Starkare än allt, del 21 |
Måndag 1 november
Julia
Det kändes som ett år sedan ljudet av hennes steg hade ekat i korridoren. Nu var hon där igen, tillbaka. Folk hon passerade pressade sig nästan närmare skåpen, höll andan och följde henne med blicken när Julia passerade dem. Alla hade hört om vad som hänt på festen. Om de själv inte varit där hade ryktet försett dem med de godbitar de velat höra. En del såg bedrövat på henne men ville inte möta hennes blick. Andra kunde hon se i ögonvrån hur de smålog men hur leendet slocknade när hon vände huvudet åt deras håll.
Allt tystnade när hon skred fram, med ett brett leende på läpparna och böckerna svängandes dit och dit när hon med raska steg försvann bort från elevskaran bort mot trappen. Två våningar och en korridor senare fick hon syn på Jade.
”Där är du ju.”
”Julia!” sa Jade och kastade sig över sin kompis. Det var som att det var åratal sedan de setts. Julia kunde känna hur värmen återvände i kroppen samtidigt som benen tycktes vaja till en aning.
”Du fick väl mitt sms?”
Julia nickade. ”Italienska. Det hade man aldrig kunnat tro.”
”Det är faktiskt ett väldigt fint språk.”
”Kan du ens någon Italienska?”
Jade log. ”Lite grad. Det är inte så svårt.”
”Inte vet jag” inflikade Julia och tillade en liten axelryckning. ”Språk har väl aldrig riktigt varit min starka sida. Man kan väl kalla det min akilleshäl.”
”Ah för du är ju bäst i allt annat, eller?” flinade Jade och tillät sig att fnittra. Julia rös nästan av välbehag när ljudet nådde hennes öron. Det var så länge sedan hört något så vackert, ett kvitto på ren glädje. Hon kunde inte låt bli att le.
”Vad flinar du åt nu då?”
”Äh inget” viftade Julia bort frågan med att svara. ”Du är bara så fin.”
”Jag är glad att du är tillbaka.”
Julia kunde inte riktigt avgöra ifall det var ett svar på det hon just hade sagt eller det mest var för att byta ämne. Hon hade väl kanske hoppats på att få höra ett detsamma men bestämde sig för att inte låta besvikelsen genomsyra hennes leende.
Jade tog sin vän om armen och tågade iväg med henne mot klassrummet där de under resten av året skulle spendera sina språktimmar.
Läraren presenterade sig som Andrea direkt när de kom innanför dörren innan han senare gav dem direktiv att sätta sig vid någon av de lediga platserna. Julia kunde inte låta bli att flina.
”Är inte Andrea ett tjejnamn” hade hon viskat innan Jade hyschat henne att hålla tyst. Andrea hade som tur var inte lagt någon notis om Julia utan fortsatte att prata om Toscanas skönhet, på svenska. När den mer eller mindre föreläsningslika historien var klar förkunnade han att eleverna visste vad de skulle göra. Nästan gång han såg upp från sitt skrivbord satt Julia och Jade kvar som fån och se varandra. Han harklade sig och vinkade fram dem.
”Eftersom ni hoppade in lite efter kan ni sätta er i klassrummet på andra sidan materielrummet, vid den lite… lättare gruppen. Skriv ett brev om er själva, varför ni valde italienska. Fråga eleverna om hjälp om ni behöver, tyvärr måste jag gå. Krismöte med rektorn förstår ni. Här har ni ett lexikon.”
Med boken i händerna gjorde flickorna som de blev tillsagda och förpassades till rummet för retards, som de själva kallade det. Men där tänkte de minsann inte sitta, och bli utstirrade av trögfattade småbarn.
Rummet mellan de två klassrummen såg mer ut som ett slags förråd med bokhyllor från golv till tak, gamla datorer och projektorer. Uppskjutet i ena hörnet fanns en bänk med tre stolar. Julia slog sig ner på en och såg som alltför ofta ut genom fönstret. Fingrarna lekte med pennan på lexikonets ovansida. Det enda ljudet som hördes förutom eleverna i vardera klassrum var pennans skrapande mot läderpärmen.
