a moment of love |
a moment of love
- Stanna då! Jag ropar efter honom men han fortsätter bara
framåt, utan att ens titta på mig. Jag ropar igen. Han bara
fortsätter och jag springer efter.
- Jag tänker då inte stanna förrän du pratar med mig! Jag är
nästan ikapp honom nu. Han tar större steg.
- Kan du sluta följa efter mig!? Han vänder sig tvärt om,
så tvärt att jag nästan springer in i honom.
- Nej, det tänker jag fan heller! Den här gången ger jag
inte upp och jag tänker inte vara lika snäll som vanligt
och bara ta din skit.
- Snäll? Du? Du måste skoja med mig, du är en bitch! Orden
svider till, men jag har hört dom förut.
- Du tycker det?
- Ja det gör jag.
- Åh herrejävlar vilken super bitch jag är som bara låter
dig klampa över mig som du vill. Inte en enda gång på de
senaste fem månaderna har jag sagt ifrån, bara låtit dig
göra som du vill i hopp om att du någon gång ska växa upp.
- Du har visst..! Du har smsat och sagt att du saknar mig
och shit -
- Det har inget med det att göra!? Ja, jag saknar dig.
Självklart. Du dissade mig bara sådär, ingen riktig
anledning eller förklaring. Allt jag gjort hittills är att
acceptera att du inte vill ha med mig att göra även fast
jag saknar dig väldigt mycket ibland! Han stirrar surt på
mig. Han vet att jag har rätt.
- Jag-
- Nej, nu pratar jag! Du är en omogen liten skit som inte
kan inse att jag behöver dig. Men visst, du vill ju tydligen
inte ha med mig att göra alls så jag ska ge mig. Men jag
hoppas att du förstår att jag inte bara tänker försvinna,
vi har samma kompisar och jag tänker inte backa undan från
dom. Bara att du finner dig i det. Han tittar stumt på mig. Nu har jag sagt mitt, och det känns.. precis som innan. Jag har tänkt mig den här diskussionen minst femhundra gånger redan, det ändå som ändrats nu är att jag sa det högt. Jag vänder mig om för att gå. Han tar tag i min arm och jag vänder blicken mot honom igen. Det är tyst i några sekunder innan han släpper min arm igen och ser ner i backen.
- Förlåt. Säger han tyst. Han ser upp igen, våra blickar
möts och jag känner inget alls. Äntligen. Jag vänder mig
bort och börjar gå. Jag är klar.
|
| Kommentarer | | z_irri_z - 1 aug 11 - 04:32 | jag kom vilse i mitten, visste inte riktigt vem som sa vad.
Kanske ska tänka lite på skriva in vem som säger vad istället
för att bara skriva - hela tiden. |
|
|
|
