Starkare än allt, del 20 |
Fredag 29 oktober
Jade
Jag satt på sängen med duntäcket tryckt så hårt mot bröstet att jag kunde känna hjärtat bulta mot mina knutna nävar. Hela kroppen hopkurad, skakandes och utmattad. Det kändes som om något djupt inom mig helst bara ville bryta upp mig bröstkorg och slita sig ut, få mig att skrika högt. Kroppen ville att något skulle hända, att det redan hade börjat.
Jag hade trotsat höstvädret och gått till Julia idag, trots att hon bodde nästan i andra änden av den lilla staden, allt bara för att få prata med henne. Hon hade ju varken svarat på mobilen eller hemtelefonen och hon var aldrig online, och jag behövde verkligen prata med henne nu. Jag hade ju sett henne sen Bellas fest i helgen och hon hade inte lämnat mina tankar sen dess. Men sen när jag väl stod där i hennes trapphus och just skulle till att ringa på dörrklockan som jag gjort mig bekant med de senaste veckorna så bara gick det inte. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför, men det var som att inte förrän då hade allt riktigt gått in. Det var som att allt spelade upp framför mig i slowmotion, Julias blickar, hennes frånvaro, ängslan och bortförklaringar. Alla gånger då hon helt plötsligt och oförklarligt försvunnit eller blivit arg. Blodet på hennes händer i den kalla oktobernatten, hennes såriga armar.
Jag som alltid förbannade Sanna, Fanny och Elina för att de aldrig riktigt tycktes förstå vad som hände mitt framför ögonen med deras vän. Fast även jag hade tittat utan att se, hört utan att lyssna. Jag hade inte fattat någonting trots att det fanns mitt framför mig. Inte förrän mitt högra pekfinger vidrörde den lilla ringklockan som allt slog ner som en blixt. Jag klarade inte av det längre, fick panik och sprang hela vägen hem med regnet piskandes i ögonen. Håret och kläderna hade klistrats mot min kropp när jag plaskade fram genom snöslasket i jakten på trygghet. Inte förrän jag kom fram till dörren tillhörandes den lilla villan på Digitalisvägen.
Skorna, Julias Lila basketkängor, låg våta och besudlade nere i hallen och skapade bildade små smutsiga vattenpölar kring sig. Jackan visste jag inte ens vart jag slängt av mig, på vägen mellan dörren och min betryggande säng, murarna mot världen. Med täcket hårt virat om mig kunde inget skadligt nå mig.
Händerna darrade och svettpärlor trängde sig fram i pannan. Hjärtats hamranden tycktes tillta i styrka och fullkomligt vilja banka sig ur bröstet på mig i samma takt som tankarna gnagde i mitt skallben. Det var nu jag någon gång till slut komma fram till det som jag ändå vetat så himla länge, djupt ner i mitt undermedvetna. Julia, min fina Julia var inte så fin som jag trott. Eller oskyldig. Eller stark, distanserad. Jag visste inte vad jag skulle kalla det, det fanns verkligen inte ett enda ord som passade för det jag kände. Julia var så mycket starkare än alla. Det var väl just det som skrämde mig så jäkla mycket. Det var tusen gånger mer komplicerat än jag någonsin trott. Julia var verkligen kär i mig, och jag visste inte om jag skulle känna mig smått äcklad eller uppriktigt smickrad. Uppriktigt sagt kan jag väl säga att jag kände båda två, och att jag riktigt rädd och förvirrad. Det fanns en vilja i mig att vilja springa tillbaka hem till henne igen, medan en annan del av naglade fast mig i sängen, kramade täcket hårdare och bannade mig för att någonsin möta världen igen.
