De gömdas hemligheter [1] |
Halli hallå! Här är första kapitlet ur De gömdas hemligheter och jag hoppas att ni tycker den är okej trots att den kanske är lite seg. Jag måste varna om att de första delarna kanske kan kännas lite händelselösa, men det behövs några kom-igång-delar innan jag tar er till the real stuff, you know! (:
Hope you like it
Kapitel 1 – En tripp tillbaka i tiden
~15e augusti~
”Hallå, älskling, är du hemma?” hörde jag en välbekant röst ropa från hallen.
”I köket!” svarade jag medan jag ögnade igenom dagens morgontidning.
Det hade varit ett mord, igen, inne i Stockholms mörka gränder, och jag suckade och såg upp på David när han klev in genom dörren med ett av sina vanliga breda leenden och han gick runt det lilla bordet för att ge mig en lätt kyss på pannan.
”God morgon” sade han till mig och log ett snett leende.
”God morgon” svarade jag och betraktade den fina människan som stod framför mig.
Jag hade en av hans stora t-shirtar på mig och ett par svarta bomullstrosor, vilket på något sätt var ett starkt tecken på att vi varit tillsammans väldigt länge. I ungefär två år hade vi varit tillsammans, tre år om man räknade då vi började dejta och vacklade fram och tillbaka för att vi inte visste om vi ville förstöra vår vänskap. Vi hade egentligen känt varandra sen gymnasiet, blivit oskiljbara bästa vänner och gjorde inget som undgick den andre, vi kunde läsa varandra som en bok man lärt sig läsa baklänges, från sidan och med slutna ögon. Vi kände varandras familjer väl och vi var klippta och skurna för varandra, och inte en endaste gång sen vi officiellt blivit ett par kunde någon tvivla på att vi älskade varandra, trots att jag bara var 26, och David 27, så var det helt enkelt underförstått att vi skulle vara med varandra för evigt. Det kändes nästan underligt att tanken inte skrämde mig, jag som alltid varit så rädd för att binda mig och komma nära andra var helt tillfreds med tanken på att få vara med David tills jag blev gråhårig.
”Vad stirrar du så för?” frågade David med en lite retsam, ändock något trött röst.
”Du är snygg” sade jag utan att skämmas, trots att den meningen skulle fått mitt ansikte att lysa rött om jag sagt det för några år sedan.
”Och så måste jag säga att jag lyckades rosta två brödskivor, fixa pålägg och äta dem utan att förstöra köket” utbrast jag lyckligt och David gav ifrån sig ett lätt skratt.
”Jag är så stolt över dig” sade han och blinkade, och drog upp mig på fötter.
Han svepte in mig i sin starka famn, och jag slöt förnöjsamt ögonen. David jobbade nattskift på ett museum på fredagar och lördagar, och sedan pluggade han måndag till fredag, och det gjorde han eftersom min lön som reportagejournalist och frilansande inte helt betalade för både hyra och hans studier, och även om det hade räckt till hans studier skulle han aldrig låtit mig betala för det. Jag betalade hyra i utbyte mot att han lagade mat (det råkar vara så att jag är en katastrof i köket, vad jag än rör verkar det förstöras på ett eller annat sätt) och hjälpte till med att städa.
Plötsligt gav jag ifrån mig ett förvånat litet pip, Davids hand hade nämligen förflyttat sig ner till min rumpa, och när jag såg på honom tittade han oskyldigt tillbaka.
”Jag har ju precis vaknat” sade jag, föga övertygande, och han gav mig sina hundögon.
”Men jag har jobbat hela natten, och jag måste sova några timmar innan jag ska plugga resten av dagen” mumlade han om vartannat medan han förstrött kysste min hals.
Jag log uppgivet mot honom.
”Kom då” flinade jag och tog tag i hans hand, och ledde honom mot sovrummet.
”Jag vill inte gå…” klagade David buttert.
”Jag vill inte att du ska gå, du heller, men du måste faktiskt gå till skolan för att plugga till tentan du har om en månad, så att du sen kommer ett steg närmre att bli klar” flinade jag och klappade honom på huvudet, som om han var en liten skolpojke. Trots att han var minst tjugo centimeter längre än mig kunde jag i alla fall nå upp till hans bruna hår.
