De gömdas hemligheter [5] |
Nu är del fem ute! Jag hoppas att ni gillar den och med gott samvete kan jag säga att jag i alla fall klarade min lilla deadline, hehe :D
Tack för alla kommentarer (:
Kapitel 5 – Frestelser
”David?” mumlade jag lite frånvarande.
”Ja” sade Sam kort, och jag kunde inte undvika att känna att stämningen var något laddad.
Jag rynkade lite på pannan och såg på honom, sedan på mobilen och pillade lite besvärat med handduken. Av någon anledning hade jag inte berättat för Sam att jag hade en pojkvän, till och med att han var min sambo. Inte heller hade jag berättat om Sam för David, vilket gjorde mig fundersam. Skämdes jag över min relation till Sam, eller var det något helt annat som fick mig att ljuga och säga att jag åkte i Stockholm för ett journalistarbete? Kanske ville jag bara beskydda honom från det som en vampyrs liv kunde bidra med? Ja, det lät bra.
”Min... hrrm…” harklade jag mig, ”kompis” avslutade jag och såg Sam rakt i ögonen.
Det var ingen lögn, det var sant, han var verkligen min bästa vän och med sanningens övertygelse såg jag in i Sams ögon tills han slappnade av och nickade kort.
”Okej” sade han och kliade sig lite förstrött i nacken.
”Han ville att du skulle ringa upp honom senare” sade han och studerade mig.
Jag nickade, och när jag märkte Sams blick blev jag allt för medveten om att jag bara var iförd en handduk, så jag harklade mig och gick till min resväska för att hitta några kläder att sätta på mig. Med lätta händer lirkade jag på mig ett par svarta spetstrosor, lade fram en passande bh och så letade jag upp ett par skinny jeans och en slapp tröja med urtvättad text. Plötsligt slogs jag av en känsla av att vilja reta Sam. Någonstans i bakhuvudet visste jag att det här beteendet var helt fel och emot många oskrivna regler, men jag var ju inte otrogen i alla fall. Jag stod med ryggen vänd mot Sam, så jag lät handduken falla ner till mina fötter, kollade snabbt så att mina trosor satt på plats och sträckte mig ner efter bh:n. Direkt märkte jag att något förändrades inne i rummet, och trots att jag rodnade där jag stod och egentligen gjorde mig till åtlöje fortsatte jag. Jag knäppte försiktigt bh:n, stoppade ner mina ben i byxorna i en väldigt långsam takt och sträckte mig efter min t-shirt. Jag var för det mesta nöjd med min kropp; jag var inte supersmal utan hade lätta kurvor och jag tränade för att jag tyckte om det. Efter att min tröja kommit tillrätta på min överkropp vände jag mig om, kastade en förstulen blick på Sam som betraktade mig outgrundligt och gick sedan förbi honom, ställde mig vid fönstret och lade huvudet lite på sned så att håret föll över till ena sidan. Jag såg ut i den dunkla kvällen, suckade lite lätt och vände mig mot Sam.
”Så, varför är du här?” frågade jag i en normal samtalston, men i samma ögonblick som jag lät ögonen vila på hans kropp, ansikte och ögon blev jag tillfälligt paralyserad.
Vanligtvis brukade han ringa innan han besökte mig, men det hade han inte gjort ikväll, och jag anade oråd.
”Vi ska hälsa på någon” sade han och tog tv-kontrollen, stängde av programmet som stod på och reste sig från sängens fotända.
”Vem?” frågade jag snabbt, blev lite misstänksam.
”Min hm… skapare” klargjorde Sam och det ryckte till i hans ena mungipa.
”Han som ville att jag skulle genomföra det här, du vet. Intervjun, eller vad vi nu kallar det” förklarade han, och jag lade huvudet lite lätt på sned.
”Din… skapare?” frågade jag utan att kunna hålla nyfikenheten tillbaka.
”Ja” sade han och lade utan tvivel märke till nyfikenheten i min röst, för hans ögonbryn gled upp några millimeter och skapade en svag rynka över hans panna. Den såg ut att vara huggen ur marmor.