Sekunderna gick, minuterna, kanske till och med timmarna. Nästa gång jag kikade upp ifrån täcket var det med en yrvaken uppsyn och rödgråtna ögon. Yrvaken med ett yrväder till kalufs. Världen utanför mitt fönster var kolmörk, men det sa mig ingenting om tiden. Det var slutet av oktober vilket betydde att klockan likaväl kunde vara sex på morgonen som sex på kvällen. Efter att lyssnat ett tag kunde jag konstatera att det var skrålet från tvn som kunde anas och förstod att det fortfarande bara var kväll. Jag la mig ner i sängen och drog täcket över mig igen, lät allt bli svart. Jag orkade inte gå upp, utan tänkte bara ligga kvar där och förhoppningsvis vilja stiga upp dagen efter.
Lördag 30 oktober
Det var en vecka efter festen, och Julia svarade fortfarande inte i telefonen. Sju signaler hade gått fram, innan samtalet avvisats. Fan också, varför var hon alltid tvungen att vara så svår?
Patrik slängde iväg mobilen på sängen och såg på klockan. Halv två. Hon borde ju vara vaken vid den här tiden, muttrade han surt för sig själv då telefonen vibrerade. Snabbt kastade han sig över den för att klicka fram meddelandet. Besvikelsen sköljde över honom som en flod när han insåg att det var från Jesper. Fan jävla skit, och så slängdes mobilen iväg på nytt.
Han gick runt i lägenheten, flera varv utan att kunna stanna. Han behövde få tag på henne och det var nu. Det hade gått en vecka och hon vägrade tala med honom. Om han visste att det skulle tagit henne så hårt hade han kunnat strypa Kim på fläcken om det skulle hjälpt. Eller kanske tryckt ner jointen i halsen på honom. Efter alla gånger Julia bölat om hur han inte älskade henne längre och att allt för länge sedan var dött hade Patrik nästan förmodat att hon visste hur det låg till. Det var väl inte direkt någon överraskning för någon att Kim och Bella hade ihop det? Men tydligen var det inte riktigt så, tydligen visste alla utom just Julia. Hon hade ju trots allt kommit till honom för att söka ny kärlek, ny bekräftelse. Patrik hade tackat och tagit emot, välkomnat henne till sin säng. Han svalde hårt när han tänkte på det. Vilken vidrig människa han var, som hade utnyttjat henne. Det var faktiskt nästan lite äckligt. Han var snart 20 och hon var fortfarande bara 15. Han skulle kunna bli dömd för det där, att ligga med minderåriga i utbyte mot sprit. Han hade aldrig riktigt brytt sig om konsekvenserna tidigare. Han hade aldrig tänkt på hur skadligt det måste ha varit för henne. Eller rättare sagt, han hade aldrig insett hur mycket han brydde sig, förrän nu.
Patrik sträckte sig efter telefonen igen. Tre signaler, sen förblev linjen död.
”Men för i helvete Julia, låt mig bara få prata med dig” morrade han. Det var ju trots allt inte han som svikit henne, det var ju Kim. Alltså borde det vara Kim hon borde vara sur på och inte honom?
Han gjorde ett sista försök, slog hennes nummer och höll luren mot örat. Han bad en tyst bön om att hon skulle svara, bara så han kunde få en chans att tala med henne. Tre sekunder senare upphörde hörde han henne i andra änden av linjen.
”Ja?” Rösten lät varken leden eller förförisk som den brukade. En var kall, entonig och helt enkelt likgiltig.
”Julia!” var det enda han fick ur sig. Det var så många ord som bara ville komma på en gång, men han fick inte fram ett enda av dem, fann inte förmågan att strukturera dem.
”Vad är det du vill, Patrik?”
Han svalde några gånger innan tvingade sig ruska av sig osäkerheten. Han var ju fyra år äldre än henne, nästan fem. Det borde väl inte vara några som helst problem att kunna sätta henne på pottan som vilken annan liten fjortis som helst. Men så enkelt var det inte med Julia, det var det aldrig.
”Jag… asså jag vill att du ska veta att jag är ledsen.”
”För vad?”
Patrik blev med ens tyst. Ja för vad? Vad var det han var ledsen för nu igen? Ingenting med Kim hade väl egentligen med honom att göra.
