Amanda ~ ett. |
Kapitel 1.
Han flyttade sig ännu en bit närmare henne. Böjde sig fram och kysste henne lätt på de smala, rödmålade läpparna. Hon besvarade kyssen. Tiden stod för ett ögonblick stilla. Det fanns bara dom i hela världen nu, inget annat existerade. Han förde sin hand bakom hennes huvud och smekte hennes bruna lockar försiktigt. Hon var vacker som en ängel, tyckte han. Hon var nog en ängel. Amanda, en ängel. Han kysste en ängel. Handen som smekt hennes hår trevade nu ner längs hennes kropp. Hennes perfekta, vackra kropp. Han strök handen ner över hennes mage och över hennes lår. De båda fylldes av värme och lust. Amanda tog ett hårt grepp runt den av Hans händer som inte befann sig på hennes lår, strykandes fram och tillbaka. Handen var klibbig av svett, men hon höll kvar den ändå. Hon viskade ”Jag älskar dig”. Han fick anstränga sig för att inte hoppa upp och skrika detsamma. Istället kysste han henne på halsen och la ena handen på hennes vänstra bröst, ovanför hjärtat. Hennes hjärta dunkade hårt och snabbt, och hon stönade till lite lätt. Han kunde känna hur värme spreds innanför hans byxor och kalsonger, och även han gav ifrån sig ett upphetsat läte.
”Jag älskar dig, Amanda, min ängel. Låt aldrig den här natten ta slut.”
”Det ska den inte, älskling. Det ska den inte…”
Det var den 4 november. Klockan var fem på eftermiddagen, och himlen var becksvart. Höstens vackra färger hade försvunnit, och alla träd stod nakna i det iskalla regnet. Trots att det var riktigt kallt ute, var det ännu för varmt för att regndropparna skulle omvandlas till snöflingor. Folk fyllde, trots det urdåliga vädret, Stockholms gator. De flesta hade precis slutat jobbet och var på väg hem till sina familjer eller vänner för att tillsammans kura ihop sig framför tv:n, middagsbordet, brasan eller något annat trevligt ställe långt bort från regnrusket. Regnrusket. Regnet som kändes som vassa nålar när det blåste in i ansiktet. Bilarna körde fort och stressat på vägarna och, utan att bry sig om människorna som gick bredvid på trottoaren, körde de ner i stora vattenpölar och skvätte ner allt i dess närhet. Folk svor och hytte med näven. De proppfulla bussarna fick stanna vid varenda hållplats och släppa på och av folk. Han satt längst bak i bussen som gick från centrum ut till Västerhaninge. Han som hette Anton och var sjutton år gammal. Han med det mörkblonda håret och de djupblåa, stora rådjursögonen. Han satt där, längst bak i bussen, tittade ut genom den blöta fönsterrutan på bussens vänstra sida, och drömde sig bort. Han tänkte på den nya tjejen i klassen. Amanda. Det skedde något inuti honom när hon för första gången steg in i deras klassrum den morgonen. Han fick en konstig känsla han aldrig tidigare känt. En lycklig känsla. En desperat känsla. Amanda. Hon hade på sig ett par svarta jeans, en ljusrosa top, en svart skinnjacka och ett par converse. De var slitna och smutsiga, och man kunde knappt förstå att de varit vita en gång i tiden. Hennes mörkbruna hår var uppsatt i en slarvig fläta. Ändå såg det ut som änglahår. Hon hade presenterat sig som Amanda. Amanda Hansdotter. Hon hade gett oss ett nervöst leende och sedan satt sig längst fram i klassrummet bredvid Jasmine. Anton kunde inte minnas någonting från lektionen de hade. Han kunde inte koncentrera sig på annat än Amanda. Trots att han bara satt och stirrade på hennes rygg, nacke och bakhuvud var han helt förhäxad av hennes skönhet. Han hade följt henne med blicken när de gick ut ur klassrummet och in i den trånga och slitna korridoren. Hon hade tydligen fått skåp nummer 231. Anton hade 228. När hon låste upp det blåa, nerklottrade skåpet och tog ut sin svarta läderhandväska hade han bara stått och tittat på henne. Inte för än hon lämnat skolbyggnaden väcktes han ur sin förtrollning och skyndade sig att samla ihop sina saker och rusa ut till busshållplatsen. Det höll på att mörkna och det duggregnade. Han drog upp dragkedjan till sin mörkblåa everestjacka så långt det gick och drog luvan över huvudet. Busskuren var redan full med elever, så han fick stå bredvid, tills bussen äntligen kom.
Nu satt han som sagt längst bak i bussen. Han fantiserade att han var med Amanda. Hur deras läppar möttes. Hur tid och rum försvann. Hur han kunde kalla henne för sin egen. Sin egen Amanda. Sin egen ängel. Bussen svängde in på en mindre väg och namnet på Antons hållplats ropades ut i högtalarna. Han ryckte till och bilderna på honom och Amanda försvann ur hans huvud. Han sträckte sig efter närmaste stoppknapp och tryckte till. Det plingade längst fram i bussen och ett par sekunder senare började bussen bromsa in. Det gnisslade från de osmorda bromsskenorna, och bussen stannade väldigt långsamt. Anton reste sig upp, slängde sin svarta ryggsäck över axeln och gick ut ur bussen. Nu spöregnade det och han var tvungen att småspringa hela vägen hem för att inte spolas med vattenmassorna.
Så. Första delen på första novellen. Bra? Dålig?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | Safir - 13 dec 11 - 20:33- Betyg:  | | Väldigt bra. Ditt språk är en fröjd att läsa och flyter på bra. Fortsätt gärna! | ira - 26 aug 11 - 21:50- Betyg:  | | Den här har jag längtat efter. Åh, äntligen är den tillbaka!! Jag kommer fortsätta läsa, din novell är så jävla bra!!! |
|
|
|
