Hur dog ni? [oneshot] |
hur roar man sig bäst på en tre timmars lång resa om inte genom att se bröderna lejonhjärta och sedan sätta sig och skriva? vill gärna höra era tankar om den här - det kan ha blivit lite konstigt i slutet.
"Hur dog ni?"
Pojken som stod bredvid henne hade stora, ljusblåa ögon och i handen kramade han en sliten teddybjörn. Den gamla damen fnös och drog ihop ögonbrynen när hon vände huvudet mot honom.
"Och vad får er att tro att jag är död?" Frågade hon och rättade till hatten som hon fått på sin femtioårsdag, juvelerna kring hennes smala handleder rasslade när de slog i varandra och ljudet tycktes eka omkring dem.
"Jag är död", sade pojken och sträckte lite på sig. "Därför måste ni också vara död."
Damen som fortfarande var klädd i sin stora päls som luktade av malkulor viftade bort hans ord.
"Inte är vi döda", sade hon och vände bort blicken från pojken. "Vi har bara blivit - förflyttade."
Det var tyst en kort stund och den gamla trodde nästan att det var slut på prat, vilket passade henne alldeles utmärkt. Hon tyckte inte om att prata med människor, minst av allt med barn eftersom de aldrig uppfattade när hon ville lämnas ensam.
"Jag blev sjuk", pojkens röst krossade hennes förhoppningar om fortsatt tystnad och damen snörpte på sin rödmålade mun. "Min mamma grät i flera dagar när hon trodde att jag sov. Grät din mamma också?"
"Vi är inte döda", sade damen för andra gången och började gå längsmed en av stigarna som uppenbarat sig vid deras fötter. "Se, om vi varit döda hade vi legat kvar under jorden och inte haft någon annan att tala med förutom maskarna och du är ingen mask, är du?"
Pojken skyndade ikapp henne, hans ljusa lugg hängde ner i ögonen men han stannade inte upp för att få den ur vägen.
"Jag är ingen mask frun, men om vi inte är döda - vad är vi då?"
Damen med det röda läppstiftet svarade inte på en lång stund, hon såg sig fundersamt omkring på det ljusa landskapet som de gick igenom.
Hon hörde hur syrsorna spelade i gräset, ett ljud som hon inte hört på många år, och hon kände hur solen värmde deras skinn trots att det borde vara mitt i vintern.
Hon drog ihop ögonbrynen och hennes skrynkliga ansikte tycktes bli än skrynkligare.
"Vi sover", sade hon sedan och ett nöjt leende spred sig över hennes läppar. "Det här är bara en dröm, snart kommer jag vakna och vara tillbaka i mitt stora hus, vid mina kära hästar."
Pojken stannade mitt på stigen och damen märkte det knappt, det var först när hans tystnad blev allt för påtaglig som hon vred på huvudet och upptäckte att han befann sig flera meter bakom.
Varför hon gick tillbaka till honom visste hon inte riktigt men snart stod hon framför det lilla barnet igen, teddybjörnen låg på marken bredvid honom och hans blåa ögon såg på henne med förundran.
"Jag är trött i benen", sade han plötsligt och pressade ihop läpparna. "Och jag är hungrig också."
"Du är mycket du", sade den gamla och såg på honom en lång stund.
Hon for med händerna genom pälskappans djupa fickor, grävde med fingrarna in till de luddigaste hörnen - ända tills ena handen slöts kring någonting mjukt och kladdigt.
"Jag har en chokladkaka", erbjöd hon och räckte fram den smälta chokladförpackningen.
Pojken torkade sig om näsan medan han såg på det utsträckta godiset.
"Mamma säger att jag inte får ta emot saker från främlingar", sade han sedan, tveksamt.
"Helene Valtz", sade den gamla damen och mungiporna ryckte svagt. "Så, om ni säger mig ert namn är vi inte längre främlingar för varandra."
"Nathan", sade pojken medan ett leende spred sig över hans läppar. "Nathan Emil Tell"
Helene viftade lite med chokladen och sträckte på sig när pojken tog emot den, hans fingrar fumlade när han skulle öppna den men snart kunde han stilla sin hunger en aning.
Stilla sin hunger och lämna chokladrester kring hela munnen.
När måltiden var över sjönk de ner på gräset bredvid stigen, Nathan torkade sig om munnen och lade sig ner på rygg för att se upp på den molnbeklädda himlen.
Helene satt rak i ryggen med läpparna hårt hoppressade, armarna lindade hon kring knäna och blicken borrade sig ner i gräset.
