min historia, del 1 |
att skriva ner sina djupaste tankar är inte lätt.
jag menar, det här är min historia. allt som jag vill säga för
tillfället. för jag får aldrig någon chans att berätta allt.
allt som man bara vill bli av med. alla minnen som är fast i
huvudet och aldrig kommer komma loss. det här är jag, och
bara jag. hoppas ni gillar det.
jag är en vanlig tjej. för det mesta alltså. jag har aldrig
varit riktigt normal, och det är någonting jag är stolt över.
jag blir ofta utpekat till den som "har hittat sig själv" och
jag vet egentligen inte om jag ska ta det bra eller dåligt.
eftersom det är så många saker jag har behövt slå tillbaka
på , saker som jag upplevt som krävde mod och styrka för att
inte vika så tror jag att jag var tvungen att "hitta" mig själv
tidigt. jag blev plötsligt den roliga tjejen med upplevelse
om livet. sorgligt förflutet , men vem har inte det egentligen?
det som fick mig att fortsätta var att jag insåg att jag har
ett liv, en chans. jag har det här och det finns ingenting
som kan få mig att släppa taget om det. ingenting.
alla var stöttande också, vänner jag hade kom jag närmre än
någonsin förut. nu undrar ni kanske vad som har hänt mig
egentligen. när jag var åtta år dog min pappa och det var
ett hårt slag. jag är jättestolt över honom och han är min
stora förebild i mitt liv. i den vevan dog också min morfar
som vi i våran familj var väldigt nära med. då blev det
plötsligt så tydligt vad som är viktigt i livet. att leva
när man har chansen, var rädd om dom man älskar. jag är
bara fjorton år nu, men det känns som jag inte är som alla
andra. men vem är det ? att bli hopplöst förälskad i en
superpopulär kille i min klass fick mig att känna mig som
alla andra. alla andra som avgudade honom, följde hans
varje steg och hela tiden suktade efter honom. grejen var
den att jag inte ens tänkte på honom tills folk sa att han
gillade mig. plötsligt märkte jag att han tittade på mig,
han var så ofta nära mig och jag kände mig plötsligt väldigt
obekväm med mig själv. alla tjejer strosade runt och tittade
på. följde hans varje steg. och när jag märkte vilken underbar
person han egentligen är blev jag bara helt förtrollad.
men tjejerna han konfrontera honom att han gillade mig och
han låtsades ju inte om det för jag gillade ju inte honom
då. vi är kompisar nu men sanningen är att jag är så otroligt
galen i honom. och det var just därför jag blev som alla andra.
en kille visar inte vem jag är , men det kändes som det.
fan. för jag vill inte vara någon i bunten. det är inte jag.
men varför är jag så rädd för att bli en av dom ?
vad är en av dom , vad är jag så rädd för ?
att bli den jag inte är. jag är den som dom inte är. och det
är så jag ofta ser på mig själv, olyckligtvis. för man
ändrar sig själv när man är runt människor. jag är inte en
av dom. jag är inte dom. jag är en individ. tydligen.
frågan är om någon ser mig på det sättet, eller om det är
en självbild endast. det återstår att se.
jag tror ni kan känna igen er i någonting av det jag säger.
snälla lämna gärna en kommentar, det skulle betyda jättemycket
för mig. tack.
|
| Kommentarer | | Lovis_mig - 19 feb 12 - 19:42 | Du skriver så bra, jag önskar jag också kunde sätta ord på mina tankar lika bra som du.
Jag förstår varje ord. Jag saknar dig oerhört enormt.
Förlåt om du inte ville att jag skulle läsa... | | Eme_96 - 28 aug 11 - 13:13 | | den verkar bra! :) är den sann? :) mejla när nästa del kommer! :p |
|
|
|
