Starkare än allt, del 19 |
Söndag 24 oktober
Julias känslodagbok
Jag trodde att jag hade blivit starkare
att jag hade allt under kontroll
Jag trodde att jag visste
vad jag höll på med ett tag
men ja hade så fel
Även om mina sår
kommer sluta blöda
kommer ärren aldrig blekna
kan kommer skratta så högt
att ingen längre ser
att jag egentligen gråter
för att tystnaden redan
ätit upp mina tårar
Tisdag 26 oktober
Telefonens ettriga signal väckte mig ur mina tankar. Jag hade inte sett Julia sen i fredags, men vi hade skrivit lite kort på sms och chattat lite, men hon vägrade svara i telefonen. Jag hade inte hört av henne alls sen i söndags kväll och jag hade inte fått ut något vettigt ur henne, i alla fall inget som kunde stilla mina omättbara frågor som förökade sig i allt snabbare takt.
Både Julia och Bella hade hållit sig borta från skolan ända sedan helgen, vilka var ju de som jag ville få tag i. Eller det kanske var bäst att Bella höll sig borta, för just då skulle jag ha kunnat slita huvudet av henne. Men Julia däremot... Hon var så orättvist, hon kunde ju inte bara hålla på sådär, bete sig hur som helst och plantera en massa tankar i huvudet på mig för att sen inte kunna svara på dem. Det var inte rätt.
Monica ropade nerifrån köket att samtalet var till mig, så jag drog ut stolen innan jag suckandes masade mig bort för att ta telefonen.
”Jade Dahlström, vem är det jag talar med?.”
”Hej JD, det är Kim.”
Kim. Äckliga löftesbrytaren Kim. Orden stockade sig i halsen, så tystanden fick tala för mig.
Han harklade sig plågat i andra änden. Bra.
”Är du sur?”
Tystnad.
”Asså, jag vet att jag var ett svin på festen men vafan, det är ju inte direkt så att jag har gjort någonting mot dig, ellerhur?”
Inte? Han hade inte gjort någonting mot mig sa han. Orden bubblade som het lava där hatet låg och pyrde. Han hade ju fan lovat att han skulle ta hans om Julia, att de skulle se till att göra det bra. Jag hade vetat om det, och han hade vetat att jag visste. Vi hade snackat om det, och han hade gett mig ett löfte, ett löfte som han utan vidare brutit.
”Jade, asså jag vet inte vad jag ska säga. Ja vet att jag sa att jag betedde mig som skit emot Julia, men vafan måste du sitta och slicka hennes sår varenda dag. Du är fan en fristående individ, ni sitter fan inte ihop! Ni har inte gått utan varandra en enda dag sen september, är det inte dags att skaffa dig ett eget liv?”
Håll tillbaka, håll tillbaka, manade jag mig själv för jag visste att om jag skulle släppa igenom lite av det jag ville säga skulle allt spruta ut på en gång som ett vulkanutbrott.
”Jag menar, att skolka tillsammans för något som är mellan mig och henne är ju löjligt. Tror du inte att det har gått lite väl långt?”
Julia var inte den enda som inte gått i skolan, Jade hade stannat hemma hon med. Visserligen hade lördagens kyla i skogen satt sina spår, men det var ju inte bara därför hon var hemma. En förkylning kunde man ju gå till skolan med, men han hade rätt. Hon kunde inte gå dit utan Julia. Men hon hade inte sett henne på flera dagar, och hon ville bara få veta att allt var bra, och få svar på sina frågor. Frågor som svikaren Kim inte hade någon aning om. Lika bra.
”Jag är faktiskt sjuk, någon var liksom tvungen att springa efter Julia i lördags. Det fanns ju liksom andra som man tyckte skulle ha gjort det, men det hände ju inte. Till exempel du.”
”Men vafan.” Kim stönade och tog ny sats innan han hasplade ur sig ” Det är fan svårt för mig det här. Du har nog ingen aning hur dum jag känner mig. Jag har betett mig som ett svin rent utsagt, okey, förlåt?”
”Det är inte mig du ska säga förlåt till, det hoppas jag du förstår. Du bröt ett löfte, och så är det, men det är Julia du ska säga förlåt till, inte mig.”
