Qualis nox fuit illa, di deaeque (gåva) |
okej, min brors flickvän fyller år och ville ha en berättelse - jag har nu suttit i flera dagar, öppnat upp nya worddokument, skrivit ett par hundra ord och sedan kommit på att det inte skulle räcka till en hel historia. sedan hittade jag en gammal, halvfärdig berättelse som jag avslutade och detta är resultatet - snälla ni, var kritiska i ert läsande, försök nämn vad som känns konstigt.
kramar, JvJ
Qualis nox fuit illa, di deaeque
- gudar och gudinnor, vilken natt det var –
Han satt hopsjunken på en av parkens stenbänkar, huvudet vilade i händerna och vinden svepte genom hans mörkbruna hår.
Skratten och musiken red genom luften för att be honom komma tillbaka, men mannen skakade på huvudet och drog en darrande hand genom sitt trassliga hår.
Masken som han tidigare burit låg slängd på marken framför honom och den svarta kappan bredde ut sig som en mörk solfjäder kring hans seniga kropp.
Hennes fötter färdades ljudlöst över marken när hon dansade fram under de blommande äppelträden.
Ansiktet var vänt mot den stjärnbeströdda himlen och ett barnsligt leende formade sig på hennes läppar.
Glittrande älvvingar fladdrade bakom henne och klänningen dansade kring hennes spröda kropp.
De mörka molnen delade på sig och fullmånen gjorde entré.
Mannen vände huvudet mot himlen och en suck undslapp hans darrande läppar när han såg fullmånens skönhet.
Hans ärrade ansikte lyste av sorg och när molnen återigen trädde över månens lysande skiva återvände hans missmod med allt större kraft.
Han reste sig stelbent upp, sneglade på den bortglömda masken och fortsatte sedan att gå längsmed den breda grusgången med händerna djupt placerade i byxfickorna.
Kvinnan skrattade som en liten flicka när lusten att springa föll över henne.
Hon behövde komma bort, så långt bort som möjligt från festens sövande toner.
Bort från de falska skratten som lindade sig kring hennes hjärta.
Bort från blickarna som försökte bränna hål i hennes själ.
Fötterna bekantade sig med trädgårdens gömda stigar och snart hade de fört henne till den plats hon alltid uppskattat som barn men som tagits från henne som kvinna.
Han satte sig ner på kanten till fontänen, lät fingertopparna försiktigt bryta den blanka vattenytan och log svagt när vattnet krusade sig av hans beröring.
Men leendet som för en stund lyst upp hans ansikte dog ut när han mötte vattnets obarmhärtiga spegelbild.
Han såg ett ansikte ärrat av långa år i krig, ett ansikte där sorg och skam bitit sig fast.
Fotstegen hördes knappt i det fuktiga gräset, men han kunde likväl urskilja dem och hans sinnen sattes på helspänn.
Hon stannade upp.
Vinden grabbade tag i hennes långa hår och lät det fladdra över ansiktet, med en blek hand höll hon undan håret och de blåa ögonen stirrade på figuren som satt hopsjunken framför henne.
Långsamt, långsamt började hon gå framåt och lättheten som tidigare legat i hennes steg var nu borta och hon tycktes snubbla över sina egna fötter, buren av både nyfikenhet och längtan.
Hon kunde urskilja varje liten rörelse han gjorde.
Munnen som pressades ihop till ett tunt streck, naglarna som borrade sig in i handflatorna.
Ryggen som spändes och någonting som beslöjade hans chokladbruna blick.
Han stirrade på henne som om hon var någonting taget ur en saga.
Älvvingarna var böjda och tilltygade och kinderna var fortfarande rosiga efter hennes språngmarsch.
Håret gick i samma färg som solstrålarna och ögonen…
Mannen skakade på huvudet och vände sig tillbaka mot den bleka vattenytan.
Han ville inte minnas. Varken henne, hennes beröring eller röst, det var vilket som försent nu.
”Jag hoppades att du kanske skulle vara här”, hon viskade ut orden trots att hon helst av allt kände för att skrika.
Hennes händer darrade och hon kunde inte längre känna hur hjärtat slog bakom revbenen.