”Jag… eh… jag var väl dum.”
”Dum?” Julias röst fick Patrik att ångra sitt ordval. Det lät så malplacerat i hennes mun, som om det egentligen var han som var fyra år yngre.
”Jag är ledsen, okey? Jag är ledsen för att jag är ett svin, men du kan ju inte anklaga mig för det Ki gjorde. Jag trodde du fattade att han låg med min syrra. Jag trodde det var uppenbart.
Patrik kunde känna hur rummet tycktes frysa till is när han uttalat orden. Det var som om han kunde känna hennes isande blickar bara genom att hålla i luren.
”Jag har aldrig anklagat dig för någonting, Patrik. Så om det var allt så får jag väl bara säga adjö då. Jag har ingenting att säga dig.”
Hennes ord var som alltid så definitiva som en slipad knivsegg och innan han återfick förmågan att styra tungan hade hon klippt av samtalet. ”Fine, som du vill” muttrade han och slängde iväg telefonen igen men kunde ändå känna ett litet styng av missmodighet. Han var inte säker på om samtalet fört honom ett steg fram eller bara ännu ett steg längre bakåt.
Efter några tysta minuter bestämde han sig för att köra hem till Kungsbacka, om inte för att träffa Julia så åtminstone prata med Isabella. Även om hon var en bitch så visste han at hans syster alltid stod på hans sida. Bara att få prata med henne skulle kunna få rätsida på en hel del.
30 långa minuter senare stod han i dörröppningen tillsammans med en förbryllad Bella.
”Vad gör du där, har du slut på pengar? Är du hungrig?”
”Det är man alltid när man tränar. Får man komma in eller?”
Bella ryckte på axlarna och lämnade plats åt sin äldre bror. Själv gick hon in i köket och hällde upp ett glas vatten åt sig. Tillsammans med brusandet från kranen kunde hon höra sin brors mumlanden.
”Va?”
”Jo jag sa att det såg lite bättre ut här nu.”
”Jag vet, tack för att du hjälpte till” muttrade Bella och skälpte i sig vattnet.
”Det var inte så jag menade. Dessutom har väl jag haft fullt upp, du får se själv när du går sista året.”
”Det gör jag redan, men jag fick väl lov att fixa det ensam i alla fall.”
”Högstadiet är ju inte samma grej. Men det kvittar” lade Patrik sedan snabbt till när han såg hur systern ilsknade till, ”Jag kom inte hit för att bråka. Jag ville bara… snacka lite med dig. Se hur det står till här. Är mamma och pappa sura?”
”Har de inte pratat med dig?”
”Tror du de kunde låta bli? Du vet hur mamma är, riktig skvallertant. Ringde till mig dagen efter och babblade på. Trodde att jag lyssnade gjorde hon visst också, medan jag låg där bakis som tusan. Hon märkte väl ingen skillnad, man får ju ändå inte en syl i vädret när man pratar med henne.”
”De har inte pratat något om dig, så jag tror inte de vet att du var här.”
”Nej det tror nog inte jag heller. Då hade vi fått problem, med all sprit och det. Vad hände med den förresten, det måste ju ha blivit massor över?”
Bella ryckte lamt på axlarna. ”Mycket tog väl slut i lördags, en del blev väl baxat. Sen har de väl gömt det lite här och var. Jag kan fortfarande hitta glas och flaskor på de mest konstiga ställen. De hade bland annat grävt ner tre flaskor vitt i rabatten. Tur att inte mamma såg det, de var ju till hälften synliga.”
”Åhfan, låter som att du haft en kul vecka.”
”inte direkt…”
Patrik slog sig ner i soffan och lade sin vana trogen upp fötterna på armstödet. Han satt dör och betraktade rummet under tystnad medan hans lillasyster i sin tur betraktade honom. När han inte gjorde någon ansats att spinna vidare på konversationen suckade hon och gick ut ur rummet.
”Kim då?” sa Patrik efter en lång stund.