”Asså jag mår verkligen piss…”
Hörde jag rätt? Hade han magen att ringa till mig och klaga på hur han mådde, något som han själv ställt till med. Men Julia då, min Julia, tänkte han alls på henne?
”Men inte tillräckligt” morrade jag och slängde på luren. Han fick fan klara sig bäst han ville, det jävla svinet.
Onsdag 27 oktober
Sanna fick lov att dra upp den pälskantade luvan och vända sig med ryggen mot vägen för att inte få den yrande snön i ögonen. Jävla skit. Det hade snöat oavbrutet sen i lördags kväll, eller rättare sagt söndags morse. Inte för att Sanna direkt hade något emot snön, men det var bara att den aldrig kom när man absolut inte ville ha den. Man ville ju ha en vit jul såklart, så snön kunde väl komma runt Lucia och sedan försvinna i februari, det vore väl det bästa? Men nejnej, den kom alltid i oktober, ligger kvar ett tag och lagom till december är den puts väck för att sedan komma tillbacka någon dag efter jul och ligga kvar ända in i april.
Bussen saktade in och med en suck konstaterade Sanna att den var mer överfull än vanligt, och fick lov att klämma sig in mellan några stående sura gubbar och yrvakna gymnasieelever för att få en plats hyfsat nära dörren. Det var ingen mening att kriga om en sittplats om hon ändå inte skulle så långt.
Sanna satte sedvanligt på sig lurarna, trots att hon bara brukade ha dem när det var lite folk eftersom hon visste att de läckte ljud räck bra. Men som sagt, hon skulle inte så långt. Efter bara en hållplats började Sanna störa sig nå otroligt på hur folket trängdes och puttade irriterat tillbaka och höjde musiken i lurarna.
Men vafan, bete er som folk, tänkte Sanna och stirrade ut genom rutan för att slippa få irriterade blickar. De var verkligen odiskreta av sig också, och körde in en hel armbåde i sidan på henne eller passade på att kliva henne på foten när någon skulle passera. Bara för att demonstrera började hon sjunga också. Det var inte speciellt högt, bara mest mumlanden.
När bussen svängde vid Göteborgsvägen ringde det på mobilen.
”Ja hallå!?” nästan skrek Sanna när hon kämpade med att höra vem det var. Hon tänkte minsann inte ge sig, så hon hade bara dragit ner lurarna så de hängde runt halsen men musik skränade fortfarande. Irriterande blickar sökte henne och hon småflinade lite för sig själv. Där fick de for hennes onda fot.
”Hej Sanna!”
”Men Jadish!” utbrast Sanna av ren och skär glädje. ”Kommer du till skolan idag eller? Va, jo, jag är på bussen nu. Har du hört något från rödluvan? Jamen Julia asså. Nej, hon har inte varit i telefonen eller nånting. Nänä mmh” mumlade Sanna medhållande och blängde tillbaka på en rödhårig tjej som antagligen tagit åt sig medan hon dog ett nytt tag om den grå stången. Om föraren fortsatte ta svängarna med samma iver som nu skulle hon garanterat ligga på marken innan hon kom till skolan.
”Men du Jade, asså du måste verkligen komma till skolan, allt är skitskumt utan er. Utan dig och Julia är det som att… jag vet inte.”
Jade sa inte så mycket, hon mest suckade och hasplade mest ur sig samma tråkiga förklaring som tidigare, att hon var sjuk men skulle komma sen, blablabla.
”Jag tror att Julia är hemma för att hon är ledsen. Annars skulle hon inte stänga av mobilen, hon är som fastvuxen i den. Men jag vet inte, det känns ju dumt att fråga.”
Bussen krängde och Sanna fattade återigen ett nytt tag och stolpen som hon tvingades klamra sig fast vid för att inte drösa omkull på hopen ilska människor.
Jade pratade på om att de borde gå och se hur hon mådde men vad var det för mening med det. Om hon var sjuk ville hon nog inte att folk skulle komma och peta på henne, som sist de var där. Vad Sanna kom ihåg hade det inte varit speciellt populärt. Men om det låg till som Jade verkade vilja få det att låta som – att hon bara höll sig borta för att inte träffa folk- så fanns det bara än större anledningar till att respektera hennes beslut.
