Sagan om flickan som inte fanns |
Fast ne. Bara en del av den. Kort om slutenvårdsavdelning och för mycket tårar.
Tårar. Hur många tårar kan en människa gråta innan de tar slut, innan man blir uttorkad? Hur länge måste man ha ont? Hur länge måste man ha ett märke på halsen efter ett skärp, som man försökt hänga sig med? Ett dygn har gått, sen jag försökte dö. Om det hade fungerat, så hade jag inte kunnat skriva det här. Men, jag klarade inte av det, och hamnade här. I ett rum, på en slutenvårdsavdelning. Det gör nog mer ont att vara här än att vara hemma. Här gråter jag och mår dåligt över att jag är här, inlåst, inspärrad. Ensam. Ensam med mig själv, och just nu verkar det som om mig själv också lämnat mig. Jag är ensammast i världen. De kommer och knackar på ibland, och kollar om jag sover. Det gör jag inte. Sen går de. Ingenting, ingen bryr sig, de bara jobbar. Rutiner är det säkert. Den här flickan vill inte må dåligt längre. Jag vill vara glad, vara hemma, göra glada saker. Men, jag minns inte hur man gör för att vara glad. Jag minns bara hur det är att gråta för det gör jag mest hela tiden. NANA har tagit slut för andra gången. Jag har inte så mycket kvar att göra, och internet är också borta. Det känns så värdelöst, jag tänker inte gå till deras konstiga skola imorgon och ingenting vill jag, jag vill hem. Varför får jag inte vara hemma? Varför ska jag vara här? Hela helgen också, det vill jag inte, jag vill åka hem och aldrig komma tillbaka. Avskyr de kalla väggarna, avskyr den hårda sängen, avskyr ensamheten. Den är som mest påtaglig här. Klumpen i halsen vill absolut inte försvinna, alls. Den fortsätter vara där, för att påminna mig om hur eländig jag är. Och att jag sitter i ett sjukhusrum. I rummet finns några skåp, ett stort som jag har gömt mig i litegrand. Ett handfat bakom några dörrar. En ful grön och vit gardin, framför fönstret som inte går att öppna. Det är låst. Det finns ett litet vädringsfönster som man kan öppna på glänt. Väggarna är vita med två gråa ränder, som gör att det blir en synvilla av väggarna. Det är alldeles för högt i tak, och det är snedtak som inte ens är mysigt. I rummet står även en grön anonym fåtölj, ett skrivbord som ser ganska nytt ut, med en lampa som sitter snett uppspikad på väggen. Över lampan är en gammal hylla, med två färgfläckar på. Golvet är av plast och jättefult. I taket finns en lampa, för det brukar det finnas i tak. Sängen är av trä och har en hård madrass. Lakanden är typiska sjukhuslakan, täcket är mintgrönt och känns konstigt. Ovanför sängen, på väggen, är en bräda uppspikad. Jag vet inte vad den gör där. Det finns även en lampa vid sängen också, likadan som vid handfatet. De lamporna ser mest ut som sådana man har i klottertunnlar nere på stan. Bredvid sängen står ett gammalt sängbord, som har en låda man kan dra ut. I lådan har någon slarvigt målat över kladd med beige färg. Men några har skrivit ovanpå färgen ändå. ”Skriv vilket år du är född”, står det. Under det är en lista med kanske 10 olika år. Jag skrev dit mitt också, 96, även om jag inte är så säker på att jag känner mig som en som är född 1996. Någon annan har skrivit ”Skona ditt hjärta och var rädd om din själ”. Jag förstår inte riktigt vad det betyder. Men det var fint skrivet ändå tycker jag, och tittar på det ibland. Själv skrev jag dit ”Du är värdefull, glöm aldrig det”, för om någon annan som känner sig helt värdelös, precis som jag, kommer ha det här sängbordet i framtiden och tittar i lådan, så kanske de blir glada av det. Jag hoppas att jag kan göra något slags intryck i alla fall. Det är här jag spenderar min tid, mest sitter jag bara och glor på datorskärmen. När det blir för jobbigt lägger jag mig och gråter litegrand, men försöker att gråta så lite som möjligt eftersom jag får så ont i huvudet när jag gråter. Har väl gråtit för mycket. Har fortfarande lite ont i halsen, och undrar när det ska gå över. Jag skulle nog inte gråta så mycket om jag var hemma. Jag är dessutom inte trött längre, så jag kan inte gå och lägga mig. Vill inte ha deras sömntabletter, man blir beroende. Vill inte äta deras mat. Jag bor inte här, så varför är jag här då? Jag mår inte bra av att vara här heller. Vad tusan gör jag här egentligen? Alla pratar om att jag är frivilligt inlagd. Är jag? Vill jag fråga. Betyder det att jag får gå härifrån när jag vill? Om