Inte förrän Julia förde pennan mot pappret och började krafsa lät Julia sina ögon falla på henne. Hon skämtade lite lätt att det inte skulle bli lätt att förklara att man bytte kurs för att ens lärare misshandlar eleverna, i alla fall inte på italienska. Julia kunde bara le till svars, för hon var så vacker där hon satt, halvt böjd över pappret så håret höll ner i ansiktet på henne. De mörka lockarna dansade för varje rörelse hon gjorde. Julias ögon följde hennes hår ner på axeln, ner över armen och handen. Hon inspekterade hur minsta lilla muskel och sena rörde sig när hon skrev, hur de ömsom spändes ömsom slappnade av. Den stenklädda ringen som prydde hennes högra ringfinger skavde lätt mot pappret med ett knappt hörbart skrapande läte. Naglarna var rödmålade i ungefär samma ton som Julias eget hår. Julia betraktade sina egna naglar och sedan Jades. De hade hon låtit växa så pass långa att de nästan var längre än Julias egna. Håret var längre, lockigt. Ögonfransarna var långa, täta och mörka utan att hon behövde använda smink. Jade var liksom naturligt vacker, medan hon själv bara var fake. Julia kunde inte låta bli att beundra hennes skönhet.
Plötsligt såg Jade upp, rakt in i Julias ögon. För att dölja hur kinderna kokade såg hon ut genom fönstret igen och hoppades att Jade skulle återgå till brevet, men det gjorde hon inte.
”Du…” sa hon efter ett tag.
Julia vände sig tillbaka igen, och nu satt den hårda masken på igen. Ansiktsuttrycket var stramt och kontrollerat. Självsäkert.
”Ja?”
”Jo jag tänkte... eller tja, du vet nog vad jag menar.”
”Du tänkte på i festen eller?” sa Julia och gladdes åt att hon faktiska förmådde sig att låta mycket lugnare än hon kände sig.
”Ja. Liksom, hur är det egentligen? Du har inte hört av dig på veckor. Varför hörde du inte av dig?”
En lam axelryckning fick bli svaret innan Julia såg ut på regnet som vräkte ner. ”Det blev så mycket.”
Jade var tyst och satt helt stilla. Pennan hade hon lagt ifrån sig och pappret hade hon skjutit åt sidan. Det var tydligt att hon tänkte prata och att det inte fanns något som helst sätt för Julia att undkomma ämnet.
”Jag var orolig för dig.”
”Du är inte min mamma” morrade Julia och stirrade ut än mer intensivt, försökte fästa blicken på en regndroppe som just krashat in i rutan. Hon försökte febrilt koncentrera sig på vad som helst för att hålla tankarna borta.
”Så vad… händer nu?”
Återigen en axelryckning. Julia satt fortfarande vänd emot sin vän under tystnad. Efter ett tag tillade hon ”Det är slut med Kim. Helt slut. Vi pratar inte.”
”Det var inte det jag menade.”
Tystnaden blev kompakt och nu var Julia tvungen att vända sig om. ”Du menar…?”
”Du vet precis vad jag menar.”
För tredje gången inom loppet av några knappa minuter ryckte Julia på axlarna, vilket bara var ett billigt knep att verka nonchalant. ”Ett misstag.”
Jade nickade och återvände till pappret. ”Det är väl enklast så.”
Julia kunde nästan skönja en antydan av anklagelse i rösten och ångrade med ens sina ord. För hur mycket hon än försökte så kunde hon inte längre dölja för sig själv att killar numera var totalt ointressanta. Alla människor i hela världen var ointressant, med undantag för en mycket speciell – Jade. Henne kunde hon inte glömma hur hon än sysselsatte sin hjärna med annat så kom hon ständigt tillbaka i tankarna. Bilder, sektioner som spelades upp som en film i hennes huvud. Ändå kunde hon inte ens säga det högt. Att hon var kär.
Jade skrev vidare och lät inte konversationens slut störa henne lika mycket som det stört Julia. Hon hade visserligen bara fått ett knapphändigt svar, men det var ju alltid något. Julia däremot hade bara ljugit för sig själv ytterligare än gång.
Orden tycktes rinna ur pennan Jade höll i handen. Snart var hela arket fullklottrat av små snirkliga ord som Julia inte förstod ett dyft utav.
”Du sa att du kunde lite italienska. Kallar du det där lite?”
”Nja, men inte ens en bråkdel av det är rättstavat skulle jag tro. Andrea kommer att få en hel del att pyssla med när han ska rätta det här.”
Julia fnissade till igen. ”Kan killar ens heta Andrea?”
