Flickan med vingar del 1 |
Jag sitter strax utanför klassrummet och väntar tills mina föräldrar har pratat i enrum med min lärare och skolsköterska.
Det är lika tyst så att man kan höra en nål falla till golvet.
Jag är extremt nervös, mina tummar rullas av sig själva och jag börjar bita mig i läppen..
Utanför fönstret är det sent på hösten man eller ja, jag kan se att en grupp killar och tjejer i olika storlekar står där och bara pratar och röker.
Tänk att jag går i tredje ring och ska snart ta studenten och där inne, just nu, sitter min mamma och pappa!
Ju mer jag tänker på det, ännu nervösare blir jag.
2 år tidigare:
Det är sommar, första dagen på sommarlovet!
Jag vaknar av att fåglarna kvittrar och solen lyser inför fönster persijenerna, inte bara det utan även lukten av äggröra och mammas varma choklad med hembakade bullar fyller huset med massa olika lukter som jag nästan alltid vaknar till.
Första dagen på sommarlovet och jag vaknar klockan sex på morgonen!
Jag försöker tvångs somna, men det går inte, min mage är tom och hungrig över att känna lukten av all mat som tillagas en trappa ned.
Min bror kommer in strax efter mitt misslyckade försök om att tvångs sova ’’Jen! Idag ska du till läkaren.’’ Han säger det glatt och skrattar där efter.
Han är nog världens underbaraste bror man kan ha, han är fem år yngre än mig.
Vi är som alla andra syskon, har våra goda och onda stunder, men för tillfället hatar jag honom inte för att det var hans fel att han väkte mig utan för att han kommer instormades in på mitt rum utan och knackar och dessutom påminner mig om att gå till läkaren, vad gör han uppe klockan sex på morgonen!
Jag stirrar på honom ’’Jag vet’’ fräser jag år honom.
’’Mamma! Jen använder tonen igen!’’ ropar han till våran mamma.
Stackars underbara mamma som sätter regler som jag aldrig kan hålla, ja det är sant jag får inte fräsa åt min egna bror.
Mamma kommer springandes upp för trappen ’’Jen, nu är det du som tar och säger förlåt till Oscar och sedan kommer ned till köket för att äta frukost!’’ jag ligger fortfarande i min säng och stirrar på dom båda två, jag vill inte ha deras frukost, jag vill inte be Oscar om förlåtelse.
Det är alltid så, jag får skäll så fort jag fräser åt honom men han får inte skäll om han väcker mig klockan tre på natten som händer ibland då han spottar eller häller en hink vatten på mig.
Varför. Det vet jag inte. Kanske för att bevisa att jag har svagheter, men det slutar ändå med att jag alltid får skäll.
’’Förlåt mamma, får jag tala med Oscar i enrum?’’ ber jag henne, hon kollar ned på honom och kliver ut från dörr öppningen och stänger dörren om sig.
Jag kan höra hennes fotsteg gå ned.
’’Slutar du upp med att säga att jag fräser åt dig eller något annat så kommer du slippa få skulden för det som annars kommer att hända, okej?’’ jag är fortfarande sur och irriterad men försöker låta lugn och glad vilket inte ger ett sånt bra resultat.
Han börjar skratta, munnen är öppen och tänderna syns, händerna lägger han på sin mage och har ett extremt löjligt ansiktsuttryck ’’Stackars Jen, vad kommer att hända?’’ ju mer han skrattar ju mer blir jag irriterad. ’’Du får väll se’’ säger jag lugn och sansad och knäpper honom med fingrarna i pannan på honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Carrre - 30 jul 11 - 15:35- Betyg:  | fin novell, jag kan riktigt se Oscar framför mig... :)
maila mig gärna när nästa kommer! :D |
|
|
|
