min sommarromans. |
Vi träffades en varm sommardag, det blev vänskap som spirade till en ljuv sommarromans. Våra armar lindade tätt om varandras kroppar, ömma ord om evig kärlek och evig grönska.
”För alltid vi, eller hur?” Hennes ljusa stämma som sakta trängde sig in i mig.
”För alltid vi.” svarade jag henne, lika ömt, lika kärleksfullt, i en viskande, lovande ton.
Vi visste båda två att en evig kärlek inte stod skriven i vår framtid, vi visste redan i början av sommaren, att när hösten kom, och sommarlovet drog sitt sista andetag, att vår kärlek skulle rinna ut i sanden, vår kärlek skulle slipas ned till ett ingenting, likt klipporna slipas utav havet. En öm smekning som sakta tar allt ifrån dig.
Vi gick hand i hand längs kajen, betraktade segelbåtar och motorbåtar som stilla guppade, skavde mot varandra och gnisslade till då och då. Himmeln rörde sig ovanför oss och ett storslaget fyrverkeri utav färg. Knotten samlades i luften, trivdes som bäst här nere vid havet. Jag minns hur hon skrattade, hur hon log och kramade min hand, hur hon längtansfullt blickade ut mot havet.
”En dag ska jag köpa en ö till dig.” Lovade jag, strök min tumme över hennes handrygg och hon log varmt.
”Där ska du och jag bo, och alla våra barn.” Fortsatte jag. Hon satte sig ned, dinglade med fötterna över kajkanten.
”Och hunden och katten?” Frågade hon med ett leende på läpparna. Jag nickade till, hummade lätt.
”Och varje dag ska jag komma hem med blommor och ge dig en kyss.” Jag minns hur hennes armar kramade om mig, minns närheten, hur den slutade i en lek utav tungor som dansade. Minns hennes gröna ögon, som log, som glittrade. Hennes ögon visste att våra löften var tomma. Att de inte fanns.
Jag kommer ihåg den dagen vi satt i parken, hon orkade inte äta upp sin glass och den rann långsamt nedför strutkanten, fick hennes fingrar att klibba fast. Jag minns att när hon släppte struten, hade hon en litet äcklad min och sa ”Usch”. Jag minns att hon såg på glassen som långsamt dog under solens heta strålar. Hon hade själv inte märkt det, men hon hade glass på näsan. Jag kunde inte låta bli att skratta. Hon hämnades genom att smeta glass på min näsa. Vi somnade den natten tillsammans, armar slingrade vid varandra, som om vi var rädda för ensamheten. Som om vi var rädda för att sommaren var slut. Jag minns att hon alltid somnade först, och hur jag kysste henne över pannan, tittade på henne med ett leende på läpparna.
Vi firade min födelsedag tillsammans. Hon hade inte köpt någon present, men hon gav sig själv till mig. Jag minns hur hon slängde sig i min famn, och sa att hon alltid skulle vara min, trots att det bara var en sommarromans. Jag höll henne hårt den natten, höll henne varsamt. Så många känslor jag uttryckte, så många ord jag viskade i hennes öra.
När sommaren tog slut, tog vår sommarromans slut. Vi hördes aldrig mer igen, och där vi en gång gick, går jag nu ensam. Vid kajen sitter jag och viskar till henne, fast hon längre inte är där, ”En dag ska jag köpa en ö till dig”, i parken strosar jag runt med två glassar i min hand. Den ena med smak utav vanilj, för det var den smaken hon gillade bäst, den andra med smak utav jordgubbar, jag sitter på bänken vi en gång satt på, dödar glassen på samma vis som hon gjorde. Den smälter inte lika snabbt som då. Sommaren är slut, och jag är ensam kvar med känslor jag inte borde ha.
Jag återsåg henne aldrig, min sommarromans.
|
| Kommentarer | | youusuuck - 17 aug 11 - 05:23 | | vackert skrivit. |
|
|
|