”Tydligen. Det finns faktisk en sångare som heter Andrea. Andrea Bocelli. Jag tror han är tenor eller något liknande.”
”Så han pysslar med opera?”
”Japp. Fråga mig inte hur jag vet” skyndade Jade sig att säga precis när hon såg att hennes kompis skulle öppna munnen. ”Monica, eller ja, mamma, lyssnar på en del opera ibland. Speciellt när hon ligger i badet. Då kan det eka i hela huset av allt från Pavarotti till Jussi Björling.
Julia sa inget mer utan betraktade Jades ord och försökte läsa brevet lyst för sig själv och försökte föreställa sig hur det skulle låta. Efter ett tag erbjöd sig Jade att läsa brevet, och då kunde Julia verkligen hålla med om vilket vacker språk italienska var.
När lektionen var slut stod gänget redan ute i korridoren och väntade på dem. Eller rättare sagt tre fluffiga dunjackor med tillhörande neonrosa tights väntade på dem, och någonstans därunder fanns antagligen Sanna, Fanny och Elina.
”Åh shit va jag har saknat dig!” utbrast Elina och kastade sig i Julias famn. ”Åh va smal och fin du är. Jag önskar jag var lika smal som dig.”
”Äh, det är väl bara att du tar av dig jackan så är du redan smalare” log Julia men hann uppfatta Jades knivskarpa blick från sidan. När även Fanny och Sanna fått sina kramar drog Julia den långa koftan tätare om sig och höll armarna skyddande i kors över bröstet. Tyst tackade hon sin mamma som predikat att det varit för kallat för den spetsklädda bomullstoppen.
”Men hörrni brudar, vi ska dra till Lucia’s och käka pizza. Hänger ni på?”
”Nej jag vet inte” svarade Jade. ”Jag tog liksom inte med mig nå pengar.”
”Äh, det är ju mammas kusin som äger stället. Dessutom är det pappa som betalar.” svarade Elina och flinade. Som vanligt alltså. De mesta som hon spenderade pengar på finansierades av hennes pappa, hur nödvändiga eller onödiga inköpen än kunde tänkas vara.
”Asså man borde ju tjäna fett som kirurg. Du verkar ju kunna köpa hela Götet om du känner för det.”
Med ett änglalikt leende på sina nymålade läppar tecknade Elina åt tjejerna att följa med. Det fnittrande tåget av tjejer pälsade på sig innan de begav sig ut i regnrusket som sakta övergick till snö. Strax efter parkeringen höll Julia på att halka till på en frusen vattenpöl, men höll sig på fötter tack vare att Jade kvickt tagit tag i hennes hand, handen som hon senare höll kvar utan någon antydan att vilja släppa taget. Julia kramade fingrarna i sina som tröst vilket gjorde att hon äntligen tycktes kunna utstå Gängets eviga klagan på väderförhållandena.
Inne på restaurang Lucia slog värmen emot dem i behagliga pustar. Lokalen var liten men fullknökad med bord som till stor del var fullsatta.
”Hej Micke” sken Elina upp och luftpussade honom tre gånger medan resten av Gänget hälsade. Han hade träffat alla vid ett flertal gånger tidigare, med undantag för Jade.
”Dig känner jag inte igen” sa han till hennes och la sig till ett brett leende så mustaschen tycktes krypa upp i näsan.
”Jade heter jag” presenterade Jade sig med klar stämma. ”Jag går i samma klass som resten av Gänget.”
”Ah, är du ny i stan?”
”Bott här några månader.”
”Jaja där ser man. Trevligt att träffas Jade.” Sedan vände han sig med ett vitt leende till resten av skaran. ”Så vad önskas?”
Elina bad honom att ordna fem specialare och fick till svar att de skulle serveras tio minuter senare, mer underbara och välsmakande än någonsin. I väntan på maten babblade Gänget på om allt möjligt oviktigt och Julia stirrade ner i bordsduken. Blicken verkade tom och det såg ut som om hon egentligen inte var där, bara skalet av henne. Jade puffade lätt till henne i sidan för att återfå kontakten.
”Ska vi gå och hämta dricka?”
”Äh, det kan vi göra” sa Fanny och såg menade på Elina och Fanny. ”Eftersom att vi vet vart det finns.
Flickorna nickade och reste sig upp och klämde sig ut i den smala gången.