"Jag tror ändå att vi är döda", sade Nathan när han ansåg att de suttit tysta för länge. "Så här känns det inte när man drömmer."
"Och hur förklarar du då att vi inte sett någon annan människa sedan vi kom hit?" Frågade damen och vred på huvudet för att se på den lille. Teddybjörnen hade han lagt bredvid sig och det såg ut som om bägge två följde molnens fridfulla färd med blicken.
"Kanske", pojken hasade upp en bit så att han låg på sidan med kinden vilande i handflatan. "Kanske vi väntar."
"Väntar?" Ekade Helene och höjde på ögonbrynen, det började bli varmt i den tjocka pälskappan men hon gjorde ingen min av att lägga av sig den. "Och vad väntar vi på?"
"På att acceptera", sade Nathan och lade sig ner på marken igen, leendet återvände till hans läppar och han pekade mot himlen. "Ser ni det där molnet fröken Helene? Det som ser ut som ett skepp?"
Helene tvekade en stund, hon vred på huvudet först åt ena hållet och sedan åt det andra för att se om det fanns någon i närheten som kunde se dem. Det gjorde det inte.
Efter ytterligare en stund lade hon undan hatten, krängde av sig pälsen som hon strödde ut på marken bredvid pojken och med ett rasslande av smycken lade hon sig ner på rygg bredvid honom för att se hur de vita, fluffiga molnen jagade varandra över himlavalvet.
"Ett skepp sade du?" Frågade hon och vred på huvudet för att se det lilla pojkansiktet som stirrade upp mot himlen. "Jag ser det inte"
"Där uppe", sade han och pekade mot ett extra stort moln. "Ser du masten och kanonerna?"
"Jag ser det, jag ser det", sade Helene Valtz med ett leende, så pekade hon mot ett par små moln inte så långt därifrån. "Och där är ett par vildhästar, ser du hur de galopperar över himlen?"
Nathan skrattade och hela hans ansikte tycktes lysa upp.
Så höll den gamla damen och den lille pojken varandra sällskap tills tiden var inne för dem att släppa taget och gå vidare.
I varandras sällskap behövde de varken känna rädsla eller obehag iför det okända, för under den blåa himlen med molnfigurer fanns ingen ondska. Där var de säkra. Där kunde de finna ro.
lämna en kommentar och berika min dag med era underbara ord?
kram, JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | SingingAries - 1 sep 11 - 09:37- Betyg:  | | Den här är underbar. Jag tappade hakan när jag hade läst den. Som du skriver människa! Det är jättebra på det sätt du delar upp texten och du ger en sådan otrolig personbeskrivning utan att beskriva personerna i detalj. Jag förstår inte hur du gör. I alla fall helt underbar älskar den. | JessicaKarlsson - 22 aug 11 - 21:36- Betyg:  | | måste hålla med någon av de under, sättet du delar in texten på gör hela berättandet annorlunda, på ett bra sätt såklart. Jag gillar den! | | Edwin82Therese98 - 16 aug 11 - 01:54- Betyg: | ÅÅåh! Äntligen funkar det.. Hoppas jag. I alla fall. Blev lite förvirrad när det stod att han stillat sin hunger och sen att chokladen stillat hans hunger efteråt. - I alla fall. Du borde srsly bli en såndär som Astrid Lindgren, skriva asbra sagor och läsa dem för småbarn som jag. Oops [x] på den! :D Älskar ditt sätt att skriva. Jag älskar sånt här över huvud taget. Älskar fantasi. Det får nå hur långt som helst. Fantastisk! Älskar det! :D Du får med de allra minsta detaljer och jag gillar hur Helen kollar sig omkring innan hon lägger sig ned. (Hon var säker en pompös damn i sin tid och är rädd att få dåligt rykte.) Men du lyckas ju fånga liten detalj som ett ögonblick av allt. Aaah. - Haha jag är way to hög för att ens få vara vaken nu. God Natt. Så drömmer jag om något du kommer skriva i framtiden men inte kommer ihåg att jag drömt föränn då. :) Hehe. Eller så kommer du hit och läser för mig. ;_; <3
/kram Therese :) | | alliiis - 15 aug 11 - 17:31- Betyg: | jag tyckte mycket om viset som du delat upp texten på. Fastnade för den efter bara den första lilla delen och viset du delat upp texten på gör det lättsamt att läsa.
Tyckte om den mycket! | | ira - 14 aug 11 - 21:24 | | riktigt bra! fin, sorglig och underbar.. <3 |
|
|
|