”Jag är rädd för att det var ett misstag att komma hit”, mannen skakade på huvudet och begravde ansiktet mellan sina bägge handflator.
”Jag har saknat dig”, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga mer utan bet sig i stället i läppen, som för att hindra den ifrån att börja darra.
Hans mun drogs till en grimas när han hörde hennes ord och han satte sig rakare, händerna knöts så hårt längs hans sidor att knogarna vitnade.
”Det tror jag säkert”, sade han med torr röst och reste sig stelt upp, hans högerben genomfors av en oerhörd smärta och han snubblade till, han skulle säkert ha sjunkit ner på marken igen om inte hon hade hjälpt honom.
Han drog sig undan henne och det var som om armen hon nuddat brände av hennes beröring.
”Låt mig vara ifred”, fräste han och vred undan ansiktet.
Sårad av hans reaktion försvann leendet från hennes läppar och en kyla lade sig över hennes ansikte.
”Ska du inte gratta mig?” Frågade hon och gjorde vänsterhanden synlig, det ena av fingrarna smyckades av en stor, glittrande ring och hon såg med en blandning av skadeglädje och ånger hur han ryggade tillbaka vid åsynen av den.
Hon skakade undan ångerkänslorna och sträckte på sig.
”Nå, ville ni inte se mig lycklig?” Hon höjde på ögonbrynen. ”Var det inte därför ni lämnade mig?”
Det spelade ingen roll hur hårt han än kämpade, han kunde inte slita blicken från hennes förlovningsring och det var som om all trötthet han samlat på sig under åren föll över honom i ett försök att dra med honom ner i mörkret.
”Du och jag skulle aldrig kunnat vara tillsammans, det stod för många hinder i vår väg”, sade han sedan och böjde huvudet i en artig gest innan han började gå därifrån.
”Jag hoppas att han gör dig lycklig, Olivia, det gör jag verkligen.”
Olivia, som den unga kvinnan hette, såg efter honom med ögonbrynen hopdragna.
Armen föll längs hennes sida och det var som om förlovningsringen tyngde ner henne, drog henne närmre marken.
”Vi hade kunnat försöka”, sade hon sedan och hennes ord stoppade mannen mitt i ett steg.
Hon såg hur han skakade på huvudet och utan att se på henne talade han.
”Våra riken är i värre strid än de varit på länge”, sade han lågt och hon såg hur axlarna sjönk ihop. ”Det var omöjligt för oss redan från början, ert blod ska inte blandas med blodet från någon som jag.”
Någon som du? Ville hon fråga. Du är precis som jag.
Han slöt ögonlocken och tvingade tillbaka tårarna, han hade inte gråtit på flera år och så skulle det förbli. Han ville inte bryta ihop inför hennes blick.
Att se henne här igen, efter så många år ifrån varandra.
Hans hjärta skrek av sorg och ilska, han borde ha gett dem en chans men allt som han var sade honom att han hade handlat rätt – de hade aldrig kunnat vara tillsammans.
”Det spelar ingen roll vad de säger där inne”, sade hon och de visste bägge två att hon talade om hennes föräldrar. ”Charles kan inte göra mig lycklig, men han är en fin man och han vet hur landet ska styras. Jag kommer att få ett gott liv med honom.”
Mannen vände sig äntligen om för att möta hennes blick, hon såg hur hans bruna ögon glänste av tårar och kände själv hur hennes egna hotade med att svämmas över.
”Älskade ni mig någonsin?” Frågade han kort och hon kunde se hur käkarna pressades ihop i väntan på hennes svar.
Hon funderade ett tag på att ljuga, hon ville se hur han krossades på samma sätt som han krossat henne men när hon öppnade munnen kunde hon inte göra annat än att säga som det var: ”Jag älskar dig alltid.”
Han slöt ögonlocken för en sekund, hans mungipor darrade och han var rädd för att om han öppnade munnen för att tala så skulle rösten svika honom.
Så harklade han sig och drog en hand genom sitt halvlockiga hår.
”Det var allt jag ville veta”, sade han och bugade sig djupt än en gång innan han vände sig om igen. ”Adjö, min kära – jag ska inte störa er mer.”