”Ni vaktar väl våra saker?”
Jade höjde handen i luften till svars, vilket Fanny mot förmodan förstod, eftersom hon svarade med ett tummen upp. Precis när de han runt krönet kom en ung kvinna med kort, mörkt lockigt hår med händerna fulla av glas, servetter och bestick.
”Ciao Julia, ciao Jade. Do var ny här, ja?”
”Ja precis.”
”Trevlig. Jag är Lucia, Mikaels fro.”
”Trevligt att träffas” svarade Jade glatt och pratade vidare med lätt och glättig stämma om Lucias uppväxt på Sicilien, som om de känt varandra längre än de känt Julia. Men Julia själv brydde sig inte speciellt mycket, hon kunde knappt urskilja vad de sa. Orden flöt ihop sitt ett enda sorl, likt tusen små bin.
”Si, multo graties!” skrattade Jade. När Lucia försvunnit och gjorde ett försök till att återuppliva sin vän. Den här gången fick hon lite mer respons.
”Vad är det?”
”Mår du bra?”
”Visst” mumlade Julia. ”Jag tänker bara.”
”På?” Jade verkade inte speciellt villig att ge sig. Hon vände sig mot Julia och tvingade därmed henne att möta hennes blick.
”Jo, varför sa du inte att du kunde prata flytande italienska? Du verkar ju kunna det som om du själv vore italienare för fan.”
För första gången var det Jade som såg bort. ”Tja, jag vet inte. Jag kan lite italienska. Jag tyckte inte det var någon stor grej.”
Julia bet sig i underläppen och fingrade på besticken Lucia dukat fram. ”Nej det är det väl inte direkt. Jag bara fattar inte hur du kan vara så himla bra. Det är som om jag plötsligt skulle berätta att jag har världsrekordet på 100 meter frisim eller något. Jag trodde jag visste allt om dig liksom.”
Eftersom Julia fortfarande inte vänt upp blicken behövde Jade inte dölja sina flackande ögon eller lätt blossande kinder. Förhoppningsvis märkte Julia inte heller hur hon svalde nervöst.
”Jag har väl helt enkelt smak för det vackra” log Jade. Då såg Julia upp igen och den här gången var det hon som rodnade.
”Det har vi väl alla” viskade hon tyst, med märkbart svajig röst.
Just som Jade återigen skulle ifrågasätta kompisens välmående kom Fanny farande.
”Sannas mobil, nu, nu, nu!”
”Vad har hänt?” undrade Jade förbryllat.
”Snygg. Kille. Disken. Fråga. Nummer. Mobil. NU!” sa hon och fullkomligen stampade på stället medan hon rotade runt bland jackorna.
”Vänta, jag tar den innan du har ner någonting” skrattade Jade och fiskade upp den lila telefonen.
”Tack, tack, tack” sa Fanny upphetsat innan hon var borta igen.
”När de kommer till killar så… men Jade vad är det?” frågade Julia oroligt som om det var Jade som varit från skolan i två veckor.
Jade ruskade på sig och försökte skaka av sitt chockartande ansiktsuttryck samtidigt som hon pressade händerna i knäet.
”Vad var det där?”
”Vad?”
”Men lappen” muttrade Julia som redan börjat tappa tålamodet. Hon nickade menande med huvudet mot kompisens händer under bordet.
”Åh, det var ingenting” svarade Jade lugnt, men Julia kunde genomskåda det falska leendet och hann se hur Jade stoppade ner lappen i sin egen byxficka precis innan de andra tjejerna kom tillbaka.
Onsdag 3 november
Natalie
Bella satt framför flickan och dinglade med benen från soffkanten.
”Fattar du, kan du fatta att hon inte svarar?” upprepade Bella gång på gång, mest för sig själv.
Natalie svarade inte, utan blickade tyst in i väggen och tänkte att om hon haft laserblick skulle Bellas sovrumsvägg ha smält ner till magma på några sekunder. Eller det kanske inte smälte av laser? Det kanske bara blev ett hål. Ett stort hål skulle det ha blivit i så fall, och då hade hon minsann fått setat där i novemberkylan helt stelfrusen. Få se hur bra det gick att sitta och ringa till en massa små slampor då!
