bara för att skriva av mig |
bara för att skriva av mig..
jag och min syster har nästan aldrig kommit bra överräns med varandra.. det känns så länge sen jag faktiskt hade ett okej liv. redan när jag var 5 år började jag må dåligt, inte lika farligt som nu, men endå. min syster har varit ett själviskt kontrollfreak så länge jag kan minnas. övertygad om att hon är ¨störst, bäst och vackrast.¨ hon är 3 år äldre än mig, så när hon var 7-8år började hon.. klart att det inte är något att inte bry sig om, och det insåg jag när jag var kanske 11 år, men har man hört i nästan hela sitt liv att man är ful, äcklig, har rått-färgat hår, att allt man gör är fel, fel, fel och massa sånt sätter det sig endå, när man inte märker det. det är inte bara ord jag fått utan änen många slag, osv. ett ex: när jag kanske var 9 år var jag och min syster ensamma hemma. jag var medveten om att hon ville ta mina pengar, så hade gömt mina 120 kr ( då var det väldigt mycket för mig ) i en stövel som aldrig användes. hon kom in i mitt rum och började leta efter pengarna medans jag gömde mig under min säng. givetvis hittar hon mig och drar ut mig under sängen. jag säger nej! och hon hotar med att slå mig annars, jag sägar fortfarande nej! då börjar hon slå och sparka mig överallt och jag ligger som en livrädd boll och gråter. kommer fortfarande ihåg att hon sa: tar du inte fram pengarna så dödar jag dig!! jag skrek okeej!! och tog fram stöveln och vände den uppochner. hon gick och jag började gråta men var endå lite lättad. man kan kanske säga att mon syster är grunden till att jag verkligen inte mår bra, det var verkligen inte bara såna saker, hon var stökig som tånårig och rymde ofta och åkte till danmark en gång. när mamma ibland var tvungen att vara borta flera nätter fick jag sova hos mammas kompis. ganska ofta vaknade jag också mitt i natten och upptäckte att mamma var borta. hade väll inte en så stabil uppväxt.
jag hade och har fortfarande väldigt dågigt självförtroende och självkänsla och så. nu bor min syster inte längre hamma, hon bor i en lägenhet hon fått av sos. nu e hon 17 och jag 14. jag och min mamma har inte särskillt bra kontakt och har nog aldrig haft det heller.
som ni kanske förstår har jag förlorat förtroendet för människan, och har istållet fäst mig vid djur. när jag var 11 år fick jag en liten kattunge. hans mamma har vi också, och älskar henne med, men inte på samma sätt. iaf. så växte han upp runt min hals, bokstavligen och han var som en anledning för mig att leva om du förstår?.. min lilla svarta bästa vän blev 1 år, 3 månader och 5 dagar. den 23 april 2010 dog han. påkörd. orkar inte berätta men kan iaf säga att det var/är bland det tuffaste jag gått/går igenom. i oktober 2009 börjede jag ta hand om en häst, som inte var så omtyckt.. tog ett tag innan han förstod att jag faktiskt ville honom väl, men när han förstått det blev han min lilla ängen. vågar tilloch med säga att han älskade mig med.. på något sätt fick vi ett eget språk..?? han och jag hade vissa personer som vi inte gillade och du ställde han sig framför mig och bet mot den personen.. <3 är inte den enda att ha upptäckt det, ett konstaterand ifrån de han gjorde så mot.. (love) iaf när min lille svarta bästa vän dog blev vårat band hur starkt som helst och jag tillbringade 5 timmar hos honom 6 dagar i veckan.när jag inte var då hastade han sig mot grannhästens väg och kastade över halsen och bet honom i öronen och på rumpan.. man han säga att han var beroende av sällskap, och jag av honom. han gjorde mig verkligen glad, på riktigt inte bara när jag var där, hos honom utan i allmänhet. hos honom kunde jag gråta och samtidigt bli tröstad, uten ett enda ord. för att få dig att förstå lite bättre så kan jag säga att jag kunde hans kroppsspråk, helt. brukade sitta bakom honom och massera hans bakben och så, hon gillde det mest. var alldrig någonsin rädd att han skulle sparka mig eller backa på mig ( han var stakllets mödarmaskin, en ¨ond häst¨ enligt alla på stallet ) han visste liksom att han skulle skada mig då. ibland efter en
lång skoldag när jag var trött la jag mig ner i hans box och vilade, blundade men somnade bara en gång. litade verkligen på honom, och han på mig.
det 22 october 2010 fickjag reda på att han, min älskling hade en skada i benet som gjorde att han skulle bli tvungen att avlivas. antar att du förstår hus förstörd jag blev och det var första gången jag grät och grät, utan att han kunde trösta mig. visste inte när han skulle tas ifån mig, men var hos honom 7-8 timmar varje dag, och det häste ärligt talat ganska ofta att jag gick till honom istället för skolan.. Den 25 december hände det, jag var hos honom (istället för i skolan) när dom kom, gräs redan innan, men när jag kramade honom och gam honom min sista puss darrade jag och det sved som van i ögonon. när dom tvingade mig låss spydde jag. låste in mig på stallets toalett och slog huvudet i väggen, slet av mig hår, spydde och ville bara följa med honom. fan, jag mådde verkligen skit. jag gick inte till skolan på ett par veckor efter det om man säger så. 4 dagar efter, altå den 29 november säger mamma att min morfar har dött. jag orkade inte mer då.. perioden efter började jag skära mig, på deskreta ställen som låren och och ner en del utan att jag märkte det. 10 kg på ett par månader. nej, jag har inte anorexia, verkligen inte och har gått upp 3 kg., men gick ner2 sen igen, men, men. nu är det fortfarande skit, och om du undrar varför jag lever är det för min häst som jag tog hand om. jag tror att han vill att jag ska fortsätta leva, så jag lever för honom.. <3 även om jag mår skit, problemen som han tog bort har kommit tillbax + massa fler, men jag gör det endå. för honom. för att jag älskar honom så jävla mycket, och för allt han gjort för mig. därför. jag skär min heller inte längre, men det betyder inte att smärtan är borta för det.. inte min syster heller.
det är väll min story, ha det
|
|
|
|