Hans chokladbruna ögon mötte mina gröna, och han suckade.
”Ja, du har väl rätt, men vi ses ikväll?” sade han och log nöjt.
”Inte för att förstöra din lycka, men det är den 15e idag, jag ska på återträff med min gamla klass ikväll. Har du redan glömt det?” sade jag och log lätt innan jag gav honom en hastig puss på munnen och sedan gick in i köket och fyllde på ett glas vatten åt mig själv.
”Jag hade förträngt det, mer än glömt” muttrade han lite besviket och öppnade dörren.
”Vi ses imorgon!” ropade han och jag hummade något instämmande tillbaka som jag inte riktigt greppade själv vad det skulle föreställa, eftersom jag läste ett sms från Tina, som höll i hela kvällen.
”Hej alla tjejer och killar! ;)
Ikväll smäller det! ;)
För er glömska sötnosar som tappat bort era lappar så är det klockan sju, i vår gamla gympasal på söder, ni vet ju alla vad den ligger! ;)
Hursom, dags att tagga till nu då! ;)
9A, 9A, fan va’ vi e bra
9B och 9C, ni e så dåliga att er vill ingen se!”
Jag kunde riktigt höra Tinas sockersöta, sliska röst i huvudet och rös till. Nej, Tina var väl inte min favorit från högstadiet, och den där hejaramsan var det väl nästan lite pinsamt att ta upp igen, vi hade ju kommit på den i åttan. Med en lätt suck tog jag en dusch, började göra mig i ordning och packade ihop lite kläder. Eftersom jag och David bodde i Linköping skulle det ta ungefär två timmar med tåg, och jag skulle åka från stationen klockan två, sedan ta mig till hotellet jag tagit in på och sedan skulle jag ta mig till min gamla skola.
”Och nu står jag här igen” mumlade jag tyst för mig själv när jag synade den asfalterade skolgården.
När jag gick ut nian hade jag varit övertygad om att jag aldrig skulle vara här igen, men nu suckade jag lite halvt besvärat, och styrde stegen mot den gamla gympasalen. Musiken dunkade ut över skolgården och ju närmre jag kom, desto fler röster kunde jag höra, inga som jag direkt kände igen dock. Jag kastade en blick på klockan, halv åtta. Jag hade alltid varit lite sen i högstadiet, brydde mig väl inte sådär jättemycket, nu var jag punktlig så länge det gällde jobbet, annars kunde det bli lite som det blev. Som nu, men det var ändå bara en halvtimme. Långsamt klev jag in, såg att folk stod utspridda i små grupper med glas i händerna och de flesta pratade livligt. Knappt hade jag hunnit ta ett steg till innan jag hörde en röst som inte hade ändrats alls sedan högstadiet, det var Tina.
”Men guuuuuud, heeej Milla!”
Tinas röst fick det att ringa i öronen och jag vände mig motvilligt åt hennes håll.
”Hej Tina, hur är det?” frågade jag och innan jag visste ordet av det hade jag blivit omfamnad.
Jag stelnade till och Tina backade fnittrande bort.
”Gillar du fortfarande inte när man rör vid dig?” sade hon med ett irriterande muntert leende och så plötsligt petade hon på en liten lapp på min tröja.
”Öh…?” fick jag ur mig och kollade ner, det var en namnlapp.
Typiskt Tina, att tänka på att alla inte kanske kände igen varandra utan behövde en namnlapp.
”Jag ska bara… gå och hälsa lite” sade jag undvikande och tog mig bort från Tina så snabbt jag kunde.
Hon hade alltid varit klassens dramaqueen, även den som legat med flest av killarna i vår årskurs och alltid blev fullast på festerna. Nej, hon hade aldrig riktigt varit min typ.
”Milla!” hörde jag en röst som fick det att spritta till lite i magen på mig, och innan jag vände mig om visste jag att det var Bella, eller Isabella, min bästa vän under hela högstadiet, som stod bakom mig.
”Bella!” skrattade jag och vi omfamnade varandra som om vi setts senast igår.
