De gömdas hemligheter [4] |
Hej hallå! Nu kommer del fyra. Måste varna om att nu när skolan börjar kanske det kan dröja lite mellan vissa delar, men ska försöka ha en limit på max en vecka, så ni inte måste vänta allt för länge.
Hoppas ni gillar den här delen i alla fall! (:
Kapitel 4 – Sanningen
”Jag är en vampyr”
Tystnaden verkade inte upplösas av något alls. Inga ungdomar som hojtade, ingen cykel som gled förbi, inte ens bilarna verkade låta. Jag stirrade något misstroget på Sam men han såg inte tillbaka på mig, utan granskade min bandspelare istället. Tystnaden var så total att man kunde skära genom den med en kniv, men så blinkade jag till och rynkade pannan, nästan lite oförstående.
”En… vampyr?” min tvivlande ton fick honom att lyfta på huvudet och möta min blick.
”Ja” sade han lugnt, men det verkade som om hans ögon brann av starka och oläsbara känslor.
Det blev tyst igen.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Han drev uppenbarligen med mig, det var helt emot naturens lagar att något som vampyrer skulle existera. Vampyrer var bara ett gammalt påhitt som helt plötsligt blivit modernt i romaner och drev unga tjejer till vansinne då de helt enkelt höjde standarden på killar till en absurd nivå som inte ens Disney lyckats med.
”Nej” sade jag kort och bestämt, det här var mer än generande.
Hade han kommit ända hit från Stockholm bara för att driva med mig? Jag hade för länge sen fått nog av uppstoppade killar med dryg humor, Sam verkade vara den absolut värsta av dem alla.
”Nej vad?” frågade han, som om han faktiskt inte förstod vad jag menade.
”Du är ingen vampyr” konstaterade jag kort, med en nästan lite fientlig röst, utan att riktigt fästa min blick på honom, han var för hypnotiserande för det.
”Det är jag visst” sade han lugnt och hans blick vilade lugnt på mig.
Plötsligt reste jag mig upp, snabbt, och slog ut med armarna utan ett uns av välkomnande.
”Visst. Du är en vampyr. Så, du kan gå nu, du har lurat i mig att vampyrer finns och du kan skippa att göra mig till åtlöje, för det har du redan gjort” sade jag med en oväntad fientlighet som nästan fick mig att rygga tillbaka, men jag kontrollerade mig och spände blicken i hans ögon. Eller, på hans näsa egentligen, hans ögon skulle bara vilseleda mig.
”Milla, det har aldrig varit min mening att göra dig till åtlöje” sade han med en ganska mjuk röst som fick mig att rycka till, men jag lade armarna beskyddande över min bröstkorg och skakade misstroget på huvudet.
Han tog några steg mot mig, men jag stod envist kvar och stirrade på kylskåpet som stod på andra sidan rummet.
”Milla, se på mig” sade han lugnt och stod helt plötsligt precis framför mig, ungefär lika nära som vi hade stått i hallen.
Motvilligt gjorde jag som han sade och lade åter igen blicken på hans näsa. Ett hest skratt hittade sin väg ur hans strupe och han såg ner på mig.
”Milla, se mig i ögonen” sade han lika mjukt och lugnt som innan, och jag svalde innan jag samlade mig och såg in i hans ögon.
Han sade inget mer och jag kände hur jag genomfors av den där känslan av att vilja springa därifrån med detsamma, samtidigt som hans blick trollband mig och fick mitt hjärta att slå volt på volt i iver att bryta sig ut genom bröstkorgen.
”Känner du det?” frågade han.
”Vad?” frågade jag i den snäsigaste och mest trotsiga ton jag kunde frambringa.
”Impulsen. Att springa, men att ändå vilja stanna kvar” sade han enkelt, som om det var det mest normala i hela världen.
Jag kunde inte riktigt svara, vad skulle jag säga? Han hade träffat mitt i prick, han hade avslöjat exakt vad jag kände, som om han alltid vetat att det var så det gick till varje gång jag var nära honom. Jag svalde tyst och märkte att han flyttade sig ännu lite närmre. Till min förlägenhet gillade jag det, märkte att jag ville ha honom nära.
”Och känner du…” började han försiktigt, med en något lägre röst, och lade några hårslingor bakom mitt öra.
Jag ryste till för även om han aldrig nuddade vid min hud spred sig en knappt märkbar kyla längs mitt öra och nedåt vid halsen.
”Hur gärna du vill vara nära mig?” fortsatte han, knappt högre än en viskning, och utan att nudda mig lät han ena handen föras nedåt genom luften bara några millimeter från min ena arm.
