Ett hejdå finns inte |
Ibland undrar jag verkligen hur det nu blev som det blev, hur alla val slöts ihop och på något sätt blev till ett slut.
Om man nu hade valt annorlunda, hade slutsatsen då varit likadan som nu?
Eller hade den varit annorlunda?
Jag tog tag i den varma muggen som var fylld med rykande kaffe, förde den mot munnen och brände mig en aning på tungan när jag lät några droppar av den varma vätskan glida ner i halsen. Den beska smaken spred sig i munnen och fick mig att rysa svagt.
Jag hatade kaffe, hade alltid tyckt att det smakade hostmedicin blandat med... Jagvetintevad. Men av någon konstig anledning så hade jag valt just kaffe från menyn idag, trots att det fanns så mycket annat gott att välja på, men just då så hade det verkat så rätt på något sätt med en koppa kaffe, fast nu – när jag hade smakat lite av den svarta vätskan så ångrade jag starkt att jag inte hade valt en stor kopp varm choklad istället.
”Jag sov inget inatt, och jag vet inte varför” orden slapp ur mig utan att jag själv hade en aning om varför och mitt minne gled hastigt tillbaka till inatt.
Ett par mörkbruna ögon kollade upp från sin egna kaffe fyllda kopp, och mötte min blick. Ägaren till ögonen var Liam, min närmsta kompis ända sedan jag var fyra år.
”Du kanske har sovit för mycket på sistone” han ryckte på axlarna, men det var något i hans blick, sättet som han höll händerna om kaffekoppen på utan att dricka, som fick mig att bli fundersam.
Det var något han ville berätta, och eftersom att han inte hade sagt något ännu så var det antagligen något allvarligt.
Liam och jag träffades i lekparken för tretton år sedan. Min mamma brukade ta med mig ut till de där två slitna gungorna, den lilla rutshkanan och så den kvadratformade sandlådan.
En dag så satt han bara där, i sandlådan och lekte med sina hinkar och bläckfisk formade sandkakor. Från den dagen så behövde min mamma inte leka med mig i lekparken längre, utan hon hittade sin plats på en bänk vid sidan av där hon brukade sitta och läsa sina tidningar tills jag blev fem och kunde gå ut själv med Liam.
Vi träffades alltid på fritiden, Liam bodde några kvarter från mig, i ett likadant radhus som jag. På så sätt så möttes vi ofta påväg till skolan och väntade alltid på varandra efteråt också, eftersom att vi gick i olika klasser, och Liam var ett år äldre än mig, så blev det oftast jag som fick vänta. Men det var värt det.
Med händerna runt kaffekoppen så tittade jag ut genom skyltfönsterna till cafét, snön yrde ner och det verkade nästan som om det låg en slags ilska i den. Gatorna var redan täckta av en halv meter snö, och det var nog påväg att öka till mer än en meter, för det såg inte att ha planer över att sluta snöa, inte på ett tag iallafall. Antagligen så tog snön igen efter att inte ha snöat under hela november och December, så nu, äntligen hade det börjat lite väl sent, den tredje Januari. Folk hade samlats inne på butiker för att vänta på att snöstormen skulle lägga sig.
”Alice..Jag..” Liam började på en mening, men så fort jag riktade min uppmärksamhet mot honom och mötte hans blick så tystnade han.
”Vadå?” jag tog en till klunk av det svarta, illasmakande kaffet och lutade mig fram över bordet,
”Har det hänt något med Frida?” undrade jag nyfiket.
Vi hade alltid pratat om våra kärleksproblem med varandra under vår uppväxt tillsammans, från när vi var tio år och man sprang omkring och bytte partner minst en gång i timmen, till nu när vi var äldre och hade lite mer seriösa förhållanden som höll i några månader.
