Ondskans dotter |
Sven Berglund var rätt vanlig egentligen. En sådan där som man gick förbi utan att riktigt tänka på det. En skötsam man som gjorde sina sysslor varje dag, tog bilen till jobbet vid 7 på morgonen och kom hem igen vid 6 på kvällen, gick ut ibland på kvällarna men ställde sällan till skandaler.
Han bodde förstås ensam om det kunde räknas. Hans äktenskap hade slutat i skilsmässa och hans före detta fru hade lämnat honom den stora två våningsvillan för egen del. Hon hade tagit med sig deras gemensamma dotter och krävt ensam vårdnad om henne. Det hade tagits upp i domstolen men Sven hade alltför enkelt gett med sig. Sedan dess hade han inte träffat någon av dem på 10 år. Dottern hade inte bjudit honom på sitt bröllop och han hade inte ens fått se sitt eget barnbarn.
Så kanske var han inte så vanlig egentligen. Ett skrik, ett brak och ett par mörka ögon. Det var iallafall allt som behövdes.
Ett skrik, ett brak och ett par mörka ögon, det var allt han mindes. Med hjärtat i halsgropen kände Sven hur han i millisekunder föll ner djupare och djupare in i mörkret. Likt Alice i Underlandet förflyttades han neråt. Var han befann sig och hur långt han hade kvar till marken var oklart. Det enda han var säker på att detta var slutet.
En duns var allt som behövdes för att få honom på andra tankar, och en känsla av plan mark. Sven kände snabbt på sin kropp för att kontrollera att han var oskadd och konstigt nog hade han inte ens fått en skråma. Han såg ner på sina ben och konstaterade att han landat på fötter. Inte ens gravitationen verkade längre ha någon betydelse.
Väggarna runt om kring honom luktade unket. Som om något eller någon dött därinne och sedan legat kvar i flera veckor. Varje andetag han tog genom näsan blev en mardröm och genom munnen blev det inte bättre. Luften hade en konstig arom, smaken av dött kött.
Sven kände sig omkring längst väggarna. De var kletiga av någon slags vätska. Han luktade på dem och kände återigen den fräna lukten, den här gången blandat med någonting annat: bensin. Han fortsatte att känna med handflatorna och kom fram till att han befann sig i en tunnel. Han kunde stå med armarna rakt ut och känna de båda väggarna och om han varit några centimeter längre hade hans huvud slagit i det slemmiga taket. Sven tog ett stapplande steg in i mörkret men stannade nästan på en gång.
- Vad är ondska, Sven?
Han vände sig kaotiskt om men kunde inte se vem som talat till honom. Hade fallet fått honom att höra saker som egentligen inte existerade? Sven slog sig själv hårt i huvudet för att försäkra sig om att allt var som det skulle. Tänk logiskt, intalade han sig själv. Det finns en naturlig förklaring till allting. Han fortsatte att gå men med en raskare takt den här gången. Logik var allt som behövdes.
- Vem är den onda, Sven?
Han hoppade till igen. Den här gången var han alldeles säker på att han hört en röst. Trots att mörkret gjorde det omöjligt för honom att se, tittade han skräckslaget åt höger och vänster. Det var någon annan i mörkret, någon okänd. Sven kände paniken inom sig när han insåg att han inte var ensam. Han började springa framåt i tunneln men den skrovliga rösten förföljde hans tankar. Ju längre in han kom desto starkare blev rädslan.
Till slut slutade gången och Sven möttes av en vägg. Han hade sprungit rakt in i en återvändsgränd. Han var tvungen att stanna
- Vem är den onda, Sven? repeterade rösten i mörkret.
Han slog panikslaget mot väggen för att få den att försvinna. Självklart lydde den inte och Sven kände att hoppet snabbt och hopplöst försvann. Plötsligt lystes väggen upp av någonting. Sven vacklade bakåt och såg skräckslaget på när någonting rött ristades in i mörkret. Det var inga ord och inga symboler men han kände såväl igen det. På väggen framför honom fanns nu två lysande ögon.