”Vampyren som gjorde mig till den jag är, han kan berätta exakt hur en förvandling av den här sorten går till. Dessutom tror jag han ville möta dig, öga mot öga” sade han och ryckte på axlarna samtidigt som ögonbrynen sjönk ner på sin vanliga plats.
Jag tvekade, inte för att jag skulle kunna förhindra Sams, eller hans skapares, vilja, men det var skönt att han åtminstone gav mig lite andrum.
”Okej, vart ska vi?” frågade jag medan jag gick tvärs genom rummet, knöt mina skor och fångade upp min svarta höstjacka.
”Det får du se” svarade han lite kryptiskt, och han gav mig en road blick innan han höll upp dörren åt mig.
Taxins bromsar skriade lätt oroväckande när föraren pressade pedalen i golvet, och jag hostade till eftersom mitt bälte tryckte åt lite för hårt för min smak. Jag knäppte av det, vände mig om för att öppna den men bara för att finna att Sam redan hade öppnat den åt mig och nu väntade på att jag skulle kliva ur.
”Eh… tack” mumlade jag lite lätt omtumlat, kravlade mig ut ur sätet och hörde dörren slå igen bakom mig.
”Så vart ska vi…” började jag men Sam placerade mjukt sitt högra pekfinger framför sina läppar och jag förstod att jag skulle vara tyst.
Det var inte förrän då som jag insåg hur tyst det faktiskt var där vi befann oss, och inte förrän just då som jag såg mig omkring och försökte förstå var vi faktiskt var någonstans. Då jag inte bodde i Stockholm hade jag absolut inte den blekaste aning, men misstänkte att även om jag var en stockholmare skulle jag inte vara helt säker på platsen heller.
”Kom” mumlade Sam lågt, och jag huttrade till när jag följde efter honom in genom en port, vidare genom en smal korridor som ledde till en liten gård och in i nästa hus där lägenheterna förmodligen låg.
En lite lätt unken doft slog emot mig när vi kom in i trapphuset, och min hud knottrades när jag av någon anledning kom att tänka på död. Från en dörr smög det ur sig ett svagt stön (som jag inte kunde avgöra om det orsakades av njutning eller smärta) som verkade eka lågt mellan de kala väggarna. Jag kastade en snabb blick på Sams profil, svalde lite försiktigt och riktade sedan blicken rakt fram igen för att inte av misstag snubbla på mina egna skosnören och falla ihop i en patetisk liten hög på stengolvet. Vi började gå upp för den första trappan, fortsatte upp längs den andra trappan och kom sedan upp för den tredje innan mitt hjärta började slå lite för hårt, men jag bet ihop och fortsatte upp för den fjärde trappan innan jag var tvungen att stanna upp. Trapporna var inte normala trappor, utan krångliga med små och täta trappsteg och var ovanligt långa, dessutom var det så kvavt och kallt inne i byggnaden att jag började känna av astman som jag lidit av när jag var tonåring.
Sam vände på huvudet och såg frågande på mig när jag stod och hämtade andan.
”Åh…” fick han ur sig där jag stod och fick ner min andning till det normala.
Jag hade behövt småspringa för att hänga med Sams långa steg, och han såg lite förvirrat på mig, verkade ha glömt bort att jag hade en normal människas kondition och inte kunde ta mig fram supersnabbt utan att behöva andas (något vampyrer tydligen kunde, andas var uppenbarligen bara en hobby för dem). När jag väl hade hämtat andan mötte jag Sams blick och gick fram till honom.
”Bara en trappa till” försäkrade han mig och jag nickade utan att direkt svara.
Med bestämda kliv tog jag två trappsteg i taget och var snart uppe på rätt våning. Sam gav mig en lätt uppskattande blick, visade att jag skulle följa efter honom och så gick vi mot den enda dörren på hela våningen.
”Kom in” hörde vi en mörk, respektingivande stämma säga innan vi ens hunnit stanna upp utanför dörren och Sam öppnade dörren utan att få någon av den lilla panik som jag kände vid det plötsliga ljudet.
