Lies and Deceit [hp-ff] (del 7) |
Jag vet hur typ sjukt lång tid det har tagit. I alla fall; Det är för att jag inte haft internet fram och tillbaka sisådär. Men en extra lång del för er. För att ni ens orkar läsa. (Sommaren har inga diktaner ;))
Ögonblicket jag satte min fot innanför dörren till flygeln där banketten skulle hållas tappade jag andan. Det var enastående vackert, magnifikt och rent ut sagt det vackraste jag sett, även om jag inte hade Hogwarts svävande stearinljus svävandes ovanför huvudet eller den vackraste stjärnhimmel som finns så gick flygeln inte att ens jämnföras med Hogwarts. Det stod folk överallt med ett glas champange eller liknande i sina ringbesmyckade händer och pratade med någon annan, alla damer i stora klänningar, och den ena kunde inte mäta sig med den andre. Männen var alla klädda i frack eller kostym som också dem var otroligt vackra. Det stod män som serverade champange lite här och där, självklart skulle min mor aldrig tillåta de smutsiga husalferna stå i glamoret och servera mat.
Gyllene, pärlglimmande, och kristallklara banderoller hängde lite överallt i taket. Rummet omgavs av skratt, mummel, prat och alla fyra väggar var förvandlade till trädgården som omgav just det här rummet. Röda rosor, snövit gräsmatta. Träden och buskarna var utsmyckade med stearinljus som fick trädgården att se ut som om den var i lågor. En gång av guld slingrade sig genom trädgården och här och där stod bänkar utställda. En isstaty av vår familj stod i mitten av allt och fick alltihop att se ännu pampigare ut. Jag måste säga att jag såg väldigt vacker ut på den.
Små runda bord, i olika storlekar stod lite här och var i rummet. Några människor satt ner vid dem och pratade medans andra stod upp i små massor och diskuterade. Borden var utsmyckade i tallrikar av silver. Bestick av guld och svarta sidenservetter. De glas som stod på borden glittrade då och då till och man kunde nästan tro att de var gjorda av kristaller.
När jag kallpratat med Regulus om allt och ingenting, trams och seriösa saker en bra stund fick jag syn på Bellatrix´s rygg. Jag skyndade fram till henne. "Hej Bellaa!!" Sa jag förtjust och hon vände sig om och synade mig. "Heej Jessii!" Svarade hon och vi kramade varann. "Så det var du som stal mitt lockiga hår?" Skämtade hon till när hon fick se på mitt lockade hår som verkligen såg ut som hennes. "Japp, ser ut som du passade på att ta mitt hår." Fnissade jag fram. "Men... Jag passar ju i rakt hår. Till skillnad från dig.." Sa hon. Jag puttade till henne lite lätt. "Säger det samma, fast om lockigt hår." Sa jag och lindade en lock runt mitt finger och försökte se lite allvarlig ut vilket misslyckades totalt och slutade med ett fnissattack tillsammans med Bella.
Några sekunder senare när vi sansat oss ringde en klocka och de män som serverat tidigare ledde de människor som stod och pratade till sina platser. Själv ledde någon mig till det största bordet. Där alla ur min familj satt. TIll min stora förvåning då jag synade över dem hade min bror hunnit hit. När jag satte mig ner försvann mitt glada humör då jag såg att förutom de sju andra i min familj, åtta med mig. Så satt familjen Malfoy där också. Min glädje kom dock åter när jag fick syn på Bellatrix vid vårat bord. Jag reste handen lite lätt för att hälsa på henne. Hon höll för ögonblicket på med att fixa något band i hennes svarta klänning med stort släp. När hon fick syn på mig också så vinkade hon tillbaks med ett leende.
Ett kling spred sig runt flygeln och min mor ställde sig upp. "Kära gäster. Jag tackar med hela mitt hjärta för att ni rest hela vägen hit. Det är så trevligt att ha er här och jag hoppas att ni kommer ha roligt under dagarna ni är här. - Era saker, väskor och dylikt har blivit placerade i de gästrum ni ska ha. Jag är säker på att barnen vill ha det lite privat under dagarna här så de har allihop fått egna rum. Numret och nycklarna till era rum ligger i askarna vid erat bord. Ja det var nog allt. Smaklig måltid!" Så fort hon sagt det (och gett alla sitt äckligt fula leende) dök all mat upp på borden. Under mammas tal hade jag försökt sjunka ner under bordet så mycket jag kunnat. Det funkade inte så bra. Jag kunde verkligen se hur Lucius hade flinat stort åt att jag nästan låg ner i stolen.