Olivia sjönk ner på marken, klänningen bredde ut sig runtom henne och trots att hon kämpade med all sin kraft kunde hon inte förmå tårarna att sluta falla.
”Vi skulle kunna rymma tillsammans”, viskade hon efter honom men han låssades att inte höra.
Han visste att det inte var deras öde att leva ihop – deras öde var att en dag bestiga sina varsina troner och fortsätta kampen mellan deras länder. Fortsätta den eller avsluta den.
”Om du fortfarande älskar mig”, svarade han sedan, när hennes ord studsat mellan hjärnans väggar tillräckligt länge, och Olivia kände hur hon skakade av gråt, älvvingarna som hon bar på ryggen svajade fram och tillbaka av den svaga vinden. ”Så är det här det sista vi säger till varandra i ensamhet, hädanefter kommer de möten vi har vara i sällskap av våra rådsmän. Vi kan inte vara tillsammans, inte nu och inte sen. Även om våra föräldrar kunde tvingas till acceptans så skulle vi aldrig kunna göra detsamma med vårt folk. De skulle aldrig förstå.”
Hon svalde hårt och slöt ögonlocken.
”Jag vet”, viskade hon och gnuggade sig i pannan. ”Oh Lionel, jag vet.”
Och så hörde hon hur hans steg avlägsnades för att ersättas av en tryckande tystnad. Hon drog benen närmre kroppen och lät tårarna falla som de ville.
Skratten och musiken red genom luften för att be honom komma tillbaka, men mannen skakade på huvudet och drog en darrande han genom sitt trassliga hår.
Han skulle aldrig mer återvända. Inte såhär.
På vägen tillbaka plockade han upp masken från marken och fäste den över ögonen innan han lämnade stigen och blev ett med trädgårdens skuggor.
Konungen av Céladir lämnade grannlandets stora palats och i djupaste hemlighet tog han sig tillbaka över gränsen till sitt rike, ett rike som i detta nu samlade sina styrkor för att ännu en gång gå i strid. Han förbannade dessa blodgjutelser, han förbannade sina föräldrars dumhet.
Han längtade tills den dag då han själv kunde bestiga tronen, han längtade tills den dag då hans sanna kärlek kunde krönas till drottning, oavsett vem hon valt att sitta vid sin sida – han längtade efter en ny tid.
Och en ny tid var i antågande.
lämna en kommentar och jag kommer att avguda er för eviga tider. (jag skulle verkligen behöva höra vad ni tycker om den här innan jag ger den och jag vet att ni kan ge mig precis den hjälp jag behöver)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SingingAries - 11 okt 11 - 10:42- Betyg:  | Jag läste den här förut en gång men det var ett tag sen och först nu orkar jag gå in och kommentera. Dumma mig.
Men ärligt talat kvinna du får mig att gråta. Det här är så himla bra och jag saknar ord. Dina beskrivningar är helt otroliga det är som om du beskriver miljön när du beskriver personer och tvärtom eller jag vet inte hur du gör. Oavsett så blir jag trollbunden. Sista meningen är underbar om man tänker på det texten egentligen handlar om. Som sagt jag saknar ord. Älskar det. | | 3vv3 - 14 aug 11 - 05:03- Betyg: | Åh, men Jenny!
Du vet att jag älskar hur du skriver! Du har ett sätt att beskriva allting så levande. Du målar upp så fina bilder.
Jag tyckte om den här. Den är intressant, man vill se vart den kommer att ta än, så att säga. Vad som kommer att hända.
Jag tror att din brors flickvän kommer att bli väldigt glad när hon får den här! <3 | | Edwin82Therese98 - 11 aug 11 - 15:35- Betyg: | | Hmm, jag tycker du b orde skriva hur masken i början ser ut. Annars var den riktigt bra. Verkligen som en saga. Jag har inte mycket tid. Men jag loooovar att jag ska läsa igenom den bättre och hitta något annat som jag tycker du borde ändra på. Men just nu. Är den vacker. :D Jaja, spelar ingen roll hur den är skriven, är du nöjd med den själv så blir personen som får den också glad för den, och jag är säker på att hon kommer gilla den görmycket :D! |
|
|
|
