Trodde detta var förväl - Del 3 |
Förlåt för att det tagit så fruktansvärd lång tid innan denna delen kom ut, har helt enkelt inte hunnit. Hoppas ni gillar den!
Mina föräldrar satt inne på mitt sjukhusrum, jag hörde hur de pratade lågt med varandra, men jag varken sa något eller öppnade mina ögon.
Jag ville itne prata med mina föräldrar... Inte nu i alla fall. Jag hoppades på att de skulle gå ut snart och att Oscar skulle komma in genom dörren. Min storebror, jag brukar kunna säga allt till honom och han brukar alltid hjälpa mig, men jag vet inte om jag vågar den här gången. Han har ju kontakter på polisstationen och då blir ju allting genast värre.
Helt plötsligt rinner en tår ner för min kind och såklart så märker min pappa det. Han tar min hand och säger: "Lia, jag vet att du är vaken gumman. Vill du inte prata med oss? Du får säga till om vi ska gå ut.. Eller du kanske hellre vill prata med Oscar?"
Jag öppnade till slut mina ögon och såg min pappas rödgråtna ögon och min mammas bleka ansikte. Jag kollar på min pappa och han börjar gråta. Jag har aldrig sätt min pappa gråta på det sättet.
Han grät av sorg, tror jag.
"Är Oscar här, viskar jag."
Min pappa ler svagt mot mig och säger: "Klart han är här, han kom direkt när vi ringde honom."
Jag ger mina föräldrar en vänlig, men bestämd blick. De reste på sig, gav mig varsin kram och puss på kinden och gick sedan ut.
Efter bara några minuter kommer min storebror in. Jag vet inte rikigt, men han ser faktiskt nästan arg ut.
Jag kollar försiktigt mot honom och ler svagt. Bad move...
"Tycker du att detta är något att le över Julia, säger Oscar med en ganska arg och bestämd röst."
Jag kollar oförståligt på honom.
"Nej, varför skulle jag tycka att detta är roligt. Det är faktiskt inte speciellt roligt att jag ligger här. Det var nämligen så att jag hoppade från en bro, med tanke på att jag skulle dö vilket jag självklart inte lyckades med... Så nej, jag finner inte detta ett dugg roligt."
Oscar kollar på mig och helt plötsligt börjar han gråta. Jag menar verkligen gråta som när han var på vår kusins begravning. Då grät han. För att någon hade dött, men jag har inte dött så jag förstår inte varför han gråter på det viset.
Han drar stolen närmre min säng och tar tag i min vänstra hand och klämmer den ganska hårt.
"Julia, du är min enda syster.."
"Jo, jag är ju faktiskt ditt enda syskon så att..."
"Avbryt mig inte, din envisa unge."
Jag kollar på honom och ler.
"Jo som sagt, du är min enda syster och jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig och jag vill inte att du ska må dåligt..., att du är villig att skriva ett självmordsbrev till mig och sedan hoppar från en bro. Jag kommer aldrig låta det hända igen och jag vet att du inte vill, men jag måste få veta anledningen till detta. Du som alltid verkar så glad och pratar om den där Jonas hela tiden. Har ni gjort slut eller?"
"Jag och Jonas är inte tillsammans längre och nej jag vill inte prata om detta. Inte nu i alla fall. Jag säger till dig, vänta till jag är reda." Jag klappar på min säng och Oscar klättrade upp och satte sig brevid mig och då kommer en sköterska in och säger att det är någon som vill träffa mig.. Ensam.. Oscar reser på sig och är påväg ut mot dörren.
"Oscar, säger jag."
Han kollar bak på mig och nickar till svar.
"Jag älskar dig storebror, du är bäst."
Han ler och säger: Jag älskar dig också tokfia och sedan gick han ut.
vet inte om den blev bra.... Blev den det? :))
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Mizz_andersson - 4 aug 11 - 09:43- Betyg:  | | Tycker denna novell är intressant. Maila nästa del. =) |
|
|
|
