Min berättelse [4] |
Jag vaknade långsamt när solen bländade mig genom mina stängda ögonlock. Jag satte mig upp medans jag gäspade och gnuggade mig i ögonen. Hela jag rös när jag märkte att jag var naken. Jag drog upp täcket över min kropp, och såg mig omkring i rummet. Min blick fastnade så klart på Ryan som höll på att klä på sig. Lyckan bubblade inom mig, och jag ställde mig upp med täcket fortfarande virat runt mig. Jag kramade om honom, och kysste hans arm.
”God morgon.” sa jag glatt och slöt ögonen. Ryan kysste mig på pannan och smekte mitt hår.
”God morgon.” sa han lågt. Jag såg på honom när han lämnade min omfamning. Till min förvåning gick han mott dörren, och jag stammade till innan rösten lydde mig.
”S-s-ska du gå?” frågade jag nervöst. Ryan log sorgset mot mig, och klev fram till mig igen.
”Jag måste. Ska iväg med familjen på semester i en vecka, oturligt nog. Jag kommer sakna dig.” sa Ryan och kysste mig långsamt. Jag såg ner på mina fötter, och nickade.
”Jag kommer sakna dig också.” mumlade jag lågt, och Ryan sa adjö. Jag stod kvar i mitt rum, och stirrade på mina fötter. Med en suck gick jag tillbaka till sängen och slöt ögonen en kort stund. Min lilla sovstund var visst längre än vad jag hade planerat, och jag vaknade några timmar senare. Jag sneglade på klockan och suckade. Klockan var halv fem, och jag hade inget att göra nu när Ryan var borta. Jag skickade iväg ett sms till en av mina vänner, men tydligen så hade hon och resten åkt iväg på någon resa som skulle vara i en vecka. Jag plutade ilsket med munnen, och gick mot garderoben. Jag drog fram rena underkläder, ett par gråa joggingbyxor och ett svart linne som jag snabbt drog på mig. I köket hittade jag en mycket frestande låda med lasagne i kylen. Hungrigt värmde jag den, och jag iakttog varje varv den snurrade i mikron. Innan mikron hade börjat låta för att den var färdig, tog jag ut lasagnen. Min mage kurrade, och jag högg in på min frukost på direkten. Tio minuter senare var jag mätt, men ytterst uttråkad. Vad skulle jag göra i en vecka? Jag muttrade och gick omkring i huset medans jag velade mellan olika saker att göra. Jag kunde plugga, så att jag var väl förberedd när jag kom tillbaka till skolan. Just det, det var lov. Vilket lov det var visste jag inte, men det var precis i början av våren så det kanske var… Jag gav upp kampen. Jag visste inte var det var för månad, knappt vilken dag det var. Jag suckade ljudligt. Jag kunde sätta mig vid datorn eller tv:n, men det lockade inte. Jag ville verkligen spela piano, men jag ägde inget, och min kompis som faktiskt ägde en flygel, var bortrest. Jag funderade en halv sekund, innan jag rusade efter min plånbok. Snabbt var jag ute ur mitt hus, och sittandes på min gamla cykel. Jag var inte den som bara köpte något, men jag hade faktiskt funderat ganska länge på att köpa en keyboard. Efter en kvart såg jag vårat lilla köpcentrum, som innehöll flest affärer än resten av den lilla staden jag bodde i. Efter en kort stund kom jag lycklig utstapplandes med mitt nya keyboard under ena armen, och cyklade hemåt. Så fort jag kom hem var jag ivrig med att få upp keyboarden så att jag kunde spela, men jag lugnade ner mig. Om jag var långsam kanske jag kunde hålla på med det imorgon också. Då hade jag två dagar med något att göra, och då hade jag bara fem kvar. Jag muttrade tjurigt, och satte igång med att sätta upp keyboarden på ställningen, och göra allt det andra som behövdes. Olyckligt nog tog det inte lång tid, och sorgset satte jag mig framför det och spelade på en liten melodi från Harry Potter. När jag hade suttit där i ytterligare några timmar, såg jag på klockan och stönade. Den längsta visaren pekade på den guldiga nian, och jag inbillade mig att jag var trött. Jag gjorde i ordning mig långsamt, och tog mig tid att göra de små detaljerna. Jag använde till och med tandtråd. Men när klockan var tio, hade jag hunnit bli trött. Gårdagen hade varit fartfylld och rolig, och först nu märkte jag hur trött jag hade varit. Jag kröp långsamt ner i min säng, och tänkte på min pappa som var borta med jobbet, mina vänner som säkert hade mycket roligare än vad jag hade nu, och till sist tänkte jag på Ryan. Han fyllde mina drömmar, och jag somnade med ett leende på mina läppar.
|
|
|
|
