Flickan med den vita klänningen - Del 1 |
- Karen ,du måste lära dig att leva med dina misstag.
Mamma tittade mig rakt i ögonen och hennes blick var allvarlig. Jag kände hur luften gick ur min kropp, försökte vika undan med blicken men jag kunde inte.
Mamma hade rätt. Men mamma hade inte rätt. Jag behövde inte leva med det hemska jag gjort.
Allting började förra året. När mamma och pappa skiljde sig. Jag var så besviken, vi hade varit en underbar familj, och jag hade ingen anning om problemen dom haft.
Det slutade i alla fall med att jag fick flytta med min mamma hit till Stockholm. Skit Stockholm. Jag fick flytta ifrån pappa, våran stora, röda villa, och värst av allt, Therese!
Therese och jag hade varit oskiljaktiga i 7 år! Ingen kände mig som Tessan, alla hemligher, alla misstag, allting visste hon. Och nu skulle jag flytta.
Den 1 Maj 2011 gick flyget till Stockholm och mitt nya liv och jag kommer aldrig glömma känslan när vi lyfte. Och lämnade inte bara marken, utan allt jag älskade.
Vi bodde i en liten lägenheten i Stockholms centrum. Mitt rum var litet och mina möbler som varit så fina i mitt rum i villan, var ihopträngda och opassande.
Det var en ganska bra beskrivning av hur jag kände mig just då också, Sammanpressad och opassande. Men vad jag inte visste var att det skulle bli mycket värre!
Den 4 Maj 2011 började jag på stenfors skolan i Stockholm. Och från ögonblicket jag såg det stora, mörka tegelhuset visste jag att jag inte skulle trivas.
I Umeå hade våran skola varit byggd i gult trä, skolgården var stor och lärarna var bra. Jag själv är en ganska framot tjej, och jag hade många kompisar att umgås med, och såklart Tessan. Och den här skolan var ju
rena motsattsen! Skolgården bestod av en liten,liten gräsplätt med ett stort träd i mitten, och ett rostigt järnstaket omringade skolan. Det var öde på skolgården och jag hade börjat bli orolig. Mamma som hade varit så
säker på att jag skulle hinna i tid! Jag kollade på min mobilklocka, 08:30, vi hade börjat för 10 minuter sen!
Jag drog upp dom stora portarna och rusade in i skolan. Korridorena var öde och mina fotsteg ekade när jag sprang. Plötsligt såg jag att på dom gråa dörrarna satt lappar. jag stannade och kollade på dörren 7B stod det skriver med stora bokstäver. Nej, inte B ja skulle gå i C hade ju mamma sagt!
Jag kollade på dörren till vänster, 7C! Jag sträckte på mig, rätade till min röda T-tröja, fixade till håret, tog ett djupt andetag och öppnade dörren.
Läraren stod framme vid Katedern och pratade, när jag kom in tystnade hon och vände sig mot mig. Hon var blond och kanske kring 30 år, jag noterade som hastigast att hon hade snälla ögon. - Och vem är du? Frågade hon vänligt och jag svalde. - Karen Mumlade jag hon tittade på mig. - Ursäkta vad sa du? Jag kände elevernas blickar och kände rodnaden sprida sig
i ansiktet. Kinderna hettade och instinkten om att jag stod framför min nya klass och rodnade fick mig att rodna ändå mer. Vad var det här!? Jag, Karen Andersson som alltid hade varit en av dom populära tjejerna i klassen, som älskade uppmärksamhet och var duktig på att prata, stod här och rodnade!
Jag harklade mig och sträckte på mig. Alla iaktog mig fortfarande och med all mod jag kunde uppnå öppnade jag munnen och sa med stadig röst. - Karen Andersson, jag heter Karen Andersson och jag ska börja i den här klassen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | superwomanchick - 13 aug 11 - 20:25- Betyg:  | | azum:D |
|
|
|
