Fyra ord är allt jag behöver [Del 2] |
Tjolahoppsan :) ny del, första delen --> http://www.dikta.se/dikter.php?verk=447986
hoppas ni gillar det!
När jag vaknade på morgonen därpå visste jag inte hur jag skulle göra. Där vi i går stått och varit totala främlingar för varandra brukade vi alltid mötas varje morgon. Jag ville inte träffa honom, men jag ville veta vad han hade att säga. Det fanns ingen annan väg till skolan, så jag hade inget annat val än att gå den vägen, och jag hoppades på att jag skulle slippa honom.
Fem minuter senare än när vi egentligen skulle mötas gick jag, om han stod kvar och väntade fick han prata med mig. Om inte, då skulle jag undvika honom så mycket som det gick tills hans verkligen försökte. Det pep till i fickan. ”Var är du? Jag måste gå nu, jag har prov första. Vi måste prata senare! /P” Hjärtat gjorde en nervös kullerbytta. Han hade väntat. Jag la ner mobilen igen och bestämde mig för att inte svara på smset, om han ville prata fick han leta upp mig. Jag skulle vara stark.
Skoldagen gick i rekordfart, antagligen bara för det var de jag inte ville. Varenda rast dröjde jag mig kvar i klassrummet, skyndade mig till skåpen och nästan sprang till nästa lektionssal. Bara för att inte stöta på honom. Den enda gemensamma lektionen vi hade var inte på dagens schema, vilket jag var väldigt glad över. Under lunchen gick jag iväg och åt på en pizzeria längre bort med några klasskompisar, bara för jag visste att han har lunch samtidigt som mig idag. Jag hade frågat Ida och Lovisa om de ville hänga med och äta där istället och båda hade gladligen tackat ja. Det slutade med att några till tjejer från klassen hängde med och vi hade det rätt trevligt. Efter sista lektionen bestämde jag mig för att inte stressa, om han hade bestämt att han behövde prata med mig idag skulle han få vänta. Jag gick långsamt mot skåpet, och drog sakta på mig jackan och tryckte ner böckerna jag var tvungen att ha med mig hem i väskan. Lovisa och Ida gick förbi och sa hejdå och önskade trevlig helg och sedan gick dem ut på skolgården. Några minuter senare när jag kom ut på skolgården var den nästan tom. När jag började närma mig två gestalter såg jag att det var Philip och Sara som stod där. Jag drog jackan tätare till kroppen och tog på mig luvan samtidigt som jag kände regndropparna falla ner från himlen. Jag ökade takten och gick förbi dem med huvudet vänt åt andra hållet.
”Malin, vänta! Sara, jag måste prata med henne. Vi hörs senare.” Jag hörde Philips snabba steg komma närmare mig, och tillslut gick han bredvid mig.
”Hej..”
”Hej”
Vi fortsatte gå i tystnad och när vi började närma oss korsningen la han en hand runt mina axlar och drog mig närmare. Det hade han aldrig gjort förut.
”Häng med mig hem, jag är ensam hemma i några timmar till.” Jag kunde inte förmå att svara tillbaka utan bara nickade lite lätt. Det här hade verkligen aldrig hänt förut. Visst, jag har varit hemma hos honom förut utan hans föräldrar hemma, men det är alltid någon. Hans syster, bror, eller hans morfar som praktiskt taget bodde där. Aldrig ensam.
Philip tryckte nyckeln i låset och vred om, öppnade dörren och gjorde en gest att jag skulle gå in först. Jag tog av mig mina skor och hängde upp jackan och beundrande tystnaden.
”Vi du ha en macka eller något? Jag är skithungrig, så jävla äcklig mat i skolan idag.”
”Visst.” Man hörde på rösten att han ville skjuta upp på allvaret ett tag till.
Vi gick ut i köket, och han tog fram ost, smör, mjölk och oboyen medan jag stod och kollade på honom. [i]Så snygg.[/i] Han tryckte ner två rostskivor i brödrosten och sedan tog han fram tallrikar, glas och skedar.
”Du vill ha oboy va?” Han log, och visste att det var en dum fråga. Vi hade skojat om det mycket, jag var galen i oboy. Jag himlade med ögonen mot honom och log tillbaka. Samtidigt när jag förstod vad jag gjort ville jag bara slå mig själv riktigt hårt i pannan. Nu kommer ha ta det som det är lugnt, och han kommer skjuta upp samtalet ännu mer.
När mackorna var klara smörade vi dem, la på ost och blandade oboy sen när Philip ställt in allt vi använt, tog vi med oss maten in till vardagsrummet och Philip startade TVn. En helt vanlig eftermiddag, som de senaste året för oss. Skillnaden var att det inte var fler här som skulle trängas i soffan, och största skillnaden var att det inte alls var som en helt vanlig eftermiddag för oss.
När jag ätit upp tog jag med mig disken till köket och ställde in det i diskmaskinen, behövde komma ifrån tystnaden. Stod inte ut att sitta där och låtsas kolla på TVn och låtsas som allt var okej när det inte var det. När jag hörde att inte Philip hade följt efter tog jag tag i diskbänkens kant och drog ett djupt andetag, sedan vände jag mig om igen och kollade runt i köket. Allt var sig likt, ljusa tapeter följt av alla möbler i svart. Det såg stilrent ut, och det var alltid kliniskt rent. Det var likadant i alla rum i huset. Philips mamma jobbar som inredare, och har ett bra öga för allt med det och göra, och det märks. Jag tog ett till djupt andetag och försökte fösa bort alla ologiska tankar från huvudet, Jag kan inte förlåta honom lätt. Han måste ha en bra förklaring till det här, annars är han inte värd mig. Jag hade låtsas för länge nu, han ska inte komma undan med det här, han ska inte kunna ta mig för givet.