Bella kom dundrandes ner för trappen igen. ”Kim?”
”Ja, Kim. Har du hört något ifrån honom?”
”Jo vi drog iväg och fikade igår. Men han verkade lite… jag vet inte… off på något sätt.”
”Off?”
”Ja, det är väl Julia. Jag tror fan att han fortfarande gillar henne. Vi snackade om det igår. Hon har vart så konstig ska du veta, har inte hört av sig till någon…”
Patrik nickade uppmuntrande att hon skulle fortsätta.
”Men så kom hon hem till mig, hit alltså, och jag vet inte. Hon liksom…”
”Hon liksom vadå?”
”Hon verkade inte arg eller så. Hon snarare tackade mig för det som hänt.”
”Tackade?”
Bella nickade och redogjorde mycket detaljerat hur mötet gått till. Hur Julia log när hon talade, och sedan bara försvann. Efter det hade Bella försökt ringa henne ett antal gånger, men Julia hade inte svarat henne. Inte Kim heller.
Patrik drog sig upp i soffan med en förbryllad uppsyn. ”Konstigt” mumlade han medan tankarna spann på. Julia verkade glad över det som hänt, som att det skulle vara någon sorts befrielse. Attlså måste hon ha haft skuldkänslor för att hon vänstrade med Patrik och att Kim i sin tur var otrogen gjorde ju att de kvittade, det blev jämt. Men om varför fortsatte hon då vara så kall mot honom, om det var han hon ville ha och inte Kim? Patrik kände efter mobilen i byxfickan men mindes att han lämnat den ute i bilen.
”Okey, ja då är det väl dags för mig att dra då.”
”Redan?” undrade Bella som just hade tänkt steka på ett par köttbullar. ”Men du ville ju ha mat, och päronen kommer nog hem snart. Ska du inte stanna och äta eller?”
”Nej jag hade väl inte direkt tänkt det.”
”Nähä” suckade Balla och stängde av spisplattan igen. ”Varför kom du ens hit då?”
”Skulle se om du överlevt tre världskriget” flinade Patrik och gjorde en menande gest mot vardagsrummet. ”Men det verkar du ju ha gjort.”
”Med nöd och näppe” fnös Bella och lutade sig mot köksbänken. ”Så du drar nu?”
”Japp, det var väl tänkt så. Ha det” sa Patrik och kysste sin syster på kinden innan han gick ut till bilden igen. Motorns brummande lugnade hans tankar och när han tog avfarten ut ifrån bostadsområdet tog han plötsligt till vänster istället för höger. Det var inte långt till Julia, han kunde lika gärna köra dit när han ändå var här. Det var väl därför han kommit egentligen.
Väl vid hamnen parkerade han en liten bit bort ifrån de höga hyreshusen vid en liten hamnkrog. Där satt han i minuter och bara stirrade på husen innan han tvingade sig själv att öppna bildörren och kliva ur. Med sina bara händer lutandes mot bilen isande kaross försökte han få fötterna att styras framåt, men de vägrade. Efter några tveksamma sekunder satta han sig i bilen igen och slog Julias mobilnummer. Det var alltid lättare att ta det per telefon och hon kanske inte ens är hemma, sa han lugnande till sig själv och försökte intala sig att det var det sista som var den verkliga anledningen till varför han klivit in igen.
