Fyra ord är allt jag behöver [Del 3] |
Fyra månader tidigare -
”Men Philip sluta då, slutaaaa” Jag skrattade så mycket att det gjorde ont i magen. Philip satt grensle över mig och höll fast mig samtidigt som han kittla mig.
”Säg det då, gör det!” Han leende var lekfullt, han kliade sig i håret. Jag försökte ta övertaget under den sekunden, men lyckades inte. Det var ingen chans att han skulle släppa mig.
”Fan vad jag hatar dig” Jag skrattade fram orden, båda visste att det inte var sant.
”Det var inte de du skulle säga, skyll dig själv.” Philip började kittla mig ännu mer, men jag lyckades komma loss och tog ett språng och ställde mig bakom soffan i hans rum. Jag log överlägset mot honom, egentligen ville jag inget annat än gå tillbaka till hans famn.
”Nej, nu jävlar” Philip tog ett språng och hoppade över soffan, fick tag i mina armar och knuffade ner oss i soffan. Båda gjorde en halv kullerbytta och jag hamnade över honom. Han höll fortfarande fast i mina armar, och ögonblicket stannade för en sekund. Philip släppte mina händer och la istället händerna på var sida av ansiktet. Jag kände hur pulsen som redan var otroligt snabb, blev snabbare. Han kollade på mig en stund sen drog han mitt ansikte närmare hans. Han blundade och sedan förde han sitt ansikte ännu närmare för att kyssa mig lätt på munnen, sen kysste han en gång till fast lite hårdare den här gången. Åh, herregud! Jag drog mig undan för att andas, och jag såg att hans ansikte gick från lugnt till förskräckt. Han öppnade ögonen och kollade in i mina med en chock, han hade inte släppt mig än men jag kände att det ögonblicket snart skulle komma.
”Det här är fel, så fel” Han försökte sätta sig upp, som jag inte var beredd på så jag trillade ur soffan och ner på golvet. Smärtan av smällen kändes inte värre än vad hjärtat kände. Tanken att få kyssa honom hade funnits där sen vi träffades, och nu när vi äntligen hade gjort det ångrade han sig. Vår vänskap var nu avslutad och vi skulle aldrig prata mer efter det här. Tårarna rann ner för kinderna okontrollerat.
”Shit, hur gick det? Förlåt, shit förlåt!” Nu satt Philip också på marken och kollade oroligt på mig.
”Aj..” Jag tog mig för huvudet. ”Jag borde gå hem.” Jag reste mig upp, alldeles för snabbt så jag blev yr. Philip var inte sen på fötterna och tog tag i min arm för jag skulle få stödja mig. Direkt när jag fick tillbaka balansen släppte han mig och kollade åt ett annat håll. Helvete.
”Det är maat! Malin vill du ha mat här?” Philips mamma, alldeles för olägligt ropade nerifrån köket. Jag försökte torka bort de få tårar som runnit och sen vände jag klacken och gick ner i köket.
”Nej, men tack ändå” Jag försökte le mot henne. Jag kollade upp i trappan, Philip var antagligen fortfarande kvar på rummet. Jag gick mot hallen och började ta på mig skorna.
”Philip, vad gör du? Malin går nu. Och det är mat” Philips mamma kollade först på mig, och sen upp i trappan och tillbaka på mig. Undrade vad som hände, precis lika mycket som jag. Istället för att tänka så tog jag min kofta i handen och kollade in mot huset en sista gång. Sa snabbt hejdå till Philips mamma, sen lämnande jag huset bakom mig.
Dagen efter bestämde jag mig för att inte gå till skolan.
”Jag kommer inte till skolan idag. /M” Skickade iväg ett snabbt meddelande till Philip, ifall han skulle undra och sedan vände jag huvudet mot väggen igen och försökte somna om. Gårdagens hemska händelser spelades upp i huvudet och jag ville bara få det ogjort. Det var inte värt att få kyssa honom om vi skulle mista det vi redan hade. Jag blundade ännu hårdare för att spola bort bilderna framför ögonen. Hans förskräckta min. Hans panik i blicken.
Resterande av dagen var som ett stort regnmoln. Han hörde inte av sig på hela dagen, och svarade inte på mitt sms jag skickade på morgonen. Jag bestämde mig i alla fall för att gå till skolan nästa dag, jag skulle inte deppa ihop för en kille. Jag skulle visa att jag också kunde spela oberörd vad som hände.
Vi möttes i korset morgonen efter. När jag lämnade mitt hus och började närma mig vår mötesplats såg jag att han gick en liten bit bort. Om jag skulle fortsätta i samma takt skulle vi definitivt mötas. Men jag tänkte inte vika mig, utan fortsatte gå som vanligt och se oberörd ut.
”Hej” Philip sa något först, han kollade inte på mig.
”Hej..”
Resten av vägen till skolan fortsatte vi i tystnad, och det är så våra dagar sen dess fortsatt.
Några veckor efter vår ”incidens” i hans rum träffade han Sara. Han började umgås mer och mer med henne, och mindre med mig. Vi låtsades som allt var som vanligt, men hålet i mitt hjärta blev större för varje dag. Ju lyckligare man såg att han var med Sara, ju olyckligare blev jag. Grejen med ’Om du älskar honom, låter du honom vara’ är en myt. Det fungerar inte så.
Efter ett tag började våra rutiner gå tillbaka som det hade varit tidigare, stelare bara. Men jag var nöjd så länge jag hade honom på något sätt i mitt liv, fast jag var tvungen att hålla tillbaka mina känslor.
Under dessa fyra månader har vi inte en enda gång nämnt kyssen. Det var nästan som det aldrig har hänt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | smuttsigflicka - 10 aug 11 - 20:36- Betyg:  | | Galet bra, mejla nästa! :) | | Atrociouschild - 9 aug 11 - 20:07- Betyg: | | Jag gillar den här =) maila nästa | | Lovehurtsbadly - 8 aug 11 - 21:11- Betyg: | | Bra!! Mejla nästa :) | | Usami - 8 aug 11 - 02:02- Betyg: | | Mejla :D | | Eme_96 - 7 aug 11 - 22:26- Betyg: | | har läst dom tre delarna nu och I love it! :D:D:D:D mejla!! :D | | Mizz_andersson - 6 aug 11 - 19:37- Betyg: | | Så himla bra. Sättet du skriver på älskar jag. Fortsätt och maila nästa. =) |
|
|
|
