Fyra ord är allt jag behöver [Del 7] |
Hej mina fina läsare :) nu del liksom, vissa kommer väl antagligen hata mig efter det här.
Va beredd på delade känslor, och enjoyy! :D
”Vi måste nog prata om kyssen för några månader sedan…” Philips klara röst förvånade mig. Jag svarade inte utan nickade bara.
”Tanken att kyssa dig hade lurat i utkanterna ett tag, få känna hur det kändes och sådant. Jag trodde jag hade sådana känslor för dig, men efter vi kysste varandra kändes det bara jobbigt. Det kändes som jag fick en otrolig press… för mycket att leva upp till. Jag ville inte förlora dig som en vän och jag kunde inte tolka ditt ansiktsuttryck, och hur du kände så jag drog slutsatsen att det var fel.” Paus. ”Du protesterade ju inte riktigt, och du sa ingenting om dina känslor så jag hade ingen aning. Allt blev så stelt och konstigt efteråt så jag var så himla rädd att jag förstört våran vänskap, så jag drog mig helt enkelt undan och hoppades på att det skulle lugna ner sig.. Sara bara dök upp, det var inte meningen att det skulle hända. Du lät uppriktigt glad för mig när jag berättade om henne så jag antog att jag hade rätt angående dina känslor efter kyssen. Jag blev besviken över din reaktion, och gav henne en chans. Det slutade med att jag föll för henne på riktigt. Vi slutade nästan att umgås och du verkade tycka det skulle vara så. Men nu, när du började gråta för att vi inte umgicks längre, för vi glidit isär började jag undra vad i helvete jag höll på med. Du var ju min allra bästa vän tidigare, och sen sket jag bara i dig. Jag fick jättedåligt samvete, och försökte intala mig själv att jag bara ville vara din vän. Direkt när du är i närheten kunde jag inte tänka på något annat än dig. Jag trodde det bara var för att jag hade dåligt samvete för jag dissat dig. Men sen såg jag dig med Ludde. Jag förstod inte vad som hände med mig, men jag blev bara så otroligt irriterad på dig, och honom. Jag ville bara slita er ifrån varandra och be dig att dra åt helvete. Nästan som att du gjorde något fel. Efter förut när du sa att jag inte hade något med det att göra förstod jag. Jag hade aldrig riktigt kommit över dig. Och det var avundsjukan som fick mig att inse det.” Philip satt och kollade ner i sängen, han var lite rosig om kinderna och det syntes att han var redo att säga mer snart. Jag hade aldrig hört honom säga så mycket samtidigt, inte under de här fyra månaderna av ovisshet i alla fall. Han blev avundsjuk, AVUNDSJUK!! Han sa att han älskade mig! …okej inte riktigt, men åååh..
”Snälla hata mig inte. Men jag kan inte vara mer än kompis med dig. Jag har Sara, och jag är lycklig med henne. Du måste förstå, att vara kompisar är det bästa för oss. Men just nu tror jag det är bra att vi är ifrån varandra ett tag.” Jag försökte svälja gråten som var på väg upp. Hur kan han med att säga att han vill att vi ska vara ifrån varandra ett tag? Bara för att han vill komma över mig, igen. Han kunde lika gärna sagt det rakt i ansiktet på mig, så jävla uppenbart var det. Jag såg i ögonvrån att han kollade på mig, väntade på en reaktion. Ett svar, en bekännelse, men just nu skulle jag inte klara av att prata. Jag ville bara resa mig och springa hem till Ludde och lägga mig i hans famn och gråta. Låta honom övertyga mig att det är bäst såhär, kidnappa mig och ta hem mig till Mariestad igen, till det lättare livet, där allt hade varit så enkelt. Men jag kunde inte göra det just nu, jag kan inte springa iväg från verkligheten.
