Profetian - Del 1 |
”Alltid lever lögnen, annars skulle ärligheten gny efter rättvisa. Andetagen tystnar tillslut, avvisade. Långsamt likt andarna. Döden övervakar rubinens trohet i likaså löftet, som lydde utvald till ”Det eviga”, Hänvisar Andarnas rättmätige frälsare. Eviga lidandet ilade när tacksamhetens ekande avtog. Lögnen lyder att ingen någonsin trotsat eden, Jagad av godhet.”
Wilma slutade trumma på trappräcket. ”Var det allt?” Tim suckade återigen och nickade. ”Jag sa ju det!” Svarade han lätt irriterat och sneglade nerför trappan. Lektionen hade börjat för länge sen. ”Vi är sena nu, jag sa ju att det inte var något mer!” Wilma suckade och började hummande gå nerför trappan. ”men..” Hon tvekade lite när hon såg Tims frånvarande blick, men fortsatte sedan oberört, ”..tänk om det faktiskt betyder nått!” ”Du menar profetian?” Wilma nickade. ”Okej, ” svarade Tim med en sarkastisk ton, ”..och vad exakt skulle det kunna betyda?” Wilma gav honom en finurlig blick.
Eftersom de två vännerna hade känt varandra så länge de kunde minnas förstod Tim direkt vad Wilmas blick menade. Det var den vanliga ”kom igen vi kollar upp det” -blicken som betydde att de återigen var i trubbel. ”Vi kollar i biblioteket” viskade Wilma i hans öra när hon drog med honom ut mot det lilla huset strax utanför skolan. ”Vi får frånvaro!” Gnällde Tim strax bakom henne. Wilma visste inte om orden ekade i hennes huvud eller om Tim bara tjatade, men hon gissade på det sista. Fem minuter senare satt Wilma med näsan djupt insjunken i en stor bok om profetior och letade efter ”godheten” i innehållsförteckningen. Tim däremot satt och trummade nervöst på bordskanten. Om det var något han avskydde mer än att komma försent var det biblioteket. Det var ett mörkt rum med rödaktig belysning och stora, nästan mögliga bokhyllor. Självklart hade han inte berättat det för Wilma, utan bara hummat ett ”ah” när hon kommenterat hur mysigt det var. Ett plötsligt ”Hah! ” Från Wilmas håll fick Tim att vakna upp från sina tankar. ”Hittade du nått?” Wilma nickade och pekade på en spalt med grön text om en liten pojke. Tim suddade igenom texten som handlade om pojkens föräldrar som bodde i ett hemsökt hus, pojken växte och blev kung.... ”Än sen?” Wilma himlade med ögonen. ”Läs mer, läs nästa!” Tim lydde och läste den lite mindre spalten strax under. ”Han blev förgiftad..?” Wilma smällde igen boken samtidigt som hon försiktigt rev ut sidan och stoppade den i fickan. Tim skakade demonstrerande på huvudet men Wilma hade redan börjat leta i bokhyllan efter något mer att riva ut. ”Vad gjorde du sådär för?” Fräste Tim i hennes öra när hon satte sig i soffan med omkring fyra böcker i famnen. Hon slog upp en av böckerna ungefär på mitten och suddade igenom texten. ”Nämen!” Tim tittade nyfiken på sidan och hans ögon fastnade på ”Alltid lever lögnen...” Längre hann han inte läsa förens boken smälldes igen med en duns och gömdes bakom kuddarna. Tim såg sig om och hjärtat stannade till när deras lärare steg in i rummet och gick fram till dom. ”Och var har ni varit då..?” Tim svalde nervöst, och läraren fortsatte: ”vi har forskat om olika språk idag och skrivit en del uppsatser om t.ex. kinesiska, därmed lärt oss olika tecken och dess betydelse, sedan avslutade vi med att skriva så kallade ”hemliga brev” till varandra, Se vad mycket ni missar, ni två!” Wilmas ögon glittrade till vilket fick Tim att gömma huvudet i händerna. ”På vaddå för hemligt språk?” Utropade hon. Tim undrade för en stund om hon bara spelade intresserad eller inte, men i så fall var hon väldigt bra på det. Magistern suckade och tog fram en pappersbit ur fickan. Efter att ha skrivit ner några ord på den räckte han det till Wilma. ”Ser du vad det står?” Frågade han lugnt. ”Javisst, det står: ’Fastän rosor åldras nära vattnet andas rosorna också’, men... men vad betyder det?” ”Läs första bokstaven i varje ord så förstår du”, ropade han över axeln medan han med bestämda steg gick ut ur biblioteket. ”F r å n v...” Tim skrynklade ihop lappen till en liten boll. ”Frånvaro,” Muttrade han surt, medan en ljusglimt föddes i Wilmas ögon. ”Ge hit lappen!” Nästan skrek hon och vek snabbt och försiktigt upp den på bordet. Bläcket hade kladdat och ordet ”fastän” hade blivit alldeles blågeggigt. När Wilma hastigt letade upp boksidan med Profetian tändes ett litet ljus för Tim. Wilma tittade en stund på texten, bleknade, och läste sedan: ”A l l a s ä g e r a t t a l l a d ö r t i l l s l u t , d e h a r f e l , i n t e a l l a ...”
Wilma räckte Tim boken. Hon vågade inte uttala sista meningen.
|
| Kommentarer | | Carrre - 23 aug 11 - 14:24 | snälla söta rara som läser detta ge mig konstruktiv kritik!!
säg vad som är dåligt, berätta vad jag kan förbättra osv.
jag blir jättetacksam! och om den är för konstig/långtråkig
för att läsas så säg det också. snälla ^^ |
|
|
|