Vi klev in i en hall med stenplattor på golvet och när jag böjde mig ner för att ta av mig skorna skakade Sam på huvudet. Jag gjorde lite förvånat som han ville och klev in efter honom med ytterkläderna på. Sam svängde vänster efter hallen, ledde mig genom ett väl inrett vardagsrum med dyra möbler och tavlor och över en mörk matta som täckte en stor del av det nya trägolvet. Nervöst trippade jag efter Sam och försökte ge ifrån mig så lite ljud som möjligt, men jag hade lika gärna kunnat storma fram med raketer och det hade gett samma effekt då Sam inte gav ifrån sig ett enda litet knarrande.
”Välkomna” sade en mörk röst, samma mörka röst som bett oss komma in, och den verkade komma från en fåtölj med ryggen vänt åt vårt håll. Vi hade klivit in i något som liknade ett biblioteksinrett arbetsrum och hade just nu ett skrivbord mellan oss och personen i stolen. Han snurrade långsamt runt, vilket gjorde den mystiska effekten lite mer påträngande och mötte till slut min blick. Jag såg ner, men hann tänka att det enda som saknades var att han hade haft en katt i famnen och sagt ”I’ve been expecting you” så hade gangsterfilmen varit klappad och klar. Jag kastade en förstulen blick på mannen, eller vampyren, framför oss och kunde konstatera att han såg ut som en medelålders man med noll skavanker och glittrande pigga ögon. Han var väldigt attraktiv trots att han kändes äldre, och till slut mötte jag hans blick.
”Camilla, inte sant?” sade han, och verkade nästan lika nyfiken som jag kände mig.
”Milla” rättade jag honom automatiskt men vek bort blicken då jag insåg hur oartig och respektlös jag låtit.
Vampyren framför oss höjde lite roat på ögonbrynen med en blick på Sam som spände käkarna samtidigt som han ryckte lite på axlarna, som att han inte kunde rå för mitt fräcka beteende.
”Jaså, Milla” sade vampyren och lade huvudet på sned, ”jag antar att Sam har berättat det mesta om vår ras” fortsatte han och jag nickade kort, lät blicken falla på hans mörkbruna hår och relativt buskiga ögonbryn.
”Dock har han inte samma insikt i skapandet av vampyrer som jag har, då jag både har skapats och skapat vampyrer själv. Jag har dessutom levt mycket längre än vad han gjort, och är därför mer erfaren” förklarade han, och jag nickade kort för att visa att jag hängde med.
Han skulle precis öppna munnen för att fortsätta, när en magnifik kvinna kom insvävande (ja det såg faktiskt ut som om hon svävade, så elegant gick hon). Hon hade långt, blont hår som räckte henne till midjan och även om det var platt såg det inte livlöst ut, det glänste och hennes ansikte var – precis som Sams – som hugget ur marmor. Hennes hy verkade perfekt, inte en defekt någonstans, och hon var lång – upp mot 170 centimeter gissade jag – med en slank kropp utan större kurvor. Jag svalde lite nervöst när hon gled fram mot Sams skapare – som jag faktiskt inte visste namnet på – och försökte verka oberörd trots att jag väldigt gärna ville se hur Sam reagerade på den här absurt vackra kvinnan. Försiktigt sneglade jag upp mot hans ansikte och jag såg att han stirrade oberört, nästan uttråkat, rakt fram och inte alls på den förföriska vampyr-kvinnan (jag kom snabbt fram till att ingen mänsklig varelse kunde vara så vacker).
Jag kunde se hennes rödmålade läppar röra sig snabbt och otvunget, men jag kunde inte höra vad hon lågmält sade till Sams skapare trots att jag verkligen försökte. Jag kunde svära på att jag inte kunnat avgöra vad hon sagt även om jag hört; hennes läppar rörde sig så snabbt att jag nästan blev yr, och jag harklade mig svagt och vilade blicken på det tunga skrivbordet istället.
”Ah, tack Ana” sade Sams skapare lättsamt, reste sig enkelt och ursäktade sig, han skulle tydligen vara tillbaka alldeles strax.
Inte förrän han försvunnit ut genom dörren tillsammans med denna Ana, och några minuter efter det, såg jag upp mot Sam med en lätt förvirrad blick.
”Jag lade ner bandspelare i dina fickor förut” sade han, som om vi haft ett lättsamt samtal utan att ha blivit avbrutna av Ana och hennes vackra figur, och jag skakade på huvudet.
