kärlek i sitt ess |
Jag minns inte när, men jag minns fortfarande hur.
Det var en tidig sommar kväll, jag klev ut ur bilen,
så ung och ovetandes om världen runt omkring mig.
Jag kände hur myggorna kom närmare och jag skyndade mig in.
Jag såg den trötta hallen som länge stått tom, jag kan fortfarande höra hur
golvet knarrade lätt under mina högklackade skor och
hur vinden drog över min rygg när dörren stängdes bakom mig.
Jag gick sakta in och möter porslin djur i fönsterna, svartvita foton ståendes
på pianot och dina klarblåa ögon.
För en sekund hade jag helt glömt vad jag gjorde här och var jag var.
Du gav mig ett leende och ditt namn, jag gav dig detsamma.
Vi gjorde allt tillsammans den sommaren, vi cyklade genom Vasastan eller
det var du som cyklade, jag satt för det mesta på styret och
pekade dit jag kände att mitt hjärta ville.
Jag tror jag aldrig skrattat så mycket som den sommaren,
glömmer aldrig när du tryckte upp glassen i mitt ansikte utanför Sturegallerian,
vad arg jag blev, men hämnden var precis runt hörnet,
jag skrattade så jag trodde jag skulle dö när jag knuffade i dig i
fontänen vid Karlaplan, självklart var det inte genomtänkt för du drog i mig med dig.
Eller den gången jag skulle lära dig vända pannkakor och du blev så arg
för att det verkligen inte gick, så du tog tag i min arm och vi sprang ut genom
dörren utan skor ner till Seven eleven och vi köpte upp allt ätbart samtidigt
som du sa att pannkakor är dumt. Jag minns, åh tro mig jag minns.
Hösten kom allt närmare och så gjorde våra riktiga liv.
Du hade ditt liv i London och mitt var kvar här i Stockholm.
Vi skiljdes åt på Arlanda och allt var som bortblåst,
ibland vill jag fortfarande tro att det var en dröm, det gör mindre ont så.
|
|
|
|