”Du är helt jävla otrolig. Jag fattar inte hur du kan göra såhär mot mig. Vara ifrån varandra? Har vi inte varit det tillräckligt i fyra månader nu?” Istället för att svara tillbaka väntade han på att jag skulle fortsätta. ”Enda sen den första dagen jag såg dig kände jag på mig att jag inte bara skulle kunna vara kompis med dig. Men jag höll tillbaka känslorna, tyckte det var bättre att vara vänner än inget alls. Vi var i helt olika kompiskretsar så jag tyckte jag skulle vara glad för att ha dig som vän i alla fall. Jag såg ner på mig själv så mycket, men du hjälpte mig ifrån det! Du sa att det inte alls spelade någon roll, att det inte fanns sådana indelningar på skolan. Ändå faller du för grupptrycket och slutar umgås med mig för dina kompisar tycker jag är löjlig, att jag inte passar in hos er i ert gäng. Du trycker ner mig mycket mer än vad jag själv gjorde för ett år sedan. Gå tillbaka till ditt underbara liv med innergänget du. Du har rätt att vi behöver vara ifrån varandra ett tag, glömma varandras känslor för varandra. För vart skulle ditt rykte annars ta vägen? Fan ta dig..” Tårarna rann nu ner för kinderna, och jag vågade inte vända upp blicken från täcket. Jag satt kvar, fast jag vet att det skulle vara bättre att jag bara gick därifrån, sparade oss sista farväl biten.
”Det är inte lätt! Jag vill inte ha de här känslorna för dig. Jag vill inte ha det så komplicerat.”
”Så istället ska vi bara lämna alla våra minnen och stunder bakom oss?”
”Du vet att det inte är så. Att jag inte alls vill det..”
”VARFÖR SÄGER DU DET DÅ?!”
”Sluta skrik.. min familj är där nere.” Jag förstod vad jag gjorde och skämdes ännu mer än vad jag redan gjorde. Jag kunde inte lägga min ilska på band, kunde inte kontrollera den. Mest var jag arg på mig själv att jag började gråta, jag ville inte gråta inför Philip, ville inte visa mig svag. Jag klev ur sängen och ställde mig istället på golvet. ”Jag borde väl gå. Du vill väl vara i fred antar jag..”
”Sluta…”
”Det var du som började” Herregud, vad sa jag? Omoget. Philip bara suckade och kollade bort. Jag ville bara få kolla in i hans varma fina ögon en gång till, men just nu var den önskan långt ifrån. Jag ville att han skulle få mig känna precis som han gjorde för ett litet tag sen. Jag hade aldrig riktigt kommit över dig. Och det var avundsjukan som fick mig att inse det . Jag kände att kroppen började bli svagare, att jag inte skulle orka stå så länge till. Jag sjönk ner på golvet istället och började gråta ännu mer, gjorde allt för att sluta. Efter ungefär en minut lugnade det ner sig. Jag kollade upp mot Philip som satt och betraktade mig. Jag såg att han också var lite fuktig i ögonen, och det gjorde att jag bara ville gråta ännu mer, men jag kunde kontrollera mig.
Vi satt bara där och betraktade varandra ett tag. Hans mörka platta hår som föll perfekt runt hans perfekta ansikte, hans dödligt fina ögon som inte gick och förklaras med ord, han hade sin mammas vackra ansiktsdrag med markerade kindben och perfekt näsa. Jag förstod varför alla avundades på Sara. Och jag förstod varför han valde henne framför mig. Jag slet blicken ifrån Philip och istället kollade rakt in i hans helkroppsspegel. Mitt råttfärgade hår hade nästan torkat nu, och det hade blivit lite vågigt nere i topparna. Det låg inte alls lika naturligt fint som Saras hår alltid gjorde. Mina ögon var helt röda och jag såg helt utmattad ut. Jag förstår inte varför Philip ens klarade av att kolla på mig, jag tog irriterat upp handen och försökte få bort den utsmetande maskaran under ögonen. När jag förstod att det var omöjligt suckade jag och ville gråta igen. Patetisk.
”Förlåt…”
”Sluta…”
”Jag menar det Malin, jag är ledsen. Jag vet att jag sårar dig, jag sårar mig själv också, men det är bäst såhär…”
”Sluta sa jag. Sluta bara..” Jag började gråta igen. Philip hade ställt sig upp nu och var på väg ner och sätta sig bredvid mig på golvet. Han lade handen runt mina axlar och tryckte mig närmare honom, han tog upp andra armen och kramade mig hårt. Jag försökte dra mig undan, ville inte ha hans sympati, fast jag visste att han ville känna min närhet lika mycket som jag ville känna den, egentligen. Jag hörde att han också grät nu fast han försökte svälja gråten. Jag vände kroppen mot honom och han släppte greppet om mig. Jag kunde inte motstå att torka bort hans ena tår som irriterat hade runnit ner. Värmen från hans ansikte gick som en ilning genom hela kroppen och jag höll kvar handen en sekund för längre för Philip slog bort den.