Då maten dykt upp hade jag genast blivit hungrig och tagit åt mig av en rejäl sallad. På något konstigt sätt gick jag upp jättemycket hur lite jag än åt. Men ändå åt jag bara sallad. Just som jag lagt upp salladen dog min aptit ut. "Ska du inte ta något mer syrran?" Frågade min bror som satt bredvid mig och lassade up en rejäl köttbit med en grillgaffel av silver. Vilket, på något konstigt sätt fick min aptit att komma tillbaka. "Joo... Bara för jag är så seg och du äter som ett hungrigt lejon..." Skrattade jag och började skära i det möra köttet.
Efter den stora banketten och när mamma bett allihopa om lov att lämna borden och gå till deras gästrum för att packa upp hade jag rest mig upp så fort som möjligt och sprungit så fort jag kunnat till närmsta toallet. (Som var tre trappor upp..) När jag väl var inne på toan, utan att ha hunnit låsa den. Hann jag bara lyfta på toalettlocket innan jag spydde upp allting som fanns i min kropp. Väldigt säker på att jag hade fått någon slags maginfluensa eller blivit förgiftad från maten gick jag ut från toalletten. Till min förvåning så mådde jag genast bättre och skyndade mig ner för de tre trappor som var kvar ner till flygeln där banketten hölls. Folk satt, eller stod fortfarande kvar och kallpratade. "Hjärtat?" Frågade min mors röst bakifrån och jag vände mig tvärt. "Ja?" Svarade jag. "Varför sprang du ifrån så?" Frågade hon och försökte ge mig en orolig blick som bara såg ut som hon tagit för mycket botox i sin panna. "Jag var tvungen att gå på toalleten." Svarade jag och smålog lite. "Jaha. Jamen dåså." Svarade hon. "Jo du... Unge herr Malfoy letade efter dig förut. Han verkade orolig." Fortsatte hon innan hon vände sig om och försvann in i folkmängden. Exakt när hade hon tänkt sluta prata om Malfoy för alltid?
Min blick letade sig mot bordet där Regulus slått sig ner med Sirius tidigare. Det stod tomt. Jag började skyffla omkring i folkmängden letandes efter mamma då jag krockade in i henne. "Jo mor. Jag var bara tvungen att fråga... Vart är Familjen Blacks gästrum?" Sa jag med en förlåtande blick. "Det finns en lista på mitt kontor. Där kan du kolla." Svarade hon och återgick sitt samtal med Fru Malfoy. Min tanke var inte att gå till Regulus utan till Sirius. Jag skyndade mig, till och med rusade uppför två av de tre trappor (samtidigt som jag lyfte upp min klänning med båda mina armar) som fanns i huset för att komma till mammas kontor.
När jag väl tog handen om det förgyllda handtaget till ekdörren med "Hawk" inristat på dörren i en väldigt fin skrivstil och gick in så höll jag på att dö. Det stora runda fönstret som var inramat av två röda sidengardiner var öppet. Jag huttrade till innan jag sprang fram och stängde det. I den runda skålen vid fönstret låg tre brev. Jag stod emot att öppna dem utan lät dem ligga kvar där.
Det var andra gången jag någonsin var inne på mammas kontor. Det var dekorerat med ett skrivbord i mörk ek och en trädstol. Bakom skrivbordet som stod på en röd matta fanns en stor bokhylla med böcker, pergament, bläckflaskor, fjäderpennor och en röd bok. På skrivbordet stod tre ljus som gick som en spiraltrappa. (Är jag beroende av trappor?) Mitt på skrivbordet låg en lång pergament rulle. Antagligen listan. Jag gick runt skrivbordet och satte mig ner i stolen och tog upp pergamentet. Uttråkat läste jag 1,2,3,4... Och så vidare... Rum 85 var Sirius rum. Jag tog ner en av bläckflaskorna och en korpfjäder. (Gissa vems det är?) Jag doppade den lätt tog upp min hand i luften och skrev 85 på den.
Så fort jag kunde hade jag krafsat ihop alltihop och lagt upp det på hyllorna igen och skyndat mig ur kontoret för att se till att jag inte skulle behöva leta efter Sirius för att han inte var på sitt rum senare.