Efter bara några sekunder var vi inne i ett hett samtal om klasskamraterna och vilka som hade förändrats mest, respektive minst. Vi hälsade på alla, mer eller mindre entusiastiskt, men när jag trodde att jag sagt hej till alla puffade Bella på mig och nickade bort mot ett hörn. Där stod en man i svart t-shirt, mörka jeans och något som såg ut som en lång rock. Hans hy, eller det man såg av den i alla fall, var nästan mjölkvit.
”Vem är det?” väste jag utan att ta blicken från mannen.
”Milla, tänk efter. Vem är den enda som vi inte hälsat på från klassen?” viskade hon och jag började tänka efter.
När det väl gick upp för mig spärrade jag misstroget upp ögonen och skakade lite på huvudet.
”Nej… det kan inte vara… men du har rätt… det måste vara…” viskade jag förvånat, fortfarande med ett misstroget uttryck i ansiktet.
”Sam” fyllde Bella viskande i, med en nästan hänförd röst.
Precis då, som om han hört oss, vände han på huvudet och såg på oss. Efter några sekunders ogenerat stirrande på varandra blinkade han åt oss, och vände sedan på huvudet och lekte lite med glaset som han hade i handen. Bella drog efter andan och log mot mig.
”Han flörtade med dig!” viskade hon och verkade nästan kikna av upphetsning.
”Nej…” mumlade jag oförstående, ”det är klart att han inte gjorde” sade jag och skakade på huvudet, trots att jag blev förvånad över den lite nöjda känslan som spred sig i min kropp.
”Det är klart att han gjorde!” utbrast hon och himlade med ögonen åt mig.
”Milla, du är ju skitsnygg, alla tjejer här inne är fortfarande avundsjuka på ditt naturligt iögonfallande röda hår med stora lockar, du är fortfarande vältränad och dina ögon är jättefina!” väste hon uppgivet och höjde på ögonbrynen åt mig.
”Men…” började jag för att protestera, men Bella fortsatte.
”Du har både utseendet och personligheten för att gå fram till honom, kom igen, han flörtade ju uppenbarligen med dig” mässade hon på med ett flin.
”Men jag har…” började jag men orden stockade sig i halsen och jag stannade upp.
Jag visste att Bella inte ljög för mig, jag var själv nöjd med mina mörkröda lockar och min pappas smaragdgröna ögonfärg hade smittat av sig på mig. David! Skrek mitt samvete och jag höll andan i några sekunder. David, min vän, kille och sambo, inte kunde jag väl göra något mot honom? Men precis när jag avslutat den tanken ploppade en ny upp i mitt huvud. Du tänker ju inte göra något, du ska ju bara gå fram och prata med honom, det är inte ens nära att vara otrogen, du pratar ju jättemycket med Davids killkompisar, varför skulle det här vara annorlunda? Och det gav mig modet att ge vika för Bellas ord och nicka.
”Okej… jag gör det då” mumlade jag och började gå mot honom, och trots att jag visste att jag inte hade det här förväntansfulla pirret i magen när jag pratade med Davids vänner, så intalade jag mig att det var exakt samma sak.
”Hej, Sam…” sa jag lite försiktigt och log försynt mot Sam.
”Hej, Camilla” svarade Sam utan att titta upp direkt, jag märkte inte det hårdnande greppet runt hans glas.
”Milla” rättade jag automatiskt och sedan fortsatte jag, om än lite tveksamt ”Jag är led…” började jag men avbröts av Sams röst.
”Du behöver inte förklara dig för mig, Milla” fortsatte han med eftertryck, fortfarande utan att titta på mig, ”… jag vet att du ångrar att du var som de andra i högstadiet, att du inte försökte hjälpa mig när det var så uppenbart att jag var alldeles ensam, men du vet, vi var bara barn då, du är förlåten” sade han, och jag undrade om jag kunde ana ett litet leende i slutet av meningen, men var inte säker.
”Så… vad gör du?” frågade jag lite, osäker på om Bella faktiskt hade haft rätt när hon sade att han flörtat med mig då jag började misstänka motsatsen ganska starkt vid det här laget, han ville ju inte ens titta på mig.
