Låt mig dö |
Tillfredsställelse. Välbefinnande. Just nu. Under denna minut och under denna sordinerade vattenyta.
Som en tunn hinna som ligger kompakt draget ovanför min skult. Obruten men bräcklig.
Som i vilken sekund som helst kan klyvas itu och ramla i en förbistring. Tystnaden,
förutom de vaga kluckanden mot träbryggan, är under just denna minut en livsnjutning. Tystnad.
Solid tystnad. Nästan lika oformlig och tjock som havet omkring mig. Som omsluter mig i ett slags kapsel,
där jag hindras från att bottna, falla, drunkna. Jag ser inget. Mina ögon är slutna
och oberörda av vad som kan finnas ovanför och under mig. Men jag kan känna. Kan känna tjockt
havsvatten som i ett par svaga vågor bultar mot min kropp, färdar mig mot något håll. Kramar mina lemmar,
nyper till och klär min hud i knottriga fasader.
Här är jag inte otillräcklig. Under havsytan, där livet inte kuskar fram, står livet teoretiskt orörligt.
Jag är varken otillräcklig, hemsk eller värd en hastig död på tågrälsen. Jag är värd detta. Lugnet.
Fridfullheten. Trots att mina fragila lungor redan börjat fyllas, så lever jag på denna
kvarvarande lycka. Och lugnet.
Hjärtat mitt är för klent. För knäsvagt för att hantera dig och att bestå som en människa.
En människa som ska älskas och omhändertas av dina seniga armar. Jag förtjänar detta.
Och du behöver ju inte veta. Du behöver bara ditt liv, lyckan att finna en andra kärlekspart och
erbjuda denna kärlek en varm passion. Och leva vidare. Glömma de gråaskade minnen som vidrört varje sårskorpa.
Jag låter min kropp sakta, sakta frigöras från den ansträngda kapseln, frigöras från tryggheten och
långsamt färdas ned mot ett bottenlöst mörker. Jag kämpar inte emot när djupets tryck
pressar mot mina tinningar. Jag rör inte på mina viktlösa kroppsdelar. Och då märker jag att det är
kylan som paralyserat mig så fruktansvärt. Musklerna har stelnat till isklampar,
rörelsefunktionen är abrupt hindrad. Och jag försöker åstadkomma ett simtag, men kylan nyper och kroppen
är halvt ur verksamheten.Tryggheten och fridfullheten sköljs sakta bort med vågorna som bultar allt robustare.
Och jag känner hur en formlig gestalt befinner sig jämsides med mig. Greppar tag i min stelnade kropp,
pressar mig upp mot en vattenhinna som klyvs itu. Regnet som smattrar mot min skult, mina kvistiga axlar.
Och denna kyla. Jag förmanar inga syner, jag håller ögonen slutna. Och önskar att jag hunnit
dött innan denne någon fångat mig ur skammen.
|
|
|
|