”Hoppas du är säker över det här nu, för du kommer inte få en chans att få tillbaka mig sen. Kom inte och be sedan när du och Sara inte är tillsammans mer. Jag kan inte acceptera att vi ska vara ifrån varandra ett tag, i så fall är det över här och nu.”
”Säg inte sådär.. Du vet att jag vill vara din kompis, men just nu klarar jag inte av att bara vara din kompis, jag…” Jag avbröt honom ”Och jag vill inte bara vara din kompis längre!” Jag förstod knappt själv vad jag höll på med, men jag försökte låta stark fast jag grät. Jag visste att jag skulle ändra mig, men just nu var jag tvungen att få veta hur mycket jag betydde för honom, testa honom. Hur själviskt det än var, hur mycket det här sårade mig, var jag tvungen.
”Malin…”
”Philip…”
”Gör inte såhär..”
”Säg inte vad jag ska göra!” Tårarna började rinna mer och om han bad en gång till skulle jag inte kunna stå emot.
”Jag är ledsen…” Med de tre orden ställde jag mig upp och sprang ut från hans rum ner för trappan. Jag brydde mig inte att jag grät, jag skulle inte behöva träffa Philips familj igen så det var Philips problem att förklara vad som hade hänt. Jag tog snabbt på mig mina dyngsura skor och jacka och tog påsen med de blöta kläderna i handen. Jag hörde att Philips mamma började komma närmare så jag öppnade dörren och innan hon hann komma fram till hallen hade jag hunnit springa ut och stängt dörren. Jag halvsprang hem hela vägen i regnet. Och när jag kom hem sprang jag upp till mitt rum på hopp att Ludde var där. Han var inte där så jag la mig istället i sängen och jag grät så jag skakade.
En fråga jag tycker ni borde svara på när ni ändå lämnar en söt kommentar, tycker ni att de borde vara en del med Philips perspektiv och vad han tycker (mer än det vi fått fram i den här delen) eller ska jag bara fortsätta med Malins? Eller någon annan ni gärna skulle vilja veta vad som rörs i honom/hennes huvud? :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | STARSINSCARS - 29 aug 11 - 00:26- Betyg:  | | Det skulle vara kul att veta hur Philip tänker med! Så himla bra skrivet. | | GultNagellack - 24 aug 11 - 09:38 | | maila gärna när nästa kommer ut! :) | | LittleAna - 23 aug 11 - 19:31 | | maila nästa! :D | | Sannathefail - 23 aug 11 - 18:22 | | Jag röstar på Philips :D | | mizzkitty - 23 aug 11 - 12:12- Betyg: | Sjukt bra,du är riktigt duktig på att förmedla hur hon känner.
Och hur filip känner sig :). Men fortsätt, vill veta vad
som händer härnäst :). | | Atrociouschild - 23 aug 11 - 07:47- Betyg: | | Ja! Helt klart en del med Philip förövrigt riktigt bra. Du förmedlar smärtan hon känner riktigt bra :) | | Notchii - 23 aug 11 - 01:58- Betyg: | | Har precis läst alla delar. Du skriver otroligt bra!!! Vill läsa mer. Från philips synvinkel och kanske saras?^^ Mejla nästa? :D | | Lovehurtsbadly - 22 aug 11 - 19:59- Betyg: | Åh, håller med nedanstående :D
Mer mer! Fort fort! :D | | Eme_96 - 22 aug 11 - 19:21- Betyg: | | jag tycker att du ska skriva ur Philips och Luddes perspektiv!! :):) den här äger!!! :D:D:D:D mejlaaaa!! :D:D:D | | Sabbe_sabbe - 22 aug 11 - 15:07- Betyg: | | gillar stark! Jag skulle tka om det med Philip, eller ludde!(: | | smuttsigflicka - 22 aug 11 - 15:04 | Ta en "special part" och skriv i Philips perspektiv. :)
Du vet redan vad jag tycker, haha ;)
Kram. | | FfripPe - 22 aug 11 - 14:51- Betyg: | Absolut vore det trevligt med en philip-del!
kanske en del när han är med Sara och egentligen tänker på Malin eller så?!
grymt bra förresten! Maila nästa c: | | Mizz_andersson - 22 aug 11 - 13:00 | | Maila nästa! =) |
|
|
|