Mina tjejkompisar brukade tjata på mig om hur snygg Liam var, och att dem inte fattade hur jag kunde vara så nära honom utan att rent ut sagt hoppa på honom. Visst, Liam var riktigt snygg, han hade ett väldigt snällt, men samtidigt sexigt utseende, med sina 183 centimeter, en jämnt brunbränd kropp med lagom mycket muskler. Han hade mörkbrunt hår, som alltid var lite ruffsigt och regelbundet hade han vanan att dra handen genom håret för att få bort det från ögonen, men det verkade nästan som ett oändligt arbete, eftersom att det återgick efter någon minut till det vanliga. Det han fick mest uppmärksamhet på var ögonen han hade. Otroligt mörkbruna, bottenlösa , när solen lös i dem så fick han en lite lila liknande färg i dem och såg dessutom ut lite som en hundvalp. Det var ganska svårt att urskilja känslor genom dem – om man nu inte kände Liam. Men jag hade lärt mig att läsa av honom, efter alla år.
Han var den perfekta pojkvännen, det visste jag, men det var liksom inte så för mig, jag kände honom alldeles för väl, och om vi blev tillsammans så skulle det dessutom förstöra vår vänskap.
Vi hade lovat att inte bli kära i varandra, gjort tummis på det.
Mina tjejkompisar brukade alltid skratta åt mig när jag sade att det inte var något, att vi bara var vänner och att det skulle förbli så, dem sade oftast något som :
”Ni är så blinda ni två, det är gulligt men så synd på samma gång, ni ser inte hur ni faktiskt kollar på varandra, men det gör vi andra”
Liam drog sin högra hand genom sitt hår och tittade ner i kaffekoppen som hade slutat ryka, han hade inte druckit något ur den än och jag undrade om han ens skulle göra det.
”Liam, vad är det med dig? Har något hänt?” Han undvek att möta min blick, utan lät den vila på snön utanför fönstret samtidigt som han lät ett pekfinger bilda något slags mönster som jag aldrig skulle få veta vad det var.
Jag suckade ljudligt och lutade mig tillbaka i den billiga stolen, försökte lugna ner mig och utesluta alla konversationer, röster och maskiner inne på cafét som blandades ihop och blev till en enda röra. Jag lyckades inte direkt, utan det blev bara värre av att försöka utesluta allt, så jag satte snabbt på mig jackan som hängt på min stol och trädde den vita, yllestickade mössan över mitt huvud för att sedan dra tumvantarna över mina händer.
”Kom, vi går någonstans”
Liam tittade tvekande på mig, men utan att säga något om det så satte han på sig sina kläder. Det var verkligen inte likt honom att vara så tyst och bara hänga efter som han nu gjorde.
På vägen ut så slängde jag båda våra muggar i papperskorgen.
Usch vad kallt det var, snön blåste i ansiktet och det var otroligt jobbigt, speciellt för mig, att ta sig genom snön. Jag hade ju alltid varit så kort.
Vi kämpade oss bort mot ett hus hörn, lite vindskydd iallafall.
Väl där så lutade jag mig mot vägen, drog ner mössan lite mer över öronen och rättade till mitt mörkbruna hår. Liam ställde sig mittemot mig och så gled det ur honom.
”Jag ska iväg” han sade det kort, så lugn i rösten, och jag insåg inte varför det hade tagit så långt tid för honom att berätta det.
”Jaha” sade jag bara, inget speciellt med det ju. Man åkte ju på semester ibland, det gjorde alla.
”Alice.. Jag ska börja på ett nytt gymnasium” han flackade lite med blicken och bet sig nervöst i läppen.
”Det är mitt namn det” mumlade jag, och plötsligt insåg jag att han antagligen menade att han skulle bo en bit härifrån ”Vänta... Vart ska du gå?”
Liam tittade bort i några sekunder, innan han gick en aning närmare mig. Jag kunde känna och se hans varma andetag mot mina. Andetagen från oss virvlade runt och blev ett innan de kallnade och försvann tillsammans med snön.
”Liam! Berätta!”
”England”
All luft gick ur mig, det var som att allt bara försvann, vårt mönster vi hade tillsammans, möjligheten att alltid kunna ringa honom för att träffas. Jag såg alla foton av oss två gå sönder framför mig, blekna bort. Jag såg oss, tillsammans, två vänner, tas ifrån varandra.