Bella morrade ner huvudet i kudden och kvävde ett litet skrik. ”Jävla bitterfitta” sa hon och såg upp på sin vän för första gången på en timme. ”Hon undviker mig i skolan, hon svarar inte på mina sms, hon svarar inte när jag ringer, hon svarar mig inte i chatten. Inget, helt dött! Fattar du varför?”
”Hon är väl arg.”
”Arg? ARG!? Hon ska minsann få se på arg. Vafan jag har ju inte ens gjort henne någonting! Varför måste hon hålla på och krångla så fort det händer någonting. Det vore ju förståeligt om Julia vore arg på mig, men nä då, det är Jade som går och surar ihop som ett gammalt äppelskrutt.”
Bella kastade sig runt i sängen och slog kuddarna in i väggen och ner på golvet tills hon var så trött att hon bara låg där på rygg och andades tungt. Efter ett tag satte hon sig upp med en grimas.
”Och sängen luktar fortfarande cider, det var säkert hon! Först trodde jag nästan att det var jag som spillde ut något. Du vet ju hur jag blir när jag dricker. Men jag ger mig fan på att det var hon!”
Bella fortsatte att mala på och kastade anklagelser på den frånvarande flickan att det måste ha varit hon som stal all dricka, kladdade ner mattan och förstörde hallspegeln trots att både Natalie och Julia sett att det var Max som rivit ner den.
Efter cirka en timmes nötande fick Natalie nog och sa:
”Jag gillade henne inte från början, och jag varnade dig redan första dagen, gjorde jag inte det?”
”Avbryt mig inte när jag pratar!” väste Bella och kastade en hatisk blick mot väninnan. ”Jag vet nog minsann hur det är. Kom inte och säg efteråt att du vet bättre!”
Förnärmad rynkade Natalie på näsan och försatte att förinta Bellas vägg med sin fantiserade lasersyn. Hon hade alltid tryckt ner Natalie i smutsen och lät alltid all sin ilska gå ut över henne. Ibland undrade Natalie om de var vänner bara så att Bella kunde ha någon att köra med hela tiden. Hon var inte lika pilsk mot Tessan, men en del gånger var hon riktigt på hugget. En gång hade hon skällt ut Tessan tills hon börjat gråta i skolan när hon gett ut Bellas nummer till någon som hon ansåg vara äcklig.
”Jag vill inte ha en massa vidriga typer som ringer mig i tid och otid och tror att vi är kompisar. Fattar du vad det skulle göra med mitt rykte?” hade hon då skrikit, men själv kunde hon minsann ringa mitt i natten och kräva att man skulle lyssna i timmar på antingen hennes fullsnack eller på hennes gråt. Då skulle man minsann finnas och trösta henne 24 timmar om dygnet, och då var man hennes allra allra bästa vän och då behövde hon en minsann till tusen. Annars var det knappt så man dög att sitta vid hennes bord.
Natalie visste att Bella behövde henne och Terese. Utan dem skulle hon vara ensam, utblottad. Utan kompisar kunde man ju knappast kallas populär, vilket verkade vara det Bella krigade mest för till varje pris. Hon verkade inte bry sig särskilt mycket om alla folk på vägen, bara vägen gick åt rätt håll. Oftast så brukade hon sitta och baktala folk precis när de lämnat henne. Det räckte med att de gick ett par meter innan hennes skitsnack satte igång. Värst var det med tjejerna i b-klassen, som Malin och Ellinor. De som inte var sådär riktigt lika coola som de önskade. Dem kunde hon spy galla över bara sekunden efter att de kramats.
Natalie ryste av avsmak och såg med samma avsky på flickan framför sig. Ibland var hon bara så trött på Bella att hon inte kunde finna ord för det. Hon hade ingen respekt för andra människor utan förväntade sig bara att de skulle finnas där till hennes förfogande så fort hon knäppte med fingrarna. Tänk om man bara skulle sätta ner foten och säga nej någon gång. Orka stå upp mot henne, det skulle hon nog inte klara. Hennes alterego hade växt gånger tusen sedan Gina flyttade till Australien och hon verkade inte vara villig att backa tillbaka till sin gamla position. Gina och Julia hade varit det gamla radarparet som Bella innerligt hatat. Sedan hade Gina bytts ut mot Jade. Men skillnaden var att Jade minsann var så duktig och fin och bra och snäll eftersom att hon var populär och var tvungen att bli den nya medlemmen i Bellas crew. Trots att Jade hade vägrat så hade Bellas gullerier fortsatt. Eftersom hon var populär skulle hon vara farlig att ha emot sig, det kunde väl till och med Bella förstå.