Efter någon minut av Jades vanliga predikan att de borde ta hand om Julia och hennes missaningar om hennes välmående och allt annat överbeskyddande så började tålamodet tryta.
”Eh, jo asså jag ska nog av nu, så du får ha det så bra Jade, vi ses ju snart. Ciao!”
Innan Jade ens hunnit svara hade Sanna klickat bort samtalet, suckade lätt och samlade sitt blonda hår över en axel.
Den rödhåriga tjejen en bit bort fortsatte att betraktade henne vilket Sanna fann mycket olustigt och just som hon tänkte sätta på sig hörlurarna upptäckte hon att flickan hade ett par likadana på sig. Hon lyssnade tydligen också på musik, så då kunde hon väl inte bli störd av hennes? Sanna ville inte fördjupa sig nå i saken, utan vände huvudet ut mot dörren, det var inte långt kvar nu. Snart skulle hon hoppa av vid Storgatan och slippa se dehär surmulet bittra människorna.
”Ursäkta” sa en röst när Sanna kände ett finger tryckas in i fodringen på sin höstjacka.
”Va?”
”Känner du Jade?”
Sanna stirrade på den där jävla rödhåriga tjejen framför sig. Jade? Kände hon Jade, hennes Jade, gängets Jade?
”Ehm ja det gör jag, tror jag” svarade Sanna lite klumpigt och såg sig omkring, lät blicken fladdra mellan de främmande människorna. Hon kände sig obekväm, förföljd.
”Ja, jag tänkte att det inte kan finnas så många Jade i Kungsbacka liksom” flinade tjejen och avslöjade en spetsigt vit tandrad.
”Nej, vad jag vet finns det bara en. Hur kan du känna henne?”
Sannas röst avslöjade att hon fortfarande var paff över rödluvan medgivande.
”Nej, vi snacka förut på bussen. Jag fick hennes nummer, men min mobil är sjuk i skallen. Har inte ett enda kvar.”
Sanna betraktade flickan med skepsis och försökte dölja den där växanda känslan av svek, som om den okända flickan framför henne försökte slita Jade ur armarna på henne. Vem var hon? Sanna var säker på att hon aldrig hade sett henne tidigare.
”Ja, det var rätt olyckligt, jag skulle till Göteborg den helgen. Sen var det värsta gubben, åh, vilken röra asså, men du kan väl ge henne mitt nr?” sa tjejen och drog upp en liten papperslapp som hon genast började klottra på. ”Jag gav aldrig henne mitt av någon konstig anledning, hade väl bråttom som vanligt, då dög det med att en av oss hade numret.”
”Men du jag ska av nu” sa Sanna och följde med horden av trängandes människor.
den rödhårige knölade sig fram och tryckte lappen i Sannas hand. ”Du kan väl hälsa ifrån mig?” sa hon och log igen. Log som om de kände varandra.
”Visst” muttrade Sanna buttert och knölade ner den förbannade pappersbiten långt ner i fickan då hon masade sig iväg längs Storgatan, men inte på väg emot skolan. Nej nu skulle hon banne mig till ett café och för en gång skull bara tänka på sig själv. Vad spelade det för roll om hon missade en lektion i samhällskunskap, det var ändå grupparbete och det skadade inte om Fanny och Elina för en gångs skulle fick arbeta.
En klocka pinglade när Sanna öppnade dörren till det lilla caféet som låg inträngt mellan en bokhandel och pensionatet. Så fort ljudet hördes kom en liten dam utspringandes ifrån kontoret bakom disken. Det mörka håret var uppsatt i en slarvig knut och verkade vara fastsatt med tre blyertspennor.
”Äh” sa Sanna och kunde inte slita blicken ifrån håret, ”En cappuccino tack.”
Kvinnan nickade uppfordrande och började slamra med koppar.
Bara någon minut senare satt Sanna och blickade mo den regnblöta gatan med en varm kopp kaffe mellan sina händer. Nu kunde hon få njuta. Nu skulle hon äntligen få kolla på fotografierna, tänkte hon och log nöjt. Sanna hade velat ta sig en titt redan imorse, men hade som vanligt vart tvungen att kasta sig iväg i sista minuten.
Sanna drog upp den bred kuvertet och lade det framför sig, åt den med ögonen medan hon rörde i sin kopp och fingrade förstrött på kuvertet. Hon förde den koppen till munnen, men lagom till att hon skulle ta en klunk satte hon ner den igen. Det var någonting som störde henen, kunde hon konstatera och stirrade åter ut det snöflingorna som föll ner frånhimlen för att blandas till en snöblaskig smet på trottoaren.
Sanna drog upp lappen ur fickan igen. Vem var den där tjejen?
Bella
Det var redan onsdag men spåren av festen satt fortfarande i. Trots att huvudet lugnat sig och att Bella nu var helt återställd såg huset fortfarande ut som hon känt sig, rent katastrofalt. Rödvinet som satt i vardagsrumsmattan hade kommit för att stanna och satt sig som ett stort ärr mitt på. Befläckad, märkt för livet. Men det var inte bara den som den som föräldrarna blev tvungna att göra sig av med. En av gardinerna hade fattat eld och tack och lov att Carola hindrar Tom från att försöka lindra branden med sin resterande vodka så hade resten av rummet förblivit intakt, bortsätt ifrån de stora hålen som bränts fram i tapeten.
Isabella satte sig på vardagsrumsbordets tjocka glasskiva medan hon lättsamt applicerade ett tjock lager läppglans, ett mörkt på underläppen och ett ljusare på överläppen, som alltid. Hon lät läpparnas formas medan hon kråmade sig i den stora väggspegel och gjorde det där klistriga smackandet som i hennes egna öron fullkomligt dröp av sex. Hon skulle kunna fälla vilken kille som helst med det, konstaterade hon självnöjt och log ett bits leende mot sin spegelbild. Hon njöt av att nästan falla i trans när ho beundrade sin egen kropp.
Händerna vandrade uppför höfterna, revbenen för att göra små lätta cirklar runt brösten för att omfamna halsen. Fingrarna smekte lätt den tunna huden innan de varsamt letade sig neråt igen. De smekte sig runt brösten igen och greppade nu lätt tag i dem underifrån och pressade de fylliga bysten hårt emot varandra. Hon kastade med håret och gav ifrån sig ett litet stön. På några sekunder hade händerna lyckats knäppa upp bh:n och var nu i full färd med att nafsa i linnet.
Isabella trippade fram emot stereon som stod prydligt inställd i den pampiga vitrinskåpet. Fyra sekunder senare strömmade musiken ut ur högtalarna. Bella ställde sig mitt framför spegeln och började igen kasta med håret och lät latinorytmerna sluka henne. Spegelbilden var förhäxande, förförande. Hon kunde inte se sig mätt på sig den medan hon virvlade runt på golvet, kråmandes. Hon placerade händerna vant på höfterna och skakade dem i takt till musiken. Isabella drog ena handen genom sitt långa, hårt blonderade hår lät hon den andra vandra ner till byxlinningen. Precis som handen var i färd med att leka sig innanför kanten på mjukisbyxorna ringde det på dörren. Hon stannade upp utan att röra sig. Hon bara stod där helt stilla och lyssna i några sekunder för att höra hur ringklockan återigen ringde ettrigt. Hon suckade, knäppte byxorna igen, slängde på sig sin bh och gick ut i hallen. När hon passerade stället i hallen där det tidigare funnits en spegel vände hon huvudet sin vana drogen till vänster för att sen påminnas om att den var borta. Ännu en av förlusterna sen helgens festligheter.
”Jaaa?” sa Bella och svängde upp dörren, lade ena handen mot väggen och andra på höften.
”Hej.”
Bella blev helt ställd. Hon hade hellre kunnat tro att kungen skulle stå där, vem som helst, men absolut inte Julia.
”Eh hej” fick hon till slut ur sig.
Julia verkade inte ha något brådskande ärende utan stod tyst i flera sekunder innan hon kikade in i hallen, lade sig till ett snett leende. ”Så du är hemma och städar ser jag.”
Bella vände sig om och såg att damsugaren låg kvar orörd på hallgolvet.
