Här, ta en näsduk. Får jag hålla om dig? Okej, nej jag ska inte. Försök andas lite lugnare, det blir lättare då. Jag gör slut. Varför? Det är ju det jag har försökt att förklara. Jag klarar inte av att kväva dig längre. Du måste få vara fri. Jag kväver dig om jag stannar. Det är för ditt eget bästa. Förlåt, älskade. Jag betalar taxin åt dig hem. Låt mig bara säga att om jag skulle få formulera en epilog till vår berättelse så skulle den lyda: Den vackraste och sorgligaste jävla kärlekshistoria som världen sett. Jag ringer taxin nu. Drick upp ditt te så länge.
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | gillardig7 - 6 sep 11 - 18:17- Betyg:  | Oh, älskar hela novellen. Du är så grymt bra!
Jag har läst om den nu fyra gånger, kan fortfarande inte få nog. | | lezz - 5 sep 11 - 21:07- Betyg: | | Helt underbart. Den gav mig rysningar. Ofattbart bra. | | SoRandom - 4 sep 11 - 11:39 | | Du är grym. För jävla grym är du och jag bokstavligen älskar denna novell! | | ellis_ellinor - 3 sep 11 - 21:38- Betyg: | | En framtida författare, du skriver så bra | | kaffekick - 3 sep 11 - 18:34 | | !!!!! |
|
|
|
