Fyra ord är allt jag behöver [Del 1] |
Jag är tillbaka igen efter... 2-3 år, shit. Men här är de sig likt, dock många nya användare.
Här är i alla fall en helt ny novell från mig!
Löven flög omkring i den kalla blåsten och jag försökte dra jackan tätare runt kroppen. Jag skulle lyssnat på mamma när hon sa att jag skulle ta min vinterjacka idag. Det var i slutet av oktober nu och det blev kyligare för varje dag. Klockan var halv åtta, ändå var det mörkt ute och gatulamporna var fortfarande tända från natten.
”Malle” jag vände mig om, jag hade aldrig gillat det smeknamnet men Philip fortsatte kalla mig de ändå. Jag log automatiskt mot honom.
”Hej” sa jag när han kom fram till mig. Han huttrade till och gav mig en kram. Jag kände att värmen steg upp sakta i kinderna, och den här gången var det inte för kylan.
Jag hade alltid varit svag för Philip, och jag var absolut inte den enda. Sedan första gången jag träffade honom för ett år sedan hade jag känt av mer än bara vänskap. Men han hade flickvän och gav ingen uppmärksamhet till någon annan tjej på det sättet han gav henne.
Vi fortsatte den sista biten till skolan i tystnad. När vi kommer in på nästan folktomma skolgården säger Philip snabbt ”hejdå, vi ses.” och sen går han med snabba steg fram till Sara som står och väntar på honom. Jag ser att han ger henne samma omfattning som han gett mig för några minuter sedan, han ger henne en puss på kinden och tar hennes hand och fortsätter in i skolan utan en blick till mot mig.
Philip är populär, och enda anledningen ens att vi känner varandra är för våra föräldrar. Han är en av de få jag umgås med som bor här.
För ett år sedan bestämde sig min familj plötsligt för att lämna de trygga och hemtrevliga Mariestad bakom sig och istället flytta till en förort utanför Göteborg. Pappa blev erbjuden ett jobb av en av hans gamla vänner sedan skoltiden. Efter månader av ilska och gråt förstod jag att jag inte skulle kunna göra något som skulle få mina föräldrar att ändra sig, så det var bara att säga hej då till mitt gamla liv och kompisar och börja packa.
Och nu är jag här ett år senare, har ingen speciellt bra kompis mer än Philip, som nästan är tvingad att vara med mig av sina föräldrar. Jag kommer inte glömma den konversationen, ”Philip, nu får du ta hand om vår lilla Malin i skolan så hon känner sig som hemma.” ”Ja, men det är klart du gör Philip. Eller hur? Du får presentera henne för dina vänner här.” Han var alltså fast med mig. Presenterat mig för några vänner hade han inte gjort.
I ett år nu har jag och Philip gått till och från skolan tillsammans princip varje dag, även umgåtts mycket på fritiden och fått väldigt många läxor gjorda tillsammans. Sen blev han tillsammans med Sara och blev populärare än tidigare. Så de senaste har vi umgåtts mycket mindre, det är ofta jag fick ett sms när jag stod och väntade på honom efter skolan att han skulle vara med sina kompisar istället. Jag började tröttna på det och vill kunna bli irriterad på honom, men varje gång jag ser hans underbara ansikte glömmer jag bort allt som har med det att göra.
När jag kom in i skolan la jag snabbt ifrån mig väskan och jackan i skåpet tog fram engelskan och stängde igen skåpet med en smäll, sen började jag med gå med raska steg mot engelska salen.
”You’re late.” Jag kollade på klockan och konstaterade att den var en minut i åtta, men istället för att säga emot satte jag mig på min vanliga plats längst fram i klassrummet. Lovisa (en av de få tjejerna i klassen som jag fungerade med) vinkade och log mot mig när jag mötte hennes blick. Lovisa och Ida var oskiljaktiga, men redan från början hade dem släppt in mig och pratade med mig på raster och under lektionstimmarna. Det kändes mest ytligt, vi hade aldrig träffats utanför skolan men jag var tacksam att jag hade dem under skoltiden.
När skolan är slut började jag med raska steg gå hemåt, jag visste att jag skulle vänta på Philip för vi skulle ta sällskap. Men han hade inte ägnat en blick till mig i korridoren idag, bara kollat åt andra hållet in i skåpet. Det var ett tag han brukade hälsa i korridoren och ibland till och med stanna för att prata med mig, men det har han också slutat med de senaste veckorna.
”Eyy, Malin vafan vänta då!” Philip kom springande bakom mig. Så idag hade han alltså tänkt göra mig sällskap, och det kanske var så för en gång skull att han inte glömt att vi skulle träffas senare ikväll.
”Varför gick du bara? Malin!?” Nu var han jämsides med mig, men jag hade inte styrkan att kolla på honom. Då skulle all ilska försvinna. Jag var för svag.
”Som om du bryr dig” mumlade jag tyst, och hoppades på att han inte skulle höra.
”Va?”
Jag skakade bara på huvudet och fäste blicken långt bort mot hyreshusen.
”Vad äre med dig?” Jag svarade inte tillbaka utan fortsatte att gå, lite snabbare än förut. Jag hörde att han suckade, men fortsatte i alla fall gå i mitt tempo bredvid mig.
Vi sa ingenting till varandra på hela vägen, fast jag kände att hans blick var ständigt vänd mot mig. Han väntade på en förklaring.
När vi kom fram till korsningen där vi skulle skiljas var jag beredd att bara svänga åt höger utan som en blick mot Philip men han tog tag i min hand som tvingade mig att vända mig om och kolla på honom. Jag mötte ett par stora bruna ögon som jag direkt drunknade i.
”Vad är det Malle? Snälla prata med mig. Har det hänt något?” Han såg bekymrad men bestämd ut, och han tänkte inte ge sig förrän han fick ett svar. Men han verkade inte ha någon aning om att det var han som var problemet. Jag kollade bort igen.
”…”
”Malin?” Rösten började mjukna lite och jag kunde inte låta bli att kolla mot honom igen. Åh, Jag.Skulle.Kunna.Dö.För.De.Där.Ögonen.
”J.. jag..” Rösten skar sig, och tårarna som försökt tränga sig ut tidigare rann nu nedför kinderna. Helvete.
”Men…” Han tog ett steg framåt och omfamnade mig. Jag vet inte hur länge vi stod så, och hur länge till jag skulle klara av det så jag drog mig ur hans famn och torkade bort tårarna.
”Det finns inget att förklara, vi har glidit isär och du bryr dig inte om mig längre. Du vet att jag inte har någon annan kompis som jag kan prata med som med dig, ändå skiter du bara i mig.” Jag hade hela tiden fäst med blicken bakom honom, och försökte inte stamma med orden. Nu var det sagt, inte det jag ville få sagt från början men det var i alla fall en början.
När det såg ut som han tänkte igenom vad jag sagt, och inte svarade så vände jag på klacken och började istället gå hemåt. Jag ville inte höra på hans bortförklaringar, jag ville inte se in i hans ögon. Jag ville tillbaka i hans famn igen, men det skulle inte hända. Inte på det sättet jag ville. Jag hörde att han skrek mitt namn, men jag hörde inga fotsteg bakom mig. Jag andades ut, och ökade på takten lite till.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JessicaKarlsson - 3 aug 11 - 19:58 | | går inte mejla :( | smuttsigflicka - 2 aug 11 - 13:22- Betyg:  | Dör lite så bra den är,
mejla om du kan när nästa del kommer ut! :) | | Lovehurtsbadly - 31 jul 11 - 22:43- Betyg: | Verkar bra! :)
Maila gärna när det kommer ut nytt :) |
|
|
|