”Kan man väl säga.”
”Det kanske var välbehövligt sen lördags.”
”Kanske det” mumlade Bella avvaktandes, väntade på att Julia skulle hugga. Hon var vass som en kobra, och kunde alltid anfalla då man minst anade det. ”Fast det fick jag väl lov att fixa till det kan man säga.”
”Ja det blev väl en hel del att ta hand om” sa Jade och flinade som om hon just kom att tänka på något väldigt lustig. ”Så det är det du gör.”
Bella bytte bot att lägga tyngden på, försökte hindra sig själv från att flacka med blicken. ”Vad menar du?”
”Ja, att städa. Du är ju inte i skolan. Det är det jag menar.”
”Nej inte du heller. Tydligen.”
”Sant” konstaterade Julia lugnt, nästan för lugnt. Hon pratade långsamt, tydligt, självsäkert. Hon sa ingenting, bara stod där och smålog. Nu började Bella bli nervös på riktigt.
”Ville du nånting?”
”Ja, komma in om det går för sig?”
”Sure” sa Bella men gjorde ingen ansats till att välkomna henne in, så Julia klev förbi henne i dörröppningen, snörade upp sina gröna kängor som Bella kunnat svära vart lila förra månaden. Hon såg efter Julia som rörde sig med en sådan uppenbar säkerhet som Bella inte sett hos henne på månader och absolut inte hade förväntat sig sen efter i lärdags. Hon hade trott att flickan framför henne skulle vara nedbruten och svag. Kanske till och med skamsen. Efter att ha stått högst på toppen och sedan inför allas ögon bli bortvals. Fast stegen Julia tog in till vardagsrummet verkade lättare än vanligt, som en fjärils lätta vingslag. Harmonifullare än Bellas egen dans. Med ens kände hon hur kinderna blossade, generad över tanken på hur hon brukade dansa för sig själv. Att hon faktiskt tycke hon var trollbindande.
”Ska inte du sitta?” undrade Julia som just slagit sig ner på exakt samma fläck som hon setat på för bara några dagar sen.
”Nja, jag borde väl fixa till här inne. Du får ursäkta” sa Bella som just vickat omkull en golvmopp ”men jag hade inte förväntat mig… besök.”
Julia gjorde en nonchalant gest med handen och log lite pilimarisk igen. ”Bry dig inte om det, du.” Leendet breddades medan ögonen smalnade en aningen. Julia såg på henne från topp till tå, synade varenda liten centimeter och det var då Isabella kom på att hon inte brytt sig om att sminka sig eftersom hon skulle vara ensam hela dagen. Kinderna blossa igen och en viss panik spreds i bröstet. Julia flinade ännu åt Bellas genans vilket hon bara fann
än mer obekvämt.
”Så vad är det du vill, Julia. Varför är du här? Hasplade hon ur sig, ivrig att få henne ur huset.
”Jo, faktiskt så… kom jag för att säga…”
”Jag tänker inte be om ursäkt om det var vad du trodde. Det var din pojkvän som var otrogen, kom ihåg det. Jag bad aldrig om det.”
”Faktiskt” fortsatte Julia utan att ta någon större notis om flickan framför sig. ”Så kom jag som sagt bara för att säga… tack.”
”Och jag…” Bella hindrade sig. ”Va?”
”Ja, jag kom för att säga tack. Du gjorde en del val så mycket enklare för mig i och med det som hände, och et du vad? Jag tror faktiskt att det kommer bli mycket bättre så.” Rösten lät honungslen och munnen hade breddats i ett nästan galet leende. ”Jag vill bara att du ska veta att jag inte är ledsen eller arg. Allt blev så mycket enklare nu, i alla fall för mig”.
Inom loppet av en minut hade Julia rest sig, snörat skorna, tagit sin jacka och gett sig ut i höstblåsten. Kvar satt Bella, stel och förvirrad.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | lumman - 10 aug 11 - 13:08 | | Kan du mejla när nästa del kommer ? :) | Sabbe_sabbe - 10 aug 11 - 00:03- Betyg:  | | maygod! :D Du måste skriva en till snarast, och mejla! puss |
|
|
|
