Ångest eller något... |
Jag vet inte ens om mina tankar hör hemma här.. Kan ju inte lägga in det som en dikt för det är det inte.. Men det är inte en novell heller. Det är ren sanning...
Mina händer skakar, jag vet inte. Jag kanske bara behöver skriva av mig?
Har panik ångest eller något. Jag vet inte om jag klarar det här... Jag vill inte hamna där igen. Jag vill inte lotsas som om allt är bra. För jag tror inte att det är det.. Jag vet inte om jag kommer ha ork till att stå emot. Jag vet inte om jag har orken till att orka ta mig igenom allt igen. Rädd för att inte passa in, vilket jag aldrig kommer att göra. Rädd för att inte bli accepterad…
Jag är rädd för att bli lämnad ensam kvar.
Att jag blir utfryst och ingen vill veta av mig så som det har hänt tidigare.
Men förra året gick bra eller hur? Visst kände jag mig utanför ibland men sen var de där igen.
Är det ens meningen att jag ska va här?
Jag är rädd att jag ska börja skära mig igen. Jag har inte skurit mig sedan i slutet av april. Det var då allt med mormor hände… Jag ville visa att jag var stark emot, jag skulle kämpa för henne. Eftersom hon inte var tillräckligt stark själv. Men sen hon gick bort då den 6 juni/min födelsedag så vet jag inte. Det gick inte att kämpa för henne så varför skulle jag fortsätta? Fortsätta att kämpa för mig, men nu vet jag inte längre.
Jag hatar alla ärr jag har. Både åt ”rätt” och ”fel” håll. Jag har velat att ta mitt liv. Har inte orkat med allt jag gått igenom. Blir ju påmind varje gång jag ser ner på mina armar.. Jag är inte rädd för att folk ser mina ärr, jag kan medge till att jag har mått dåligt men mår bättre nu. Eller gör jag det? Mår jag verkligen bättre?
Jag önskar bara att jag gått ut skolan och inte behövde oroa mig över att jag inte kommer bli accepterad eller vara livrädd för att bli lämnad ensam. Jag vill inte bli ensam. För jag tror inte att jag överlever det igen…
|
| Kommentarer | | Evvi - 20 aug 11 - 13:48 | Jag vet precis hur det känns. Min mormor dog i vintras efter flera år med cancer. Jag kämpade för henne, men när hon dog så kändes allting meningslöst. Men nu, snart ett år(!) senare har jag börjat se det viktiga i livet igen. Mormor är såklart fortfarande en utav dem. Om du inte orkar kämpa för din egen skull, så kämpa för din mormors. För tro det eller ej, hon finns kvar. Hon följer dig vart du än går och vill att du ska fortsätta. Ingen mormor vill någonsin se sitt barnbarn ge upp.
Sen skolan.. Jag vet att det är svårt. Jag sket totalt i skolan i våras, och det var ändå då jag skulle ta studenten. Jag klarade det inte. Men ah, nu har jag kommit in på komvux för att fixa mina betyg, så det gör inte så mycket ändå. Behöver ta det lugnt nu i något år.
Och oroa dig inte så mycket över att bli accepterad eller inte, det gör det oftast värre. Var bara dig själv, gå fram och prata med folk, gå aldrig för dig själv.
Finns om du behöver prata, bara slänga iväg ett mejl. | | bluesky - 20 aug 11 - 02:04 | Din oro känner jag väl igen. Det är ju inte den lättaste att bli av med.
Jag har varit där på den platsen, där man säger att en gång till och så orkar jag inte mer... Det var för 6 år sedan jag sa det, och jag lever idag.
Det finns ingenting som fungerar för alla, men vad som fungerade för mig var de små målen. Glöm målen om att bli omtyckt, eller att bli lycklig, eller allt det du känner att du inte är nu. Istället så gäller det att ta sig en dag till en annan, en vecka till en annan. Se fram emot någonting som händer nästa vecka. Kanske ett tv-program, eller en filmkväll hemma i soffan osv.
Det svåra med att bli bättre är att man blir mycket mer medveten om den smärta man gått igenom, och det gör ont det med. Det är många gånger svårare när man blir *lite* bättre, än när man mår dåligt. Men sen kommer man förbi det. Man klarar av att le lite mer, vara vaken lite längre, gå längre och längre stunder utan smärtan i bröstet. Och det TAR TID, men efter ett tag kommer du märka skillnad. Se tillbaka för ett år sedan och tänka "wow, jag har kommit så långt!".
Men ta det en dag i taget, för annars blir det *alldeles* för mycket att hantera för en person.
(Jag bytte klass i sjuan, jag mådde riktigt dåligt i den förra klassen, och var utfryst där, och jag sa att jag inte skulle hantera det om nästa klass gjorde likadant... och varje år innan 8 och 9 blev jag orolig: skulle de fortfarande vara snälla? och ja.. det var de :) för mig gick det bra och jag hoppas det inspirerar dig lite... för DU KAN så mycket mer än du tror, du är STARK) |
|
|
|