jag vill sluta utredningen här, får jag göra det då? Men jag hittar inga ord och vill inte prata heller, för den delen. Alla som jag känner ligger och sover. Tror jag. Hoppas jag. Jag känner mig instängd, och vill mest bara ut och försvinna i ingenstans. Får för mig att fönstret är öppet, men det är det ju självklart inte. Men det ser väldigt öppet ut. Om jag slog med en bok tillräckligt hårt mot fönsterrutan, skulle den gå sönder då? Men rymningsförsök skulle vara lönlösa, var skulle jag gå? Alla vet ju att jag är här, och att jag ska vara det. Jag kan bara komma på några, som skulle kunna tänka sig att gömma mig. Men det skulle ju bara göra saken värre, socialen skulle säkert ingripa då. Nu gäller det att vara försiktig med vad man gör, för man är övervakad och tar man ett felsteg så går allt åt helvete. Och det vill ingen. Får jag gå ut härifrån? Får jag gå ut i korridoren, eller blir de arga då? Jag vågar inte försöka. Eller det kanske jag gör. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Ingen koll, inte alls. Ingenting. Jag är ett ingenting utan mig själv. Hon är helt tyst, och säger ingenting. Är hon besviken, undrar jag. Är hon arg för att jag är här? Kommer de försöka ta bort henne från mig? Det vill jag inte. Jag tycker ju om henne, trots allt. Även om hon är elak mot mig. Men det är ju vi. Vi mot världen. Jag mot världen. Det spelar inte så stor roll vad jag säger, eftersom de betyder samma sak. Jag, du, vi är samma. Precis samma. Fast så olika. Det är det som är så förvirrande, och de flesta förstår inte alls vad jag menar.
Syster kanske ska flytta. Det känns konstigt och helt fel. Speciellt eftersom hon kanske ska flytta till Skåne, och i Skåne finns massvis med människor som jag känner och som jag inte vet om jag klarar av att träffa just nu. Jag kanske inte ens klarar av att se deras ansikten. Eller, vänta lite. Hur ska jag kunna se någon i ögonen efter det här? Jag försökte dö, försökte lämna dem här. Utan mig. Även om jag innerst inne vet att jag har fel, så har jag rätt. Det skulle vara en bättre värld utan mig, och det kan ingen egentligen motbevisa. Men. Att hon ska flytta blir bara konstigt i min hjärna och det går inte ihop. Flytta, gör folk fortfarande det? Bara flytta iväg helt plötsligt. Det känns som om ingen gör det nu för tiden, utan som om det bara är i en bok. Det kanske är en bok. Jag önskar att det var en bok, för då skulle det kunna finnas ett lyckligt slut, och efter slutet så finns ingenting, då är ingenting kvar och ingen i boken behöver tänka eller göra eller vara längre. Boken ställs i en bokhylla och står, tills någon kommer och läser den igen efter ett år. Så fortsätter det så, men inga nya problem uppstår. Undrar om karaktärerna i en bok vet att de tänker samma sak hundra gånger, om jag läser meningen hundra gånger. Jag tror inte de vet det, och det är ganska sorgligt att tänka på. Jag hoppas att hon inte flyttar, mest för egoistiska själ. Jag är en egoistisk människa, som vill ha alla för mig själv och gråter över kärlek, för att så många blir skadade av det. Jag är nog ganska så negativ. Om någon inte kände mig, och fick höra lite av vad jag tänker, så skulle de säkert säga ”Äh, var lite positiv istället!” men det kan jag inte vara. Jag tycker själv att jag är realistisk, men det kanske jag inte är. Jag är nog negativ ändå, men vet inte hur man ändrar på det. Jag har inte så många bra tankar, mest sådant som jag vill göra men inte blir av eftersom jag inte orkar. Eller så blir det bara inte.
Jag bor i rum nummer 5. 5 är ett konstigt nummer. Jag känner som 5. 5 år gammal. Om alla förstod det, så skulle de nog sluta ge mig ansvar för hit och dit, och ta hand om mig lite mer. Det skulle vara ganska trevligt. Jag vill att någon ska adoptera mig, och ta hand om mig. Jag är nog lite som en katt. En svart och vit katt. Fast jag är röd. Om man ska beskriva människor i färger så är jag röd, för röd kan betyda hundra olika saker. Det kan betyda passion, glädje, blod, varning, stopp, nästan allt. Röd är allt och ingenting, precis som jag. Röd är ju egentligen bara en färg. Fast samtidigt är jag svart och vit. Världen är grå, alla andra är gråa, och jag är antingen svart eller vit. Alltid för mycket, aldrig tillräcklig. Antingen si eller så, ingenting mitt i mellan. Fast jag kanske bara inbillar mig, det blir ju lätt så.
|
|
|
|
