Post nubila Phoebus |
Jag är ute i Göteborg. Det är sommar och semester och stadens uteserveringar vibrerar av lätt rosévinsberusade skratt under parasollen.
Jag är ute med en flicka. Vi dricker öl och pratar minnen. Det regnar ute. Ett sånt där vilt sommareregn, så intensivt att det känns som om det aldrig kommer sluta. Vi sitter inne och märker knappt regnet.
Det kommer in en kille där utifrån, från regnet. Både jag och flicken vet vem han är. Vet vad han heter. Han ser oss och kommer fram.
"Ha! Vad gör du med honom?", frågar han flickan och pekar på mig. De börjar prata, men allt jag hör är vitt brus. Vitt brus och regnet mot parasollen.
En gång, i ett annat liv när jag var en annan, då hade hans kommentar och flickans nervösa bortförklarande skratt förstört min kväll.
Min vecka. Mitt år. Mitt liv. Men det var då. Så länge sedan nu.
Jag skrattar. Först lätt och ljudlöst, men det ökar sedan i takt och volym för att avslutas med en manisk explosion av konvulsiviska buksammandragningar när regnet slutar.
Du märker knappt ens när jag sliter ur självförtroendet ur dig. När jag suddar ut det där leendet för alltid. Det spricker upp.
Då. Då hade du klarat av det - Att bryta ner mig.
Men nu. Nu har du inte en chans.
Du överskattade sig själv. Skrattar bäst som skrattar sist.
Nu skiner solen och jag skrattar när du drar ditt sista andetag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | maxfrancois - 14 aug 11 - 01:43 | | åfan, tackar vi för! | blackgirl - 14 aug 11 - 01:37- Betyg:  | | Fyfan vad älskvärd! Applåder till dig |
|
|
|