Det tog inte många minuter föränns jag sprungit genom tre korridorer, nerför en trappa med exakt sextiosju trappsteg och lyft upp min klänning samtidigt. Genom sju korridorer för att stå framför en dörr med siffran 85 ingraverat med guld som glittrade vackert. Inifrån hördes lite buller. Antagligen höll han på att packa upp. Jag knackade lätt. När jag märkte att jag gjort det i tankarna knackade jag hårt fyra gånger på dörren. "Vem?" Hörde Sirius röst inifrån. "Jag!" Ropade jag tillbaka. "Det hjälper ju mycket..." Sa han ironiskt. Jag fnissade till lite. När han öppnade dörren stod jag bara där och flinade. "Kommer inte du ihåg vad jag sa igår? Jag vill inte se dig.. Dessutom inte nu när du ändå går med min korkade brorsa. Stick." Mitt flin dog ut i samma stund som han smällt igen dörren så hårt han kunnat. Gråten blev som en stor klump i halsen. Tårarna forsade nerför mina kinder medans jag tänkte ut den elakaste kommentaren jag kunde komma på. Men det enda jag fick ut var snyftningar. "Sirius!" Ropade jag när jag reagerat psykiskt på vad han sagt och när jag svalt klumpen i halsen. "Låt mig förklara.. Sirius!" Ropade jag igen. Jag kunde se framför mig.. Eller jag hoppades att han satt på sin säng, drog en hand genom sitt hår och grät tyst för sig själv.
Efter att ha stått där i säkert fem minuter och ropat efter honom blev jag istället förbannad på honom. Jag lyfte lätt på min klänning ännu en gång för att dra upp min trollstav som jag stoppat ner i mina knästrumpor. (Jag behövde dem för att få i fötterna i klackskorna! Inte något annat..) Jag släppte ner den tunga klänningen och vinglade till lite. Jag försökte komma på en formel som skulle få upp dörren och kom till slut att tänka på att den kanske var öppen. Jag lyfte ännu en gång upp klänningen för att stoppa ner staven i den högra strumpan igen. I en sakta takt tog jag fram min hand mot dörren i hopp om att han inte låst den. Vilket han inte gjort. När jag kom in var han inte där. Antagligen inne på toan. Eller i garderoben. Tre avlånga fönster var insatta ovanför sängen som var klädd i beige färgade sängkläder. En kudde som liknade en hund. Emh. Jag kände mig väldigt dum då jag kom på att hunden var Sirius. Jag fick syn på mig själv i spegeln på sidan. Jag såg sinnessjuk ut. "Sirius.. Snälla låt mig förklara!" Bönade jag honom. "Varför pratar du med ett par kuddar?" Hördes Sirius röst bakifrån. Jag vände mig om och fick se ett stort flin från honom. "Såg ut som dig." Påpekade jag. Några tysta minuter gick. "Är inte du i fel rum? Regulus rum är bredvid." Sa han och pekade på dörren. Osäker på vad jag skulle säga och utan någon vettig förklaring började han skyffla ut mig ur rummet. Precis innan han stängde inntygade jag att balen började om tio minuter. "Sirius. Snälla gå med mig." Bönade jag honom när det var max en centimeter kvar till att dörren skullle vara stängd. Han stannade upp. "Vad får dig att tro att jag vill gå med dig?" Frågade han utan att stänga dörren. Jag bet mig i läppen och sa det rakt ut. "Sirius.. Jag älskar dig." Han öppnade dörren och såg in i mina ögon som det trillade ut tårar ur då och då. Utan att tänka mig för, eller vänta på hans reaktion slängde jag mina armar om hans hals och kysste honom. Till min stora förvåning kysste han tillbaka.
"Visst jag går med dig då." Sa han och slängde med huvudet för att få bort luggen från ansiktet. Jag tog tag om hans vrist och började skutta bort från hans rum för att komma ner til en av de andra rummen. Jag mumlade tyst för mig själv alla trappsteg nerför och Sirius frågade - "Räknar du trappstegen?" "Japp. Varje gång." Han skrattade åt mig och glömde för ett ögonblick bort att följa med mig. Hans styrka gjorde så att jag flög bakåt emot honom när jag inte kunde gå framåt. "Kleeeniis." Sa han och plockade upp mig i famnen. Jag tappade räkningen på trappsteg. "Neej! Vart var jag? Fyrtiotre eller fyrtiotvå?" Sa jag panikslaget och försökte hinna med att räkna trappstegen medans Sirius rusade nerför trapporna. "Någon gång får du allt släppa den där trappgrejen..." Skrattade han. "Du är så patetisk." Avslutade han. "Jag hatar det här hemma. Finns inte ens en rolig grej att göra. Därför räknar jag trappstegen. Patetiskt? - Ja..." Allvaret rann ut och jag fick ett skrattanfall.