”Jag... När?” flämtade jag.
”Jag åker inatt”
Tårarna tog sig ur mina ögon, gled långsamt nerför mina kinder.
”Snälla gråt inte” viskade han, jag vände bort huvudet från honom, jag hade lust att skrika på honom, jag bannade mig själv för att jag inte var så arg på honom just då, för det borde jag ha varit, riktigt jävla jätte arg. Men jag var mer ledsen, för att jag skulle förlora honom.
”När fick du reda på det?” kved jag tyst, och av någon anledning så ville jag inte veta varför, jag ville inte att han skulle höra vad jag just sade. Men han hörde vad jag sade ändå
”Den tjugoförsta september” han sade det tyst, lite skamset.
”Varför Liam?” Ilskan kom ikapp nu ”Varför berättade du inte tidigare? Är det här ditt sätt att göra det på eller? Jag...” Jag bet mig i läppen, medan tårarna började falla allt snabbare och i större mängder ”Jag kan..Jag kan inte tro det, varför gör du såhär mot mig? VARFÖR!? Liam, GE MIG ETT JÄVLA SVAR, FÖRTJÄNAR JAG INTE BÄTTRE? EFTER ALLA JÄVLA ÅR? SNÄLLA SÄG ATT..”
Liam satte snabbt ett finger på mina läppar, höll kvar det där och jag blev tyst, stirrade på honom medan han drog sig närmare för att lyfta upp mig och sätta mina ben runt hans höfter som vi brukade göra för att kunna kramas ordentligt.
Han luktade som han alltid gjorde, mjukt och lent, men ändå på ett sätt som markerade att han inte var någon liten pojke längre. Jag tryckte mig mot hans varma kropp och pressade mitt ansikte mot hans nakna hals, tanken om att vilja sitta kvar där i hans famn för alltid gled förbi i mina tankar.
”Lova att aldrig glömma mig” mumlade jag mot hans hals och jag kunde höra samt känna, hur han skrattade lågt.
”Glömma? Dig? Att du ens tänker på sånt”
Efter fyra minuter så släppte han ner mig, så rättade han till min jacka som hade glidit upp och drog ner min mössa lite till.
”Kom, vi köper något att äta” sade han och jag nickade.
Snöandet hade förvånansvärt lagt sig en aning men det var fortfarande svårt att komma fram, jag råkade ramla en gång och mina byxor blev såklart dyngblöta.
Det var fullt på bageriet, Liam räckte fram pengar till mig.
”Här jag bjuder” Jag nickade lågt, sade tack och undrade vad han ville ha.
”Köp en choklad croissant till mig” han såg lite ledsen ut, spänd på något sätt.
Det var helt fullpackat och jag var nästan rädd över att komma vilse där inne, folk skrattade och hade sig, var jätte glada över att snön äntligen hade kommit till Sverige.
Det tog en kvart innan jag fick betala för Liams croissant och min kanelbulle.
”Det blir trettio kronor” Jag gav kassörskan två tjugor, fick en tia tillbaka.
När jag kom ut så var allt som vanligt igen, folk drev sig framåt på gatorna för att kunna komma hem lagom till middagen, barn skrek för att dem frös och bilar försvann ut mot den ny-plogade motorvägen. Snön hade lugnat ner sig nu, singlade långsamt ner som fallande löv i vinden och gatlyktorna hade börjat lysa för att mörkret hade börjat lägga sig över himlen. Allt och alla var så ovetandes om vad nyss hade hänt med mitt liv.
Liam stod inte där utanför och väntade, han var försvunnen. Självklart så hade jag förutspått lite att det skulle hända, mitt undermedvetna visste det liksom, men ändå så trodde jag inte att han skulle göra det, kanske så hoppades jag på att han skulle säga hejdå till mig för en gångs skull, men Liam sade aldrig hejdå och det hade han aldrig gjort heller, det fanns inga i hans värld, han hade alltid påstått att det var lättare utan dem.
Och på sätt och vis så är det ju sant, det där.
|
| Kommentarer | | Inmychest - 19 okt 14 - 02:03 | