Mörka Stockholm- Del.1 |
Del.1
Stockholms gator ligger mörka och tomma,
graffitin lockar min blick.
Alla vi målare har en egen teknik.
Den här målaren använder svart,
rött och mörkblått och använder jämna sprejningar,
tänkte jag.
Jag fortsatte att gå hem till Papa,
Papa ingick i den svenska maffian.
Men mot mig var han snäll,
men mot andra som ville han något ont var han ett helvete,
ett helvete som var lös på Stockholms gator.
När jag var framme vid vår källarvåning så satt
Papa i möte med sina vänner,
jag ville inte störa dem för dem höll på att diskutera något viktigt,
så jag gick in till mitt rum för att lyssna på musik.
Jag satte i min favorit skiva med Eminem.
Plötsligt hörde jag hur någon knackade på min dörr,
det var Kalle.
Han tittade på mig med sin olustiga min som han hade
när han hade tänkt göra någon illa.
Han slet ner mig från min säng och
tog tag i mina armar och drog mig genom korridoren
och ut genom dörren.
Sedan ställde han mig upp på fötter
och drog mig i handen till hans bil
som stod parkerad på en parkering lite längre bort.
Kalle satte ner mig på passagerarsätet i framsätet
i hans gamla Ford Angela.
Sedan åkte vi gata upp och gata ner
tills vi var framme vid Kalles hus,
Kalle slog av bilen och smällde igen dörren.
Sedan öppnade han dörren där jag satt
och drog mig i håret in till hans hus.
Han satte mig ner på en stol i köket
och förklarade för mig att nu var jag hans dotter
och min Papa hade förrått deras liga
och nu skulle han betala för det.
Mina tankar började snurra i mitt huvud.
Jag kunde inte fatta att man kunde göra så mot
någon som nyss hade fyllt 11 år.
Jag stod med sprejburken i min hand,
jag såg på mina händer dem hade skärsår överallt.
Men mina armar var värst.
Jag hade skärt mig,
skärt mig för att förhindra smärtan
att komma åt mig inifrån.
Jag orkade helt enkelt med annars.
Jag började återuppta mitt arbete med mitt verk.
Jag tittade på mitt verk och nickade graffitin bildade
ordet Papa, trots att det hade gått fem år sen Kalle hade
kidnappat mig,
så tänkte jag fortfarande på honom.
Nu hade jag piercat ögonbrynet,
näsan på vänstra sidan och hakan.
Jag hade även en tatuering på vänster axel.
I skolan, som jag sällan gick till kallade
dem mig för Destiney’s Angel.
Det kallade dem mig för att jag hade så himla mycket
tur med allt som dem nog skulle kalla för livsfarligt.
Jag hade tagit överdos 2 gånger och varit undernärd
en bra tid.
När jag tänkte på det tårades mina ögon,
jag ville inte leva utan min Papa.
Mitt i alla tankar vart jag avbruten.
``Man får inte måla graffiti på den här vägen!´´
Skrek en djup röst.
`` Se till att skaffa en som man får preja på då.´´
Sa jag som svar.
Jag vände på klacken för att se vem det var
som pratade med mig,
det var en ganska kraftigt byggd polis.
``Jasså det är du igen.´´ Sa polismannen.
`` Antar att det är nu jag ska springa och gömma
mig så att du inte hittar mig.´´ Sa jag.
``Bara du släpper sprejburken så är jag glad.´´
Sa Polismannen.
Jag lade ner sprejburken på marken och stirrade ut
polismannen.
Han verkade vara nöjd och log tacksamt mot mig.
``Tack.´´ Sa polismannen och gick därifrån.
Jag tittade på honom för att bekräfta att han kunde gå.
När han hade gått så pass långt att jag inte
såg honom längre,
tog jag fram en cigg och började röka lite.
Jag började lunka hem till Kalle,
ångesten kom krypande när jag vandrade hemåt
gömd av mörkret…
ångesten var som en svart skugga som slungades
över mig och min själ.
Den var oundviklig.
Jag tittade upp mot himlen och såg att den var upplyst
av stjärnorna.
Jag svängde in på den vanliga gränden där jag alltid gick
in för att komma hem.
Jag gick en trappa upp och öppnade långsamt
den tunga dörren in till lägenheten.
``Vart har du varit?´´ Frågade Kalle.
``Ute.´´ Svarade jag kaxigt.
Kalle ställde sig upp från fåtöljen och stirrade på mig
med en ilsken blick.
Hans blick tycktes genomskåda mig,
jag stirrade tillbaka och
till slut brast Kalle i ett fruktansvärt skrik!
``Du skulle få ha träffat din pappa inatt men nu har du
sumpat det!´´ Skrek Kalle.
``Vad har du gjort med Papa?´´ Frågade jag förtvivlat.
´´Din pappa.´´ Sa kalle. ``Finns inte längre i livet.´´
``Va?!´´ Skrek jag.
`` Du har hållit mig här hos dig i 5 år!
Vet du att du har förstört mitt liv!
Alla märken på mina händer och på mina armar,
det är ditt fel! Du borde skämmas över dig själv!
Fy fan för dig!´´
Papa var död,
jag kunde inte förstå att Papa av alla människor…
jag brast ut i gråt.
Kalle kramade om mig,
jag slet mig från hans grepp
och sprang till badrummet och
tog fram ett rakblad och ristade in Papa i mitt vänstra
ben.
Det sved,
det sved så det dunkade i mitt ben
men det gick snabbt över när blodet började rinna.
Jag ställde mig i duschen och sköljde över mina sår
och tänkte för mig själv,
det är hans fel.
Jag gick in i mitt rum och packade lite saker
och sedan hoppade jag ut genom fönstret och rymde min väg.
 
Kommentera gärna! Lägger snart ut del.2 så fort jag är klar
med den! :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Beccic2 - 15 aug 11 - 20:54- Betyg:  | | Inte min smak, men annars så var den bra!! :D | | susanna_89 - 11 aug 11 - 00:42- Betyg: | | spännande =) |
|
|
|