Ett skrik, ett brak och ett par mörka ögon fyllde återigen hans tankar med hemska bilder. De gjorde honom snurrig och illamående. De röda ögonen lyste upp väggen likt nyfött blod. Sven skrek i tomma intet och slog återigen händerna mot väggen. Han klarade inte av att se dem lysa föraktfullt mot honom, de var till och med värre än rösten.
Till sin förvåning gav väggen vika för honom denna gång. Från ögonens ljus såg han sitt eget handavtryck bredvid det röda. Han tryckte återigen in fingrarna i väggen och märkte att den var formbar. Den var inte längre gjord av sten, den var av lera.
Sven började frenetiskt gräva sig ut ur intet. Han grävde och grävde och rösten fortsatte att mässa sina meningar i mörkret. Tillslut försvann motståndet helt och Sven insåg att han kommit igenom väggen. Mörkret upphörde och ett vitt ljus bländade istället hans ögon. Han stängde dem för att inte helt tappa fattningen och när han öppnade dem igen var han som ett nyvaket barn.
Till sin förvåning märkte Sven att han var ovanför marken igen. Han var inte längre instängd i den mörka tunneln utan fri att andas. Han såg upp mot himlen och tog till sig den klarblå härligheten, han var hemma. Sven granskade platsen han hamnat på och kände genast igen sig. Det var nära, härligt nära, till allt han kände till. Han hade varit där många gånger själv och det var bara några meter in till centrum.
Av ren glädje skuttade Sven omkring i cirklar. När han sprungit ett tag utbyttes lyckan dock mot någonting annat. Sven kände hur den varma luften blev iskall och hur den blåa himlen snabbt bytte färg till grå. Han tittade sig omkring och såg hur det gröna gräset blev brunt och hur den ljumma vinden blåste upp till storm. Som om han inte redan anat det hörde han den skrovliga rösten bakom sig.
När Sven vände sig om såg han en kvinna. Hon var i 30 års ålder och hennes mörka hår fladdrade likt trädkronorna. Han kunde inte se hennes ansikte men det behövdes inte, han skulle känt igen sin egen dotter på mils avstånd. Elisabeth, som hon hette hade en blodröd kappa på sig och en matkasse i handen. Hon hade tydligen varit och handlat på det lokala snabbköpet.
Sven kände hur hjärtat bultade när han såg henne. Han började gå emot henne men så fort han mötte hennes blick märkte han att hon inte såg honom. Elisabeth tittade igenom honom och Sven var osynlig för henne. Han granskade hennes ansiktsuttryck, det var förvånat och irriterat. Elisabeth såg inte honom men någon såg hon. Sven följde hennes blick och såg en man. Han hade jobbkläderna på sig; en stilig kostym och en slips. Mannen var en skötsam person som tog bilen till jobbet på morgonen och kom hem igen på kvällen. En man som alla förväntade sig skulle göra det man bad honom om. En man som sällan ställde till skandaler. Sven insåg att den prydlige mannen var han själv.
Han såg förundrat sig själv gå emot Elisabeth. Han hade en väska i handen och ett leende på läpparna. Sven såg hur Elisabeth granskade honom med arga ögon och hur de sedan började gräla om någonting. Han hörde inte vad de olika rösterna sade men han kunde se att de handlade om någonting väldigt känslosamt.
Sven gick närmare för att se dem bättre. Bråket hade urartat sig rejält och på bästa åskådar plats såg han sig själv ta upp någonting ur den bruna väskan. Han blev alldeles kall inombords när han insåg att det var en kniv. Han såg sig själv övermanna Elisabeth och stel som en pinne såg han sig själv hugga och hugga i hennes livlösa kropp. Det röda blodet sprutade ifrån hennes mage och färgade hans ansikte rött som döden. När det inte fanns något mer skinn att hugga i började han röra sig mot de inre organen. När inälvorna runnit ut som maskar såg han sig själv sticka kniven i hjärtat. Dödsstöten. När han var klar med det hela tog han fram en flaska bensin och hällde över henne.