Jade hade väl för fan aldrig gjort någonting för att förtjäna all den där uppmärksamheten? Hade hon någonsin blivit utskickad i regnet för att köpa choklad som Bella kan tröstäta när det skiter sig med någon kille, fick hon någonsin skulden för saker hon aldrig gjort, fick hon någonsin göra dubbla arbeten bara för att visa att man var en sann vän som ställde upp när Bella legat med sitt ex hela helgen istället för att plugga? Nej antagligen inte. Trots detta fick hon mer kärlek kunde de månader hon gått i deras klass än Natalie fått under alla år. Det var så man kunde spy.
”Men ska det är bara för tillfället. Du ska se att det inte dröjer länge innan kommer krypandes på sina bara knän och ber om förlåtelse. Då ska vi minsann se vad hon har att säga!”
En lätt grymtning trängde sig ur Natalies mungipa. Hon var fylld till bredden med Bellas snack vid det här laget. Hon kunde inte ta mer, inte nu.
”Jade är liksom en sån där människa som inte vill vara osams med folk. Julia kan utan problem leva livet med vetskapen att det finns folk som inte gillar henne. Det finns alltid folk som inte gillar en när man är populär” suckade Bella drömmande ”men sånt lär väl inte du förstå” var hon sedan kvick att lägga till.
En ny morrning letade sig upp genom Natalies strupe och hon fick nästan lov att bita sig i näven för att inte skrika rakt ut. Hon brukade ofta vara trött på att höra på Bella, och var van med att få ta en massa skit, men nu hade hon snart passerat bristningsgränsen.
”Det gäller för det mest tjejerna, dock. Ju populärare man är desto mer tjejer har man emot sig, men killarna blir allt fler. Men man blir mer älskad också. Det är liksom som att antingen hatar eller älskar de än. Men det är ju mest folk som älskar en såklart, annars skulle man ju inte vara populär.”
Vid det här laget hade redan hela Bellas hus smält ner till grunden och lilla Tinkerbell hade marinerats med BBQ-olja och grillats på spett så att hungriga kineser bara hade att sätta tänderna i henne. Att döpa sin hund efter Paris Hiltons var för övrigt bland det töntigaste Natalie kunde tänka sig. Extra fantasilöst var det ju eftersom de dessutom var av samma ras.
”Sen finns det ju folk som önskar att de var mer. Som Ellinor, jag har hört att hon skulle vara rätt kåt på min brorsa. Som att hon någonsin skulle ha en chans liksom. Patrik springer inte efter små äckliga töntar som henne. Han är ju för fan snart 20, och hon beter sig som om hon fortfarande vore 12 fucking år gammal. Det är ju nästan äckligt att hon ens tror att hon har en chans” konstaterade Bella som hade gått fram till spegeln. Hon stirrade intresserat in i reflektionen och plutade med de rosamålade läpparna. Antingen förstod hon inte att hon såg ut som en Barbie med platinafärgat hår och knallrosa läppar, eller så ville hon se ut så. Kinderna var som vanligt tänkte med alldeles för mycket puder och hinkar av mörkrosa rouge.
”Det är som att jag skulle vara tillsamman med en som är som åtta år yngre än mig. Det blir… få se… typ åtta? Skulle någon vilja vara tillsammans med någon som betedde sig som en åtta-åring? Tror inte det. Eller asså jag är ju för fan populär, så jag skulle ju kunna få vem som helst, men ändå. Även om jag…”
Natalie reste sig utan ett ord, och gick förbi Bella, ut ur rummet. Dörren drämde hon igen efter dig med en ljudlig smäll innan hon for ut genom dörren med skorna endast halv på fötterna, undrandes om Bella sett hur Natalies ögon brann.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | lumman - 18 aug 11 - 03:21 | | Bra del! Mejla gärna när nästa kommer :) | blackgirl - 18 aug 11 - 01:31- Betyg:  | | Jävla skön natalie är som bara gör de där :3 | | mizzkitty - 17 aug 11 - 22:43- Betyg: | | Riktigt bra del :), fortsätt :) | | Sabbe_sabbe - 17 aug 11 - 20:20- Betyg: | | superbra!:) mejla nästa del!:D |
|
|
|
