På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Just another love story ~ två.

Den 26 augusti 2009.
Veckan hade flugit fram. Vi stötte på varandra några gånger i korridoren, tittade bara på varandra. Jag hade gett dig ett leende en gång och du hade besvarat det med en osäker nickning. Du hette Viktor och hade precis flyttat hit hade jag fått höra. Du var ett år äldre än oss andra i andra ring, av anledningen att du behövt gå om ett år. I åttan eller något, jag minns inte riktigt. Jag frågade dig aldrig heller. Du lyssnade alltid på musik, åtminstone så hade du alltid dina röda WESC-hörlurar över öronen när jag såg dig. Jag tänkte egentligen inte så mycket på dig då. Du var bara den där nya killen i naturklassen, han den söta med brunt hår och stora ögon. Kanske att jag blev lite intresserad av dig, trots att jag förnekade det då. Såklart jag aldrig skulle få en kille som dig, jag ville ju inte ens ha en pojkvän.

Jag och Emelie hade blivit bjuden på fest av en vän till henne. Hon skjutsade mig som vanligt på hennes blå- och grönmålade gubbcykel. Luften var ljummen, trots att klockan var över åtta mitt i sensommaren, och även fast löven började bli gula så kände vi ingen sorg över att sommaren i princip var över. Jag mådde bra den här kvällen, det var så länge sedan jag varit på en fest och jag såg verkligen fram emot det. Festen låg i Hälsinggården, några kilometer från där vi bodde, och basen dunkade på hela gatan. Några vänner och bekanta hälsade, och vi blev välkomnade in i huset. Det låg avsparkade skor och kastade jackor överallt och vi fick pulsa igenom dem för att ta oss ut ur hallen och in i ett kök.
”Emelie! Sofia! Vad kul att ni är här!” Massor med kramar och vi blev bjudna på diverse alkoholhaltiga drycker. Men som med de flesta ungdomsfester här i Falun så spårade denna ur och Emelie och jag bestämde oss för att bege oss hemåt innan polisen skulle komma. Vi vinglade, dansade och sjöng gatorna fram. Klockan var någonstans runt tolv och helt plötsligt stod du bara där. Du och några andra killar jag aldrig sett förut. Ni tittade på oss och dina vänner började ropa och vissla åt oss, bad oss komma dit. Så vi gjorde det. De frågade om vi ville följa med upp på en fest i lägenheten bredvid, och det ville vi. Jag ramlade upp för trapporna tillsammans med dig och de andra. Du sa ingenting, tittade knappt på mig. På något sätt så störde det mig, jag ville att du skulle se mig. Jag skrattade högt och tillgjort, liksom bad om uppmärksamhet, men du höll masken, rörde inte en min, vände ingen blick mot mig. Jag minns inte så jättemycket om vad som hände den kvällen, vi fortsatte dricka det vi blev bjudna på och alkoholen hade tagit över min kropp. Ett svagt illamående fick mig att gå ut på balkongen för att få lite frisk luft. Ensam. Trodde jag. Men du satt där, sög lite på en cigarett och tittade på mig.
”Mår du bra?” Jag hoppade till lite av överraskning och svarade med ett mumlande att ja, det gjorde jag. Samlade mod. Harklade mig.
”Så… du har precis flyttat till Falun, alltså? Trivs du? Vart bodde du innan?” Skämdes när jag insåg att jag kanske ställde lite mycket frågor på samma gång. I efterhand skyllde jag på alkoholen trots att du visste lika väl som jag hur nervös jag var. Vi pratade om lite allmänna saker, som staden och skolan, festen och vänner. Jag visste ju aldrig då att vi hade så mycket annat gemensamt. I över en timme satt vi där och pratade och illamåendet var som bortblåst. Emelie kom ut och sa att klockan var två och att hon verkligen måste hem nu, och jag var tvungen att följa med om jag inte ville gå ensam hem sen.
”Annars kan jag följa dig en bit hem, vi ska ju ändå åt samma håll.” Sa du snabbt då, och jag nickade instämmande. Sagt och gjort. En timme efter att Emelie hade lämnat festen började även vi dra oss långsamt därifrån. Du hjälpte mig på med jackan, för jag gjorde inget annat än vinglade. Vi gick under tystnad längs Åsgatan och förbi Kålgården. Över Kålgårdsbron och mot Stenslund.
”Well, jag ska åt höger här, klarar du dig själv?”. Du stannade och såg på mig. Bruna varma ögon. Jag tog ett steg närmre dig. Nu eller aldrig, tänkte min berusade hjärna, och jag la armarna runt din hals och gav dig en kyss. Du besvarade den och våra tungor möttes. Det var en sen natt i slutet av augusti och fåglarna kvittrade faktiskt fortfarande.

I natt så kysste hon mig under gatlyktans skrämmande gula sken
Hon smakade sprit och melontuggummi
och hela världen stod stilla.
- Viktor, 27 augusti 2009.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

noway - 24 okt 11 - 07:20- Betyg: