Så länge hjärtat slår i mej (Del 1) |
Detta är somsagt fortsättningen på "Aldrig ska jag glömma".
Inte så jättebra början men men... Allt kan ju inte bli perfekt.
4 år senare.
Andreas och Sandra bodde med sin 4 år gamla dotter Alice, i en lägenhet i Dalby. Samma lägenhet som för 5 år sedan. Dem hade börjat köra igång så smått med bandet igen, men det var mest massa repande. Andreas ville ju inte lämna Sandra ensam någon längre tid.
Det var kväll. Sandra satt i soffan där hemma med Alice när det plötsligt knackade på dörren. Hon reste sej från soffan och gick och öppnade. Där utanför stod Johannes.
- Hej. log han.
- Hej. svarade hon och kramade honom.
- Hur är det?
- Jodå, det är bra. Själv då?
- Det rullar på som vanligt.
- Kom in och sätt dej en stund.
Han gick innanför dörren och tog av sej skorna.
- Hannes! ropade Alice när hon fick syn på honom.
Sandra skrattade.
- Hon har inte lärt sej säga Johannes än. förklarade Sandra.
- Hon lär sej med tiden. log han.
- Du, förresten? fortsatte han.
- Ja?
- Du vill inte med ut och ta en fika ikväll?
- Vad tror du Andreas skulle säga om det?
- Han kan inte säga något, vi båda är ju faktist förlovade.
- Du har rätt, hade varit trevligt för oss båda, bara umgås och prata ut.
- Okej, men jag hämtar dej vid busstationen om 2 timmar, måste hem och fixa till mej.
- Jadå, men vi hörs sen då. sa hon och kramade om honom, sen gick han.
Hon gick in i sovrummet där Andreas la och vilade.
- Älskling?!
- Vad är det?
- Du får ta Alice ikväll?
- Varför det då?
- För jag ska ut med Johannes?
- Vadå "ut med Johannes"? Han har fan tjej och du har mej. Han rör för helvete inte dej.
- Andreas! Sluta! Vi ska bara ta en fika. Inget mer.
- Bäst för dej det, annars jävlar i det! röt han.
Sandra hörde hur Alice började gråta.
- SLUTA! Du skrämmer fan henne. skrek hon.
Hon lyfte upp Alice i famnen.
- Schh. Såja gumman. Lugna dej. viskade hon.
- Jag inte tycka om när ni bråka. sa Alice.
- Jag vet men det löser sej snart. Pappa blir snart glad igen.
Alice hoppade ner från hennes knä och gick in i lekrummet.
Andreas kom ut till Sandra.
- Så du har inte gått än? sa han surt.
- Vafan, hur ska jag kunna gå om du inte bryr dej ett skit om henne?
Hon tog upp telefonen och ringde Therese och Magnus.
En, två, tre signaler gick fram sen svarade någon.
- Ja, det är Therese.
- Hej Therese, det är Sandra.
- Hej vännen, vad har du på hjärtat?
- Tänkte bara fråga om du kan passa Alice över natten?
- Ja visst kan vi det. Vart ska ni då?
- Jag ska ut och fika med Johannes, och Andreas vägrar.
- Visst, jag kommer och hämtar henne nu. sa hon och la på.
30 minuter senare hade Therese varit och hämtat Alice.
- Fan, fan, fan, jag hinner inte! sa Sandra för sej själv.
Hon fixade till sej lite snabbt, sen sprang hon ner till busstationen. Johannes stod redan där. Hon gick fram till bilen och hoppade in.
- Förlåt att jag är sen. sa hon tyst.
- Ingen fara.
- Var tvungen att ringa Therese och be henne ta Alice. sa hon tyst med gråten i halsen.
- Sandra vännen? Vad är det?
- Det är Andreas, igen.
- Vad har han gjort?
- Han blev sur när jag sa att jag skulle träffa dej. Han trodde vi skulle dejta. Han sa att om vi gjorde nåt då jävlar.
- Du vet att jag finns om det är nåt, vill du komma bort ett tag så finns det plats hos mej och Lina.
- Tack Johannes.
Han log, startade bilen och körde mot Lund. Efter ett tag stannade han på en parkering vid en strand.
- Vi ska väl inte bada? frågade Sandra chockat.
- Nej, nej, vi ska upp dit. sa han och pekade på en kulle.
- Skulle vi inte fika då?
- Jo, jag tog med lite kakor som Lina bakade igår. Det är mysigare och sitta ute än inne på en resturang.
När dem satt och fikade så pratade dem väldigt mycket också.
- Johannes?! sa hon plötsligt.
- Ja?
- Hur är Andreas när han är med er nu förtiden?
- Glad, rolig, och bjuder på sej själv. Hurså?
- Han är helt annorlunda med mej.
- Vad gör han mot dej?
- Han skriker väldigt ofta.
- Han gör fel Sandra. Man gör inte så när man har barn, fattar han inte det?
- Tydligen inte. suckade hon.
