Zeldas Kamp |
Allting var bäcksvart. Jag såg ingenting.
”Var är jag?” tänkte jag förvirrat.
Jag försökte se mig omkring men såg enbart mörker. Jag koncentrerade mig hårt. Så fick jag syn på en ljuspunkt. Jag började gå mot den och den växte sig större. Jag började bli riktigt förvirrad. Var var jag? Och varför var jag här.
Plötsligt blinkade allt till i vitt. Jag fick en chock. Det kändes som att jag fick en blixt i bröstkorgen.
Detta upprepade sig ett par gånger sedan blev allt svart.
Sedan öppnade jag ögonen.
Ljuset jag såg var starkt. Jag kisade för att kunna se och blinkade.
Så fick jag syn på Alexander som stod och tittade oroligt på mig.
”Var är jag nu då?” tänkte jag förvirrat.
Alexander kramade om mig och grät.
”Gör aldrig om det där!” Sa han med hårt tonfall.
”Gör om vaddå?” svarade jag. ”Var är jag? Vad har hänt?”
”Minns du verkligen inte?” frågade han. ”Det med Paranorma och din mamma?”
Plötsligt kom allting tillbaka till mig. Jag mindes min mammas grova misshandel och min bästa kompis självmord. Jag började gråta. Jag insåg nu att jag låg på sjukhuset.
”Varför lät ni mig inte dö?!” skrek jag och grät i panik. ”Ni förstår ingenting!”
”Jo vi förstår min älskling”, sa Alexander och smekte mig på kinden. ”Men jag vill inte förlora dig och jag vet att Paranorma ville att du skulle leva vidare.”
Jag grät länge.
”Hur länge har jag legat här?” undrade jag.
”Jag hittade dig livlös i parken för några timmar sedan.” Svarade Alexander. ”Dom har magpumpat dig och sytt igen dina sår.”
Jag grät ett bra tag till. Jag förstod ingenting. Jag ville bara försvinna så jag började desperat klösa på mina armar där dom sytt ihop såren.
Alexander flög på mig och höll ner mig i sängen medans han ropade på sköterskan.
Sköterskan kom inrusande och satte en spruta med lugnande medel i min arm.
Allting blev suddigt och hela min kropp slappnade av. Sen blev allting svart.
När jag vaknade upp igen märkte jag att jag satt fast med armarna. Dom hade spänt fast mig i en säng så att jag inte kunde göra mig illa mer.
Först fick jag en enorm panik. Jag försökte slita mig loss. Men det var lönlöst.
Plötsligt kände jag någonting varmt mot min kind. Konstigt nog slappnade jag av.
”Du måste försöka lugna ner dig”, hörde jag en röst viska mjukt i mitt öra.
Jag ryckte till. Vad kunde det ha varit? Inbillade jag mig?
”Du inbillar dig inte Zelda. Du måste lyssna på mig. Om du ska komma härifrån måste du lugna ner dig.”
”Men vem är du?”, viskade jag.
”Känner du inte igen min röst gumman? Det är jag, Paranorma.”
Jag ryckte till igen och flämtade. Kunde det vara hon? Eller var allt bara inbillning.
Jag insåg att det inte var inbillning när jag kände en hård knuff i sidan.
Sen blev allting helt tyst. Jag slappnade av och somnade.
När jag vaknade var jag i samma rum som jag vaknade upp i tidigare och Alexander stod bredvid mig.
”Har du lugnat ner dig nu?” Undrade han oroligt.
”Mm”, mumlade jag.
Jag berättade för honom vad som hade hänt i isoleringscellen.
Han bara stirrade på mig. Sedan kramade han om mig.
Utan ett ord gick han ut genom dörren men han kom tillbaka 10 minuter senare.
”Jag har pratat med läkaren”, sa han lungt. ”Du får följa med mig hem igen men jag har lovat att hålla koll på dig hela tiden så du inte försöker göra något dumt igen. Kan du lova mig att vara snäll mot dig själv?”
”Jag lovar”, sa jag tyst och kramade honom.
När vi anlände till hans lägenhet kom Lucifer lunkande med viftande svans.
”Hej gubben”, sa jag och satte mig ner för att klappa honom.
Han slickade mig i ansiktet och viftade ivrigt på svansen. Sen sprang han ut i köket. Men han kom tillbaka ganska snabbt igen med någonting i munnen.
Han släppte det i min hand och nu såg jag vad det var. Det var en liten låda. Jag öppnade den och innuti låg två ringar av guld.
Alexander satte sig ner framför mig och tog asken ifrån mig.
”Zelda. Jag älskar dig och vill spendera resten av mitt liv med dig. Vill du förlova dig med mig?”
Jag blev chockad och tårarna började rinna. Men denna gången var det glädjetårar.
”Ja det vill jag”, sa jag och flög in i hans armar och kysste honom.
Vi satt och höll om varandra länge den kvällen framför tv’n. Ovetandes om vad som skulle hända dagen efter somnade vi i varandras armar.
Morgonen efter vaknade vi av att det bankade hårt på ytterdörren och Lucifer började skälla intensivt.
Alexander stängde in honom i sovrummet och gick fram till dörren och kikade ut genom titthålet.
”Åh herregud!” utbrast han.
”Vad är det?” undrade jag.
”Du kommer inte tro mig.”, sa han. ”Jag trodde hon var i fängelse!”
Sakta gick det upp för mig vem det var.
”Har du låst dörren?” hann jag fråga innan dörren flög upp.
Där stod hon. Min plågoande som jag hatade så mycket.
”Jag hörde vad som hänt”, väste hon. ”Jag har sagt till dig att du aldrig kommer komma undan mig!”
Med de orden började hon gå fram mot mig. Hon slet tag i min arm och försökte slita ut mig genom dörren. Men vid de laget hade Alexander släppt ut Lucifer ur sovrummet. Han rusade mot Henne och högg henne i armen. Hon slet sig loss och sprang ut genom dörren med Lucifer tätt efterr.
”Lucifer! Kom hit”, ropade Alexander.
Han kom sakta lunkande tillbaka fortfarande morrandes.
Jag skönk ihop på golvet och började gråta.
Alexander kom fram till mig och höll om mig.
”Så så gumman”, viskade han ömt. ”Allt kommer ordna sig till slut. Jag lovar!”
|
|
|
|