Jag märkte inte att jag höll andan förrän då, och fnös lite för att försöka göra något slags motstånd till hans allt för träffsäkra tankar. Dock svarade jag inte, jag ville inte ge honom nöjet att se genom min betänkta lögn, och inte heller ville jag säga att han hade rätt. Plötsligt rätade han på ryggen och gick runt lite i köket.
”Om du nu är en vampyr varför bevisar du det inte?” orden föll ut ur min mun innan jag kunnat registrera att jag ens tänkt tanken, men jag förväntade mig åtminstone att han skulle stå där och helt enkelt vara besegrad och inte att hans mungipor skulle rycka till som om de var på väg upp i ett leende.
”Självklart tänker jag bevisa det” sade han enkelt, men så spände han blicken i mig och jag hejdade en impuls att se bort, jag behövde visa mig starkare än så.
”Om du är beredd att tro på mig. Om du inser att du inte får berätta det här för någon innan jag säger att det är dags. Om du lovar att slutföra ditt arbete, och om du förstår att du kanske måste åka bort härifrån ett tag” avslutade han och jag rynkade pannan lite.
Det här lät lite för seriöst för att bara vara en enkel lögn, men samtidigt behövde han väl få det att låta trovärdigt.
”Visst” sade jag till slut.
”Det här innebär att du kan sväva i allvarlig livsfara, Milla. Är du beredd att ge upp allt?” sade han långsamt och allvarligt, som för att få orden att sjunka in ordentligt.
Jag suckade, nu var han väl lite för dramatisk ändå. Han spände blicken i mig, och jag drabbades genast av den där olustiga känslan att springa därifrån då mitt undermedvetna fick panik, men ändå vill jag stanna kvar och komma närmre… jag blinkade till några gånger, varför blev det sådär varje gång han verkade genomsyra mig med sin blick?
”Okej” sade jag bara, misstänkte att jag inte hade ork till något mer utvecklande än så.
Sam iakttog mig i någon minut innan han lade huvudet på sned och verkade tänka över något. Plötsligt, helt utan förvarning, stod han någon millimeter framför mig. Jag ryckte till och backade bakåt, med hjärtat skenande innanför revbenen och ögonen uppspärrade. Min mun var öppnad på vid gavel utan att ge ifrån sig det minsta ljud, trots att jag hade skrikit till så att det ekade i mitt eget huvud.
”Va… vad fan…” andades jag förskräckt, men han lade bara huvudet på sned och väntade lite.
”Du… hur… du stod… hur?” hasplade jag ur mig, knappt högre än den lägsta viskning, men han verkade höra det lika tydligt som om jag skrikit ut det.
”Jag är övermänskligt snabb” sade han kort, enkelt, som om det var vanligare än vädret, och jag blinkade till och försökte ställa mig i en normal ställning igen, men mina armar for upp i kors, skyddande, över mitt hjärta. Som om min kropp signalerade att mannen framför mig betydde fara. Fara för livet. Jag harklade mig lite, fuktade läpparna och öppnade munnen men stängde den igen. Sam gjorde inget för att underlätta situationen, han bara stod där, helt tyst, och jag började ana oråd. Tänk om han inte ljög...? Tänk om han faktiskt var en… en vampyr. Hur korkat och rent ut sagt absurt det lät så kunde jag inte riktigt stoppa den besvärande nyfikna känsla som alltid fick mig att vilja ta reda på mer och inte sluta förrän jag visste allt.
”Hm… så den här övermänskligt snabba superkraften” började jag lite trevande och kände hur jag gled in i min roll som journalist, som om det här bara var en vanlig intervju inför ett reportage och inte en absurd fantasyfilm.
”Är det den enda kraften, eller finns det mer?” fortsatte jag, fortfarande något tvivlande men i ett försök att åtminstone låta någorlunda affärsmässig. Tanken gjorde mig rädd och intresserad på samma gång, det var min vanliga nyfikenhet som drivit mig i alla år som bubblade upp igen.
”Nej, det är inte den enda” sade han enkelt, som om han konstaterade något så simpelt som gravitationens existens.
”Nähä?” sade jag lite uppmanande, undrade om han skulle vänta tills jag frågade vad det var eller om han skulle erinra sig visa dem ändå. Jag hoppades på alternativ två.
Det blev tyst en stund medan vi såg på varandra, och sedan verkade han komma på sig och ryckte på axlarna, gick till köksbänken och pillade lite förstrött på kaffemaskinen.
”Ska du ha?” frågade han och jag gav honom en förvirrad blick.
”Eh… visst” mumlade jag när det gick upp för mig att han frågade om jag ville ha kaffe, och han tryckte på den lilla knappen som slog på strömmen. Köket fylldes genast av ett lågt brusande läte som nästan dånade i mina öron då det varit tyst så länge runt omkring oss.
Jag harklade mig lite, flackade till med blicken men iakttog honom sedan lite förväntansfullt, skulle han visa något mer?