- Kom här! sa han och kramade henne.
Hon besvarade kramen.
- Vi kanske ska åka hem igen, innan Andreas ringer och tjatar. Vi har ju varit här rätt länge.
De packade ihop sakerna och gick till bilen, satte sej, och började köra hem.
Under hela resan så satt dem tysta.
Han stannade och släppte av henne utanför deras lägenhet.
- Tack för allt Johannes.
- Tack själv.
- Vi hörs imorgon.
- Jadå, det gör vi.
Dem sa hejdå, sen gick hon in.
- Hej! ropade hon in i lägenheten.
Inget svar.
Hon går ut i vardagsrummet och hittar Andreas i soffan med en spritflaska i handen.
- Det där trodde jag fan inte om dej. Att du sitter och dricker var jävla gång jag inte är hemma. Då var det en jävla tur att jag inte lämnade Alice här. skrek hon.
- För fan Sandra. Lugna ner dej. skrek han tillbaka.
- Tror du jag kan det om jag hittar dej såhär när jag kommer hem? skrek hon, sen lämnade hon rummet och gick till sovrummet.
Sandra la i sängen och försökte lugna ner sej. Hon bara grät och grät. Kunde inte sluta så arg hon var.
Andreas dök upp i dörröppningen.
- Sandra?!
- Jag orkar inte. Lämna mej ifred.
Han lyssnade inte på henne, utan gick och satte sej på sängkanten.
- Snälla Sandra, lyssna på mej. viskade han.
- Hur fan ska jag kunna lita på dej efter det? snyftade hon.
- Men...
- Lämna mej ifred.
Nästa dag.
Sandra la i sängen och tänkte. "Jag har aldrig känns såhära för någon annan som jag gör för dej" hade Andreas sagt till henne när dem satt i parken för 5 år sedan. Men så var det definitivt inte nu längre.
Helt plötsligt kom Andreas in till henne.
- Hämtar du Alice? sa han.
- Det kan väl du göra.
- Du kan ju fan inte göra någonting! Det är an inte jag som ska göra allt!
- Vi kan fan inte ha det såhär längre.
- Vadå? Det är ju Alice som är anledningen till att vi har det såhär. Hade inte hon funnit så hade allt varit bättre.
- Varför ville du ha barn då? hon var nära på att börja gråta.
- Kan vi inte bara adoptera bort henne?
- Som du vill. Jag ringer socialen imorgon då.
3 månader senare.
Alice hade blivit bortlämnad till familjehem av personliga anledningar, så som bandet och Sandra och Andreas relationer.
Dem satt i soffan helt tysta båda två.
- Sandra, förlåt mej. viskade han.
- Det är inte ditt fel, vi båda har gjort fel Andreas. snyftade hon.
- Jag är säker på att Alice har det bättre nu.
- Det har hon, jag lovar.
*Pling*
Andreas mobil vibrerade.
"Sms från Micke. läsa nu?"
Han tryckte på "Ja"
"Kom till Sågen halv 5, vi måste repa"
Han skrev ett snabbt svar-
"Ja, vi ses där"
- Jag är ledsen Sandra, men jag måste åka och repa.
- Åk du, jag klarar mej.
- Vad är det med dej?
- Det känns som att du gillar dem mer än mej bara.
- Så är det inte, och kommer aldrig bli heller. Du vet att jag älskar dej.
- Älskar dej med!
- Ska du med och repa förresten? Inte kul att sitta hemma själv ju.
- Visst.
- Kom så åker vi.
Väl framme och uppriggade i replokalen.
- Ska vi köra igång då? frågade Magnus.
- Ja, det gör vi. instämmde Micke.
Dem körde igenom alla låtarna och även några nya som Carolina skrivit.
- Ni är bara så otroligt duktiga. Jag är sjukt stolt, känn er älskade. sa Sandra.
Johannes skrattade.
- Tack. log han sedan.
Dem packade ihop allt och sedan åkte de hem igen.
- Andreas?! sa Sandra när dem hade satt sej i bilen och var på väg hem.
- Ja?
- Jag vet att vi har bråkat väldigt mycket men...
- Vadå?
- ... allt känns bara så fel just nu.
- Vad är det som är fel?
- Allt, precis allt.
- Vi får prata om det när vi kommer hem.
Hon blev tyst.
När dem var hemma så satte de sej i soffan och pratade.
- Vad är det som är fel Sandra?
- Allt sa jag ju innan.
- Är det Johannes?
- Vadå Johannes? Han har fan inte gjort nåt.
- Sandra, berätta nu. Vad är det?
- Okej, det är Johannes. Jag tror jag gillar honom.
Hon blev tyst. Vågade inte se hans reaktion.
Hoppas ni gillar det. Kommentera!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | StuckMeInPieces - 14 jan 12 - 16:10 | | mejla nästa :) | LetMeJump - 1 aug 11 - 01:24- Betyg:  | | mejla nästa :) |
|
|
|