Tio signaler gick fram. Femton. Efter tjugosex signaler gått fram pressade Patrik på den lilla symbolen med röd lur och samtalet bröts. Han försökte igen, men fick inget svar. Tredje gången gillt, tänkte han och mindes hur Julia senast svarat på tredje samtalet. Det fungerade en gång, men inte den här. Trettiotvå signaler gick fram, vilket antagligen var det längsta han någonsin väntat på ett svar. Besviken och stött krånglade han ner mobilen i fickan igen. Frågetecknen blev allt fler. Även när hon varit arg brukade hon svara honom, och nu hade hon ju själv sagt att så inte var fallet. Hon hade bara sagt att det inte fanns något mer att säga. Men det fanns det, det fanns tusenmiljarder saker han ville säga henne. Som han alltid velat säga henne men som bara inte passat. Han var ju äldre, han var kille. Inte kunde väl han bete sig som en klängig liten barnunge, nej han var tvungen att visa vem som bestämde. Nästan varje gång de träffats hade det varit på hans initiativ, men å andra sidan hade hon aldrig sagt nej. Han hade trott att hon velat det. Det var ju alltid hon som kom krypandes när alkoholen var slut, och var kelig som en liten kisskatt. Patrik slogs av tanken att det kanske i själva verket var hon som utnyttjat honom. Hon kanske hade förstått precis vad han känt, trots hans hårda skal medan hon själv inte hade nå bättre avsikter.
Förstummad och näst intill chockad av insikten tog han återigen upp sin iPhone och slog numret hem. Tre signaler senare, inte trettiotvå, svarade Bella.
”Asså vad vill du nu då?”
”Nej jag tänkte ifall erbjudandet om att lucha med familjer fortfarande är aktuellt. Jag åker tillbaka nu, är hemma om fem.”
söndag 31 oktober
Jade
Jag bröt upp plasten från paketet med stearinljus och placerade två blockljus i fönstret, tätt intill varande. Caesar tittade störögd och nyfiket på mig medan och donade i rummet. Jag hade hällt ut snäckor kring ljusen som för övrigt stod helt nakna på den lilla metallbrickan.
Utanför hade snön börjat falla igen och i den kunde man se små fotspår efter barnen som gick runt i kvarteret på sin bus-eller-godis-runda. Det var inte allhelgona förrän imorgon men som vanligt hade de börjat redan igår morse.
Jag satte tändstickan tätt mot askens pappersklädda kant. Med en galant gest tog stickan eld. Försiktigt förde jag lågan mot ljusen och lät den spridas. Ännu en hanryckning och stickans låga var utdöd. Ett slingrigt stigande moln av rök var det enda som bevittnades dess existens.
Jag drog fram det lilla anteckningsblocket jag hade vid nattduksbordet så jag kunde skriva ner nattens drömmar medan jag fortfarande kom ihåg dem.
Min drömdagbok
En ren varning, det här blir en lång uppdatering! Det var så länge sedan jag drömde. Eller i alla fall sedan jag kom ihåg mina drömmar. Men inatt drömde jag, och det var alldeles tydligt igen. Jag var på en klipphäll, en mycket våt sådan. Jag satt helt ensam med massor av sten omkring mig och kunde höra havets brus och såg vattnet kastas upp i luften då vågorna slog emot klipporna framför mig.
Bakom mig reste sig de spetsiga klipporna i formationer utpekandes likt spjut mot havet vilket gjorde det omöjligt att ta sig in till land eller mellan klippblocken. Jag var fast där jag var och kunde bara bevittna havets makt bryta ut fram mina ögon.
Jag satt på stenen och såg ut i havet tills en stor våg överföll mig, om jag drogs med den ut i havet. Det för mig omtumlades runt i vågorna tills jag kastades mot en klippa. En ny våg tog emot mig och jag spolades upp i en klippskreva. Vattnet kastades i mina ögon och jag kunde knappt se den suddiga gestalten framför mig. Under några sekunder försökte jag fixera blicken på henne och blev nästan chockad när jag upptäckte henne fast jag alltid vetat att det skulle vara hon. Det var ju bara henne jag drömde om numera.
Det mörkröda håret föll ner i mitt ansikte, kittlade mot mina kinder. Hon var inte ett barn längre, hon var lika gammal som mig och Julia. Nu kunde man så tydligt se att det faktiskt var hon, att det var flickan som jag mött på bussen tidigare i höstas. Anletsdragen var i stort sett desamma som alltid, bara mognare. Ögonen log mot mig.
”Var inte rädd.”
”Jag är inte rädd.”