Jag gick tillbaka in till i vardagsrummet och Philip vände sig om och kollade på mig och jag tvekade. Stod kvar bakom soffan istället.
”Malin… Kom hit och sätt dig.” Han lät nervös, och lite sorgsen i rösten. Jag gick fram till soffan och satte mig bredvid honom, och som vanligt la han upp armen på mina axlar så jag kunde lägga huvudet mot hans. Den här gången kändes det inte lika normalt som det känts tidigare gånger. Philip sträckte sig för att stänga av TVn. Man kunde höra takfläkten i rummet surra i några sekunder (som kändes som några minuter), och jag väntade på att han skulle säga något.
”Förlåt. För allt, jag menar det! Jag har varit en sådan dålig vän, jag vet att du bara har mig här. Men mina kompisar har pressat mig, sagt att jag umgåtts med dem för lite och att jag umgås med dig för mycket. Jag har inte haft något annat val. Förlåt att jag inte försökt att förklara det för dig. Men jag trodde inte du tog det så hårt.” Jag satte mig i en sittande ställning istället, och drog mig längre ifrån honom. Hur kan han dra över det här på mig igen? Hur kan han gnälla på sina kompisar på sättet han har betett sig? Jag klarade inte av att titta på honom, jag kände att tårarna var på väg och jag var tvungen att koncentrera mig för att inte börja gråta.
”Jag vet att det inte hjälper, men jag menar det. Förlåt! Jag ska börja umgås med dig som förut igen, om det är de du vill.” Jag kände ilskan blossa upp, men vågade fortfarande inte kolla upp mot honom.
”Om det är de jag vill?! Vad vill du själv då? Skita i mig och vara med dina coola kompisar istället? Visst gör det, jag vill inte ha dig i mitt liv längre om du bara umgås med mig för du tycker synd om mig!” Jag har ingen aning om var mitt mod kom ifrån, men jag var stolt över det. Jag ställde mig upp och började gå mot hallen. Jag ville bara därifrån nu, innan tårarna skulle välla över. När jag kom till hallen hann Philip ikapp och ställde sig emellan mig och dörren så jag inte kom förbi. Jag puttade på honom, men jag förstod att det skulle bli omöjligt. Så många gånger vi hade skojbråkat och så mycket starkare han var, det var alltid han som fick ner mig på marken och kittlade mig tills jag bad honom att sluta.
”Snälla, gå inte än.. Jag vill visst vara din kompis Malin!”
”…”
”Jag menar det, du betyder så otroligt mycket för mig som min vän. Jag vill inte förlora dig som vän.” Om han säger vän en gång till spyr jag på honom. Jag försökte komma förbi honom igen i dörröppningen men det var omöjligt, jag puttade på honom lite till och hårdare men han flyttade inte på sig. Så istället sjönk jag ner på golvet och lutade ansiktet i händerna och kände hur tårarna började rinna. Philip sjönk ner bredvid mig och lät mig lugna ner mig ett tag innan han tog sina händer till mitt ansikte och försökte få mig att se på honom. Jag vägrade, utan försökte få honom att släppa mitt ansikte. Jag förstod att det skulle bli omöjligt det också, så jag gav upp. Tittade in i hans ögon och den här gången kände jag bara den pirriga känslan svagt. Han släppte sina händer från mitt ansikte och istället torkade bort en tår under mitt öga. Den pirriga känslan blev nu istället enorm och jag var tvungen att hålla emot för att inte bara kyssa honom när vi satt så nära med ansiktena. Jag försökte istället tänka på vad vi hade pratat om.
”Så orättvist..”
”Vad då?” Jag såg att han log lite, han förstod visst varför jag slängt ut mig den oönskade kommentaren. Jag har haft känslan att han visste alla mina känslor jag hade för honom, och jag var livrädd att det var sant. Men att han hade den effekten att få mitt huvud helt svart för ett tag visste han om, och det tog han nytta av ofta.
”Du är inte värd mig..”
”Nej, det är jag verkligen inte. Men alla förtjänar en andra chans.” Nu var han helt allvarlig.
”…” Jag svalde klumpen i halsen. Om jag skulle fortsätta kväva hans stolthet skulle han inte vilja fortsätta böna och be mer snart. Jag var sårad, men var jag så sårad att det är värt att förlora honom som vän? Bara för att jag vill vara mer än vän? Nej.
Jag lutade mig mot hans axel och jag kände att hans stela kropp började slappna av, och åter igen tog han sin arm över mina axlar.
”Jag ska gå hem nu.” Sa jag efter ungefär en minut av tystnad.
”Snälla stanna lite till, bara umgås ett tag.”
”…” Jag reste mig upp igen och Philip reste sig samtidigt. Han kollade in i mina ögon, för att försäkra sig att allt var okej för den här gången och sen omfamnade han mig. Jag la händerna om honom och försökte stå upprätt utan att falla in i hans armar. Jag kände hans läppar mot mitt hår och sen släppte han taget mig, jag blev lite yr av hans plötsliga närhet och framfusighet men försökte inte visa det.
Jag tog på mig skorna och sedan skyndade jag mig snabbt till ytterdörren. Än var det inte över. Fanns mycket mer att prata om. Mycket mer att förlåta.
”Hejdå.” Utan att vänta på svar stängde jag dörren och gick med snabba steg ut mot vägen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mizz_andersson - 5 aug 11 - 12:35- Betyg:  | Välkomment tillbaka! Denna novell är suveränt bra. Fortsätt och maila gärna när du lägger ut nästa. =)
Alla tummar upp. (y) | | Usami - 4 aug 11 - 00:22- Betyg: | | Mejla nästa :D |
|
|
|