”Det beror på vilken dag du frågar mig” svarade han med en lätt outgrundlig röst, jag började nästan bli lite irriterad och skulle precis fråga ”idag?” men han hann före med frågorna.
”Och du då, Milla, vad är det du gör?” frågade han, fingrade lite med sitt glas och förde det mot munnen, läppjade på det och väntade på ett svar.
”Öh… jag är journalist” sade jag, och till min förvåning flög hans blick upp och det svarta håret trycktes bakåt.
”Är du?”
Hänförd av både hans plötsliga intresse och av hans ansikte, stammade jag lite förvirrat och knep sedan ihop ögonen för att koncentrera mig.
”Ja, ja det är jag” sade jag och öppnade ögonen, och till min bestörtning såg han lika hänsynslöst vacker ut som för några sekunder sen.
Han granskade mig med en genomträngande blick och jag såg ner i mitt glas för att inte rodna. När jag samlat mig såg jag upp igen, fann att han fortfarande granskade mig, och när jag såg in i hans ögon ryste jag till och fick en underlig känsla av att vilja springa därifrån. Jag sköt envist bort tanken och anklagade mig själv för att vara paranoid, bara för att jag pratade med honom och tyckte att han såg helt okej – väldigt snygg – ut, så var det inte att svika David på något sätt.
Eller hur?
Sam verkade tänka över något, och sen tog han fram en liten lapp och en penna ur en innerficka på rocken, och räckte över dem till mig. Jag tog emot dem med ett frågande uttryck i ansiktet, och så riktade Sam blicken mot mig igen.
”Skulle du vilja skriva ner ett nummer jag kan nå dig på? Jag har en grej som kanske skulle kunna intressera dig” började han och jag öppnade munnen för att nyfiket fråga vad det var han hade som kunde intressera mig, men han avbröt mig.
”Inte här” mumlade han med ett allvarligt ansiktsuttryck, och jag stirrade dumt på honom i några sekunder innan jag harklade mig och skrev ner mitt jobbnummer.
”Jobbmobilen har jag på dygnet runt” förklarade jag och stoppade i lappen och pennan i hans ena hand, och han stoppade ner dem i innerfickan igen.
Sam tog ett långsamt steg mot mig och vinklade ner huvudet samtidigt som han böjde på sig för att komma ner i höjd med mitt huvud, han var nämligen mycket längre än mig. Med ett lätt finger flyttade han lite på mitt hår och satte munnen en liten bit från mitt öra. Hans kalla andedräkt kittlade mig och jag bet mig i underläppen för att inte börja fnittra, det kändes inte riktigt som rätt tillfälle att göra det.
”Jag ringer dig” sade han lågt, i en aning för förförisk röst för att vara vänskaplig, och sedan gav han mig ett kort, snett leende och gick därifrån.
Jag stod som förstelnad i några sekunder innan Bella kom framrusande och såg uppfodrande på mig.
”Nåå…?” började hon och verkade på gränsen till att explodera, det var som om vi gick i nian igen, och en kille bjudit ut mig till balen eller något.
”Vad hände?” fortsatte hon, nästan lite otåligt nu.
Jag svalde och tänkte över vad som just hänt, trots att han bara viskat ’jag ringer dig’ så hade han lika gärna kunnat viska något högst olämpligt och jag hade förmodligen känt likadant som nu.
”Jag vet inte” svarade jag därför lite förvirrat.
PS. Jag ska iväg en vecka och den andra delen kommer inte komma ut förrän kanske nästa söndag DS
Drop a comment (:<3
|
| Kommentarer | | EmmaGlimne - 31 aug 11 - 00:10 | Jättebra! Kommer att läsa vidare med stor nyfikenhet :3
Och om jag får säga mitt, så är den inte alls seg! :)
Det här är en del av novellen och om allt skulle hända på en och samma gång skulle man tillslut bli mätt!^^
Keep going! | | 134643 - 30 jul 11 - 12:14 | Jättebra! :)
Oom du vill får du gärna skicka ett meddelande när nästa kommer ut :D |
|
|
|