Flickan hade flinat mot mig, men hennes ton hade fortfarande ett seriöst lugn. ”Du är viss rädd. Men det behöver du inte vara.”
”Vem är du?” hade jag frågat och satt mig upp. Det var första gången jag någonsin talat med flickan.
”Jag är en dröm” hade hon enkelt svarat och sett mig djupt i ögonen, men jag nöjde mig inte med svaret. Klart jag visste att det var en dröm. Jag visste alltid när jag drömde nuförtiden. Men det kändes inte som en dröm, mer som att jag var förpassad till en annan värld. Ett dataspel kanske?
”Men varför… förföljer du mina drömmar?”
Flickan ryckte på axlarna. ”Man kan väl kalla mig ditt undermedvetna. Det är väl det det är när man drömmer. Allt det här är saker du egentligen skapar.”
Jag frågade henne varför, sa att ett liv var tillräckligt komplicerat att ta hand om och att jag inte behövde någon låtsasvärld vid sidan av. Hon besvarade mig med ett leende och sa att det fanns så mycket som jag visste här, men inte när jag var vaken. Mitt undermedvetna visste mer än ag trodde.
Precis när jag frågade henne vad det var hon menade kom en ny våg och slungade in mig med dödlig kraft i klippväggen.
Det var den enda gången jag någonsin pratat med henne, men jag kan inte påstå att jag någonsin hörde hennes röst. Det var mer som när man tänker för sig själv, inuti huvudet mer. Om det nu var som flickan påstod att det var en massa saker vet undermedvetet. Som vad, att havet är farligt? Var det mitt sinne vill ha förmedlat med alla dessa drömmar? Eller tog jag för snabba steg, och jag lät drömmen avbrytas för att jag inte var redo att höra sanningen?
Caesar morrade mot de fladdrande lågorna och gjorde små utfall mot skrivbordet som de stod på.
”Ta det lugnt det är bara ljus” messade jag melodiskt och tog upp den lilla terriern i min famn. ”Det är ljus för de jag älskar – ett för de döda och ett för de levande. De ska få stå här och brinna förstår du. De ska sprida lite ljus och värme.”
Caesar gnydde oförstående och spratt till i min famn, och jag lät honom hoppa ner på sängen. Där bökade han runt bland kuddarna tills han hittat en sovställning som han tyckte var tillräckligt bekväm.
”Hörru du, du” sa jag och slängde mig alldeles bredvid honom. ”Du glömmer väl inte bort att det är mattes säng det här.”
Blicken smälte mig på en sekund. ”Ja men det är väl klart att du får sova med matte ditt lilla bus” viskade jag och gnuggade min nästa mot hans rosa lilla silkeslena nos. Sedan reste jag mig ur sängen och gick fram till brickan med ljusen. Först blåste jag omsorgsfullt ut det ena. Sedan blåste jag ut det andra, men pussade det sedan försiktigt innan jag ställde ner det.
”God natt mamma” viskade jag tyst innan jag ställde ner det igen innan jag återvände till sängen för att somna in intill världens sötaste Yorkshire terrier.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | lumman - 15 aug 11 - 01:28 | Du är en fruktansvärt duktig författare som skriver med inlevelse!
Så stark så att man nästan kan känna känslorna som du skriver om..
Underbart! Så fortsätt så. Dock, något jag verkligen har stört mig på
och som avbryter läsningen lite är att du missar bokstäver i vissa ord.
Inga direkta stavfel utan du glömmer helt enkelt skriva en bokstav eller två.
Det är verkligen ingen stor grej men det händer upprepande och stör lite i läsningen.
Pröva läsa igenom varje del 2,3 gånger innan du lägger upp den.
Annars är det otroligt bra och fortsätt skriva tills du stupar!
Mejla gärna när du har lagt upp nästa del! :) | Sabbe_sabbe - 15 aug 11 - 00:04- Betyg:  | jag är helt tagen...
Wow du kan verkligen skriva.
Mejla nästa!:) |
|
|
|