”Vad?” frågade Sam nyfiket.
”Hur kan du inte ha blivit förhäxad av Ana?” väste jag fram innan jag hann tänka efter.
”Av… Ana?” frågade han lite misstroget, men så utbrast han ”ah” i en uppenbar suck.
”Du glömmer att vampyrer är min vardag, som människor är din. Jag tycker inte att det är något speciellt med henne” förklarade han och ryckte på axlarna.
”Ljug inte” muttrade jag och lade armarna i kors, något nedslagen över att han verkade anse att Ana inte var snyggare än gråsten.
”Det gör jag inte” muttrade Sam tillbaka, nästan lite trumpet, och jag skulle precis säga något skarpsinnigt åt honom men blev avbruten av att Sams skapare återvände, stängde dörren och slog sig ner bakom skrivbordet igen.
”Så… var var vi…” grubblade han lite frånvarande men lyste upp igen och log lätt.
”Slå dig gärna ner, det här kan ju ta en stund, dessutom är du människa, jag antar att du inte vill stå för evigt” sade han i en förstående ton.
Jag tänkte protestera, men när jag tänkte efter så vore en stol väldigt passande, mina ben värkte och mina knän hade nästan låst sig. En nick från mitt håll och Sam tog fram två stolar, placerade dem intill skrivbordet och vi slog oss ner.
”Så…” började han men jag höll upp en hejdande hand och drog samtidigt upp en bandspelare från ena fickan med den ena handen, och harklade mig lite försynt.
”Jo, alltså, jag hoppas att det är okej att jag spelar in? Om det inte är så att en vampyrs röst inte fastnar på band såklart” det sista lade jag till lite sarkastiskt, och samtidigt som Sam gav mig en varnande blick frustade hans skapare till och nickade gillande. Sam hade berättat för mig att de hade spegelbilder, men man kunde ju inte ta något för givet direkt. Ett gott skratt framför mig försäkrade mig om att det bara var att slå på bandspelaren, och jag satt mig tillrätta på stolen.
”För det första… vad är ditt namn?” frågade jag i en så artig ton jag kunde frammana.
”Kalla mig Alex” svarade han enkelt och jag nickade som svar.
”Så vad är det du tänker berätta för mig?” frågade jag och kunde inte riktigt undanhålla min nyfikenhet.
”Det första jag tänker prata om är hur vi åldras. Som du märker ser Sam mycket yngre ut än mig, och det är inte så lätt som att jag förvandlade honom när han var tjugo år och att han inte ser äldre ut på grund av det, nej, det är mycket mer komplicerat än så” började han, och jag rynkade pannan lite lätt och koncentrerade mig så hårt jag kunde, jag ville inte missa det här helt.
”Jag skapade Sam när han var ungefär sexton år, alltså strax efter att han hade gått ut högstadiet. Han var förvånansvärt lugn måste jag säga, och den enklaste jag någonsin haft med att göra, och han har alltid varit mån om att lära sig och försöka förstå allt vad det här innebär för honom. Han har redan åldrats, vilket du kan se, och kommer fortsätta med det ett tag. Från den dag någon blir vampyr åldras den personen utseendemässigt tjugo år, men det går långsammare än för en normal människa. Som du märker så ser Sam ut att vara runt tjugo år, lite mer kanske, trots att han egentligen borde vara i din ålder. Han kommer sluta att åldras när hans kropp verkar vara trettiosex år på ett ungefär” fortsatte han, och jag blev nästan lite yr av tanken på att åldrandet verkade så väldigt komplicerat, ”alltså skulle man kunna säga att han inte är helt död förrän han nått sin maxålder, vilket du dessutom skulle kunna märka om du bara ville” sade han kort, och jag såg frågande på både Alex och Sam.
”Mitt hjärta slår fortfarande, långsammare än ditt, men det kommer inte att stanna förrän jag har utvecklats klart” förklarade Sam utan att riktigt möta min blick, och jag nickade lite omtumlat.