Sven satte sig ner på knä med händerna för ögonen. Samtidigt som han såg sin avbild agera, började han minnas. Plötsligt kom han ihåg vartenda ögonblick i detalj, han mindes precis vad han hade gjort den morgonen och han insåg till sin förskräckelse att han verkligen hade mördat sin dotter. Han hade ringt henne tidigare på dagen och bestämt träff men hon hade vägrat. Hon hade skrikigt att hon hatade honom och att hon aldrig uppfattat honom som pappa överhuvudtaget. Sven hade blivit förkrossad. Han hade aldrig förstått vad han gjort mot henne, han hade känt sig så fruktansvärt arg när hon inte velat ta kontakt med honom och han hade känt sig hjälplös.
Sven hade förföljt henne några gånger efter jobbet. Han hade fått reda på att hon alltid tog vägen igenom återvinningscentralen eftersom att den var närmast till hennes hus. På kvällarna spenderade folk sällan sin tid på återvinningen så hon var alltid ensam. En dag hade han tagit med sig en kniv och konfronterat henne framför en av glasigloosarna. Han hade förstås aldrig menat att mörda henne, bara skada henne lite, få henne att känna som han gjort.
- Vad har jag gjort?! skrek Sven ut i intet.
Det andra jaget bleknade inför hans ögon och Sven var helt ensam med sin dotter. Han satte sig vid den lemlästade kroppen och höll den hårt i sin famn. Vad hade han gjort? Han satte ansiktet mot den sönderhuggna magen och kramade Elisabeths hjärta med sin hand. Han kände hur blodet på hans kinder blandades med en flod av salta tårar.
Plötsligt började den blodiga flickan att röra på sig. Sven hoppade till och såg hur hans dotter sakta reste sig upp i hans famn. Hennes bleka armar vred sig mot honom och den sönderskurna kroppen kom allt närmare och närmare. Helt plötsligt såg Sven återigen in i ett par mörka ögon. De var blodsprängda och vidöppna. Han rörde sina händer mot det likbleka ansiktet och klappade det våldsamt, Elisabeth grät röda tårar. Han kände hur skräcken och sorgen tog över och dränkte honom.
- Du frågade vad ondska är, Sven, sade hon och tog tag i hans axlar. Han rös till och vacklade bakåt av kylan från hennes händer. Hon brydde sig inte om det utan kröp vidare mot honom. Sven kände hur han blev stum.
- Du frågade vem den onda är, Sven, fortsatte hon.
Sedan tog hon upp någonting ur sitt klänningstyg. Hon tittade varsamt på den och log för första gången mot honom. Svens grät när hon gav honom byltet. En liten revolver, lagom stor för att ta slut på ett liv.
- Varsågod, pappa.
Sven Berglund hittades dagen därpå framför en av glasigloosarna på återvinningscentralen. Marken var kletig av tappade nertrampade sopor och gav ifrån sig en frän lukt som blandades fritt med det döda köttet. Han hade dödat sin enda dotter och försökt att bränna upp henne. Man hade hittat bensin på kvinnans kropp men det hade aldrig blivit en mordbrand, Sven hade skjutit sig själv i tinningen istället. Folk frågade sig hur en person som Sven kunnat utföra något så hemskt som ett mord men ingen hade något svar på det. Kanske var han inte så vanlig egentligen. Kanske var han precis tvärtom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | | Jakktar - 22 sep 11 - 16:55 | | Du skriver ovanligt bra. Du kan det här. | | Elwine - 23 aug 11 - 20:22 | | Tack så mycket:) häxan94@ jag ska försöka tänka på att förbättra orsförådet så att rätt ord hamnar på rätt plats:) | dragonjos - 22 aug 11 - 20:16- Betyg:  | | jag tyckte den var mycket intressant o häftig !!!!:D | Hexan94 - 19 aug 11 - 23:20- Betyg:  | | Ibland valde du liksom fel ord, men helheten blev rätt bra ;) | | Carrre - 19 aug 11 - 23:11- Betyg: | nämen ursh va läbbig, och gripande.. alltså den var jättebra
skriven och jag fastnade verkligen i den, men jag rös igenom hela novellen.
bra jobbat :) |
|
|
|
