Sandstranden ~ |
Längs den där sandstranden vid havet gick du och jag.
Vackra snäckor i alla färger låg på stranden var natt och var dag.
Vi gick så långt vi kunde det blev som en lag.
At vi var dag skulle vandra längs den gyllene stranden.
Se på horisonten och den allra vackraste branden.
Varje morgon gick jag dit, du var alltid försenad.
Men det gjorde ingenting för jag hade tålamod.
Trots att en morgon, då jag väntat för länge och kände att jag inte var enad.
Jag började vandra längs stranden själv när jag tagit mod.
Jag förväntade mig att du skulle komma springandes när som helst.
Men du kom aldrig.
Tänk hur många dagar jag väntade, men jag såg dig aldrig.
Då du kom en dag, förändrad. Du luktade äckligt, du stank.
Du sa förlåt, jag förlät dig inte.
Du försvann och kom inte åter.
Jag fortsatte gå längs stranden av för evigt. Ensam för alltid.
Tills havet slukade mig och solen förintade mig.
Du var en människa. Jag var kreaturen du var kär i.
Jag trodde vi var vänner.
|
|
|
|