”Alltså, är Sam inte helt död, även om han är en vampyr, och självklart kommer hans ytterst skarpa sinnen att utvecklas ännu mer ju äldre han blir, och när hans hjärta slutar slå kommer han vara fullärd, men inte… hur ska jag säga… fulländad” avslutade han enkelt, och jag blinkade till några gånger innan jag förstod att han var klar.
”Erhm…” harklade jag mig och försökte samla mig någorlunda.
”Okej, var det allt?” försökte jag fråga i en så oberörd ton jag kunde, men kände lite blandade känslor inför allt det här.
”För ikväll, ja. Men jag ser gärna att du kommer hit igen någon gång så att jag kan berätta om hur man skapar en vampyr” sade han muntert, som om han talade om att ta en bit mat på en restaurang någon kväll.
Jag ryste till lite ofrivilligt, nickade och tog upp min bandspelare i samma stund som både jag och Sam ställde oss upp. Vi gick under tystnad ut genom lägenheten, ner för de krångliga trapporna och till min förvåning stod det en taxi och väntade på oss. Sam höll upp dörren åt mig och så snart som han stängt den efter mig igen så satt han på min andra sida. Jag orkade inte blir förvånad eller chockad, och vi rullade över gatorna tillbaka mot hotellet.
”Milla… Milla vakna” mumlade Sam mjukt och jag ryckte till.
Jag måste ha somnat, för taxin hade nått hotellet och jag klev sömndrucket ut. Så fort den friska luften slöt sig om mig piggnade jag till och kände ett nästan desperat behov av lite att dricka. Alkohol, alltså. Jag harklade mig, kollade på Sam och frågade oberört hur mycket klockan var.
”Kvart över elva” svarade han efter en snabb titt på sitt armbandsur och jag nickade långsamt.
”Jag skulle vilja ta en drink, är det okej för dig?” sade jag försiktigt och han gav mig en hastig blick.
”Du ser ut att behöva det” sade han i en retsam ton och jag slog till honom lätt över armen.
”Watch it” muttrade jag flinandes och vi började gå i riktning mot baren.
När klockan närmade sig tolv hade jag fått i mig mer än bara en drink och jag var märkbart berusad. Inte stupfull, nej, jag kunde gå själv och lyckades trycka på rätt knapp i hissen utan större problem, men alkoholen hade definitivt satt spår i mitt nu dimmiga huvud, och jag skrattade otvunget när Sam sade något som jag tydligen fann väldigt roande. Jag fick efter lite trixande upp dörren, lät jackan falla på golvet och sparkade obekymrat av mig skorna. Sam hängde oberört upp min jacka och puttade till mina skor så att de inte låg i vägen innan han klev in i det kombinerade sovrummet/vardagsrummet efter mig.
”Milla du verkar…” började han lite oroligt, men jag vände mig om, plötsligt väldigt nära honom, och lade ett mjukt finger på hans kyliga läppar.
”Schh…” väste jag tyst och mina ögon var med ens glasklara och det enda som betydde något var orden som gång på gång tvingat sig fram i mina tankar sen jag först sett Sam på klassåterträffen.
”Jag vill ha dig” viskade jag, men det fanns inte en chans att han inte hört mig.
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.3) | JessicaKarlsson - 4 sep 11 - 22:06- Betyg:  | | jättebra! hon är störd (pga att hon ljuger för sin pojkvän och nu tänker hålla på med Sam) men du skriver underbart så du är typ förlåten :) haha | Hexan94 - 1 sep 11 - 12:50- Betyg:  | Storyn är bra, fast du använder liksom fel ord ibland enligt min ringa mening.
Om vampyren tex inte reste sig enkelt hur skulle han då resa sig?
Det blir liksom lite konstigt. Bättre att skriva att han reste sig och lägga beskrivande ord där det behövs, för att säga något som är lite ovanligare eller något man inte tänker på. Smidigt hade funkat, ljudlöst också, men ja... Några såna grejer ser jag ;)
Men annars jättebra ;D | | 134643 - 30 aug 11 - 23:04 | Sjukt bra!
Mina kommentarer känns väldigt... Givande. Men det skiter vi i, för jag kommer inte
på något dåligt xD | | mizzkitty - 30 aug 11 - 19:59- Betyg: | Väldigt bra och spännande del :).
Fortsätt gärna :). |
|
|
|