”Som vampyr” ordet klingade fortfarande falskt i mina öron, ”har jag vissa krafter som inte människor besitter, och sinnena är förstärkta” började han i en långsam och ganska pedagogisk ton.
”Till exempel, min hörsel är bättre, jag kan höra den lägsta viskning i lägenheten nedanför oss. Mitt luktsinne är förstärkt och jag skulle kunna avgöra om personen som precis gick in genom porten är en människa eller en annan varelse” förklarade han och jag nickade kort, visste inte riktigt vad jag skulle tro om det här, men ville ändå att han skulle fortsätta. Om han inte kunde bevisa något skulle jag alltid kunna driva vidare det här och söka upp lite vilsna tonåringar som också trodde att det var vampyrer, i sinom tid kanske jag kunde göra ett reportage om hur böcker och filmer kunde påverka folks relativt tröga tankar.
”Jag är snabb, som du såg, och starkare än er starkaste man. Få se nu… Jag läker fortare än en människa och ett skärsår är inget att oroa sig för, inte ens ett vanligt knivhugg” sade han svalt, och precis när jag öppnade munnen slutade kaffemaskinen att brumma och vi såg både uttryckslöst på den.
Det var som om mina ben rörde sig mekaniskt när jag gick för att hämta en kopp.
”Vill du ha?” frågade jag medan jag sträckte mig efter en kopp och väntade på hans svar.
”Nej, tack, jag är inte så förtjust i det människor dricker” sade han med en road underton som jag knappt lade märke till, och jag stängde skåpet efter mig innan jag gick till köksbänken för att hälla upp lite kaffe.
Jag märkte att han inte flyttade på sig när jag kom fram, så åter igen befann vi oss i en situation där våra kroppar nästan snuddade vid varandra. Jag hällde upp kaffet i en maklig takt, men när det var dags att ställa tillbaka det funderade jag som hastigast på att snudda vid hans arm i farten. Precis som om han hade läst mina tankar stod han plötsligt vid en av stolarna igen, och jag kände hur en lätt rodnad spred sig över min hals och upp mot kinderna, men så svalnade mina kinder och så vände jag mig mot honom igen.
”Kan du läsa tankar?” frågade jag snabbt, mest för att få det ur världen, det skulle vara väldigt obekvämt.
”Nej” svarade han, nästan roat, ”men jag har lätt för att läsa av folk och vet om dem ljuger eller inte” svarade han enkelt, och jag nickade långsamt. Det var bättre än att jag var helt blottad i alla fall.
”Okej… så allt man läser och ser då…?” började jag lite och undrade om han skulle nappa, men då han inte sade något fick jag fortsätta lite mer uppmanande.
”Alltså… kan du gå ut i solljus, kan du förtrolla folk, hur dödar man en som du?” frågade jag snabbt, var inte ens säker på att det var jag som faktiskt frågade det.
”I direkt solljus dör jag, inte direkt, men snabbt. Ja, jag kan förtrolla folk, men inte de som skyddar sig” började han och sedan kom han till den sista frågan, tvekade lite men öppnade munnen och avslöjade hemligheten.
”Det klassiska, med att trycka en träpåle mot mitt stillade hjärta, eller en silverpåle, det mer moderna som vissa vampyrjägare använder. Silver skadar oss också, om du lägger kedjor över oss bränns vår hud, men vi dör inte, görs bara extremt sårbara” förklarade han, och så såg han in i mina ögon.
Jag hade precis fört koppen mot min mun när våra ögon möttes, och fryste till mitt i rörelsen, okapabel till att fråga något mer.
”Så om du bär silver kommer ingen vampyr att kunna förtrolla dig, det är ett som är säkert” försäkrade han mig, och jag lät blicken falla ner mot min handled där ett silverarmband från Tomas Sabo vilade.
Långsamt och försiktigt drack jag av den varma, beska drycken och mina tankar klarnade till litegrann. Vi såg på varandra i något som verkade vara en evighet, och så gick jag till min stol, sjönk ner på den och såg ner i min kopp. En svag rökliknande ånga svävade upp från den och så mötte jag till slut Sams blick, formulerade frågan i huvudet flera gånger, och andades djupt innan jag väl förmådde mig uttala den.
”Och… hrm… vad äter du?” frågade jag lite förläget, som om det var något opassande vi pratade om.
”Blod” svarade han enkelt, och jag kände hur illamåendet började bubbla i magen, brände i strupen och blev surt i munnen.
