Min berättelse [2] |
Jag ryckte till när taxin jag satt i åkte över ett fartgupp.
”Ta det lugnt!” fräste jag till chauffören, och fnös sen irriterat. Det hade tagit ganska lång tid att få mitt mörka, bruna hår att ligga rätt. Min plattång hade tagit mycket stryk. Jag riktade blicken mot husen som flög förbi utanför fönstret, och tänkte på hur festen skulle se ut när jag kom fram. Det var säker mycket folk där, och förhoppningsvis skulle Ryan vara där. Mina tankar flög genast iväg till honom. Hans underbara och mörkblonda hår, hans havsblåa ögon med den där glimten, hans perfekta ansiktsform, hans oerhört vältränade kropp, och hans solbrända hy, fick mig att smälta även om jag inte såg honom. Själv var jag ganska blek, och det blev en tydlig kontrast mellan min hy och mitt mörka hår som i vanliga fall var väldigt vågigt. Jag var väldigt smal, men på något konstigt sätt hade jag ändå kurvor. Jag var lite längre än andra flickor i 16-års åldern. Jag och Ryan var så väldigt olika, men vi tyckte om varandra. Vi hade något på gång. Vi sms:ade hela tiden, och pratade nästan varje dag. När taxin stannade, hoppade jag vigt ur, och rättade till min svarta klänning, och med små, svarta fransar över den. Klänningen var ganska tajt, men självklart kunde jag andas och röra mig. Jag betalade chauffören, och gick mot ytterdörren av det stora huset. Det var Ryans kompis som bodde i huset framför mig. Huset var gräddvitt, och omringades av en stor trädgård. Jag gick in i huset, och drog efter andan när jag såg hur packat av folk det var.
”Ronnie!” Jag vände mig om när mitt smeknamn ekade över sorlet och musiken. Egentligen hette jag Veronica, men jag ville att folk skulle kalla mig för Ronnie. När jag inte hittade personen som ropat efter mig, slank jag mellan flera personer, och struntade efter i ett tag att säga förlåt eftersom att jag troligen skulle svimma av syrebrist. Jag kom in i det massiva allrummet, och musiken dånade i mina öron. Jag letade efter något att dricka, och hittade snabbt ett bord fullt med snacks och dryck. Det fanns inget alkoholfritt, så jag tog en cider. Jag hade druckit förr, men jag gillade det inte så mycket i början. Sen blev jag bara glad och energifull. Jag svalde en klunk, och njöt när jordgubbssmaken rann nerför min strupe. Ett par händer slank om min midja, och jag ryckte till.
”Tjena.” Ryans röst fick mitt hjärta att hoppa över ett få tal slag, och sen dunkade otroligt fort. Jag vände mig om, och kände hur rodnaden hade ploppat upp i ansiktet på mig. Jag blev nästan förvånad över att han inte hörde mitt hjärta dunka.
”Jag har saknat dig, babe.” Ryans ord fick mina knän att skaka, men jag koncentrerade mig på att få dem stadiga. Jag lyckades efter en ynka sekund, och jag såg in i de vackra ögonen.
”Jag har saknat dig också, Ryan.” Jag blev lättad över att höra att min röst var stadig, och det gjorde mig modigare. Ryan fick mig till att börja dansa, även om jag protesterade vilt. Vi dansade och pratade, och drack förstås. Efter några timmar var jag lite luddig, men jag visste fortfarande vad jag gjorde, och vad jag sa. Ryan hade inte släppt mig ur sikte en enda gång under hela kvällen, och det var jag nöjd med. Jag hade inte velat lämna honom. Nu satt vi i trappan, och jag försökte att titta på nånting annat än Ryan, eftersom jag nyss hade tittat på honom. Plötsligt greppade han tag i min hand, och jag kände hur rodnaden kom tillbaka. Jag förbannade den tyst, och såg generat på mina knän. Ryan tog försiktigt tag i min haka, och vred mitt ansikte mot hans.
”Du är så söt när du rodnar.” Då rodnade jag förstås lite till, och tog tillbaka min förbannelse. Jag såg in i Ryans ögon, och fastnade i djupet. Jag försökte få fram några ord, och jag försökte att släppa taget om hans ögon. Förtvivlad och generad harklade jag mig, och kände hur världen rasade. Plötsligt kände jag Ryans läppar mot mina, och kände hur allting blev perfekt. De smakade öl, och honung på något sätt. Han masserade dem försiktigt mot mina läppar, och jag slöt ögonen. Min hand letade sig upp till hans hår, och jag drog efter andan när jag kände hur lent det var. Hans hand smekte min kind, och jag kände hans tunga mot mina tänder. Långsamt öppnade jag munnen, och tänkte snabbt igenom vad jag skulle göra. Jag följde Ryans rörelser, och försökte härma dem med min egen tunga. Motvilligt lät jag Ryan glida bort från mina läppar, och jag log stort mot honom. Hans leende var brett, och hans vita tänder lyste. Av någon dum anledning, såg jag på en klocka som hängde på väggen. Jag stönade när jag såg hur mycket klockan var. Hon var redan över tre på natten. Tiden gick så fort med Ryan.
”Jag måste nog hem nu.” sa jag lågt, och ställde mig upp. Ryan följde med i mina rörelser, och tog tag i min hand igen.
”Jag kör dig.” Jag log stort, och följde med honom ut ur huset.
|
|
|
|