Väl nere för alla trappor släppte hann ner mig. "Nu kan du nog klara av att gå utan att ramla och dö mer än två gånger." "Ha ha." Sa jag sarkastiskt så långsamt jag kunde. Vi klev in i flygeln där banketten hade hållits. Alla bord var borta och golvet var i stället illusionerat till ljusblå is. Jag stod där och gapade stort åt hur vackert det var. Trots att resten av huset var så mörkt så var flygeln så ljus, så magnifik, magisk och helt enkel himmelsk. Banderollerna som nu glittrade i ljusblått hängde kvar i taket. "Jo Jess, en grej måste jag faktiskt erkänna för dig." Sa Sirius lite dämpat och drog mig åt sidan. "Vadå?" Sa jag och log. "Jag kan inte dansa...." Jag bara gapade stort åt hans ord. "Inte du heller?" Sa jag sen och flinade. Han skakade på huvudet, krökte ihop ögonbrynen och skrattade åt mig. Jag slog till honom med all kraft på armen. "Nu är du väldigt oförskämd Sirius Black!" Sa jag och slog honom igen. "Du kan faktiskt slåss." Sa han sen. "Klart jag kan. Vem kan inte göra det?"
Så fort mamma avslutat ännu ett långt tal och startat baldansen lyfte jag upp släpet till min klänning och drog med mig Sirius på samma gång, ut i trädgården. Både trädgården och flygeln var proppfull med människor som drack, dansade, skrattade och pratade. "Kom vi går hit sa jag till Sirius och drog med honom till en annan bit av trädgården och ännu längre. TIll en liten dunge fylld av ekar, och i mitten en damm. Dammen hade frusit till is och runt den stod små stearinljus i mängder som lös upp både isen, träden och allt omkring. Jag tog först ett försiktigt steg ut på isen för att se om den höll. Vilket den gjorde så jag tog ett till med Sirius tätt efter mig. Jag snubblade och gled lätt över isen. "Ojj.." Fnissade jag. När jag väl kommit till den andra änden gled jag tillbaka. "Har du kul där nere?" Frågade Sirius just som jag drog ner honom med. "Jadå. Väldigt kul." Fnissade jag som svar. "Gud va du är barnslig!" Sa han. "Ska du säga.." Skrattade jag. "Japp. Kommer helt och hållet från min nöthjärna." Sa han och gled försiktigt framåt för att hamna sida vid sida av mig. "Tur att du inte är lika ful som en nöt då."
"Hörde du det där?" Frågade jag Sirius då jag hört något knäckas. "Ja. Du också?" Frågade han och satte sig upp. "Nej jag undrar bara om du hörde något.." Sa jag ironiskt. Det lät igen. "Det är isen!" Skrek jag till då jag såg hur en spricka spred sig sakta från mitten och utåt. När jag ställt mig upp brast isen.
När jag skrikit färdigt på Sirius och klagat på honom för att han skrattat åt mig och inte hjälpt mig upp. (Fast han hjälpte mig till slut ändå). Så använde han någon skön formel för att få mig att bli torr, sedan gick vi tillbaka till balen. Min mamma blev självklart förskräckt då jag kom in där arm i arm med Sirius. Ja, ni förstår ju säkert varför. - Just då blev jag illamående igen. "Kommer strax," sade jag till Sirius och började springa. Då det plötsligt slog mig satte jag mig ner framför toaletten och kräktes. Jag var gravid, och jag hade säkert varit det i tre månader.
Så slå era smarta skallar ihop och tänk. ;) <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 5 aug 11 - 20:22- Betyg:  | ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH! jätte bra, verkligen! Jag förstår inte riktigt de människor som klickar sig in här, läser hela denna långa underbara del men inte tar sig tid till att lämna en kommentar. det är stört, tycker du inte? Du har bra flyt i texten, ett varierat språk och du målar upp omgivningen riktigt bra! Den här historien har verkligen utvecklats och jag väntar mycket ivrigt på nästa del.
Keep the good work going!
Kramar, Jenny |
|
|
|