Två veckor hade gått sedan Sams hisnande avslöjande och jag befann mig i ett hotellrum i centrala Stockholm. Min mobil vibrerade ilsket mot överkastet och jag kikade förstulet på skärmen för att se vem det var. David. Med en underlig känsla i magen, olust, tryckte jag bort vibrationen, väntade tills det slutade ringa och klickade bort det lilla meddelandet som visade att jag hade missat ett samtal. Jag kunde ringa tillbaka senare. Plötsligt knackade det på dörren och jag ryckte till. De här veckorna hade fått mig ovanligt paranoid, och försiktigt smög jag mig bort mot dörren och kikade genom det lilla hålet i dörren. Med en lättad suck låste jag upp, öppnade och väntade på att personen smitit in, stängde den och låste noga.
”Hej” andades jag lite lätt, och hjärtat tog ett skutt när jag insåg att Sam bara var någon decimeter bort från mig.
”Milla” sade han med sina mjuka, hesa röst, och gav mig ett snett leende som jag kommit att falla något för.
Mina ben blev geléaktiga när hans ögon mötte mina och jag svalde lite lätt. Han hade skäggstubb igen, som den dagen när han hälsat på i Linköping. Det verkade vara när han hade som mest att göra som han inte hann raka sig, och jag lade huvudet lite på sned.
”Vad är det?” frågade han nyfiket och jag blinkade till.
”Vet du inte det?” replikerade jag och rodnade nästan, han läste mig bättre än någon annan, till och med bättre än vad David gjorde.
”Nej” svarade han, lite besviket.
Han var tyst en stund, men jag märkte att han var på väg att säga något mer så jag avbröt inte hans tankar.
”Du är inte som andra, du är inte lika… lika öppen. Jag ser om du ljuger eller talar sanning, och jag kan läsa av ditt kroppsspråk, men ibland är det så svårt att uppfatta din sinnesstämning” mumlade han, nästan frustrerat, och jag såg bort då jag inte ville rodna.
”Vad tänker du på?” fortsatte han, och jag funderade genast på att ljuga, säga att jag funderade på vad det skulle bli för väder imorgon, men så suckade jag lite och gick förbi honom.
”Att du ser bra ut i skäggstubb” mumlade jag generat med ryggen åt honom och såg ut genom fönstret.
Innan han hann svara något självbelåttet sträckte jag lite på mig, styrde stegen mot badrummet och öppnade dörren.
”Jag tänkte duscha, du kan ju kolla på tv eller något, det ta nog inte så lång tid” sade jag så lättsamt jag kunde och gav honom en snabb, nyfiken blick.
Hans ögon var outgrundliga, likaså resten av hans ansikte, och jag slogs både av hur vacker han var men också hur svår han var att förstå sig på. Jag låste dörren efter mig, hörde hur Sam knäppte på tv:n i andra rummet och skakade lite på huvudet. Snabbt tog jag mig in i duschen, började tvåla in min kropp och schamponera mitt hår och tanken på den där drömmen för några veckor sen fick det att hetta till i kroppen. Jag skämdes över min kropp och mina tankar, och jag sköljde genast av mig allt lödder, masserade in lite balsam i det långa håret och lät vattnet ta bort det. Jag klev ut ur duschen, svepte in min kropp i en handduk och började torka håret så gott jag kunde tills det var fuktigt. Med en lätt suck insåg jag att jag var tvungen att sätta på mig andra kläder, och knöt hårt en handduk runt min nakna kropp. Jag rafsade upp kläderna i ena handen, låste upp dörren och gick ut i sovrummet igen. Sam satt orörlig med ryggen mot mig och jag lade huvudet på sned och betraktade honom under tystnad. Han hade avslöjat mycket, visat mig saker jag aldrig trott på och jag var övertygad om att det fanns vampyrer. Han hade förklarat att inte alla var som honom, alla var inte lika trevligt inställda mot människor, men jag kunde också märka att Sam ibland verkade tycka sig stå över vissa människor.
”Din mobil ringde” sade han utan att vända på huvudet, med blicken fäst på något frågeprogram.
”Jaså?” fick jag fram, lite nervöst.
”Jag svarade” sade han sedan, nästan lite svävande och jag svalde.
”Okej…” mumlade jag tyst, var säker på vem det var som ringt.
Plötsligt mötte Sam min blick och jag darrade lite lätt.
”Vem är David?”
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | susanna_89 - 27 aug 11 - 19:57 | | spännande fortsätt :D | | Hexan94 - 25 aug 11 - 23:58 | | Haha, spännande =D | | 134643 - 25 aug 11 - 19:36 | Älskar den!
Absolut underbar, skriv snabbt! :D | Lovehurtsbadly - 24 aug 11 - 21:50- Betyg:  | | Mer mer mer :DDDDD :) | | JessicaKarlsson - 24 aug 11 - 20:21 | omg.. :o spännande! och jag säger igen att du skriver väldigt bra :)
mejla när nästa del ligger ute :) |
|
|
|
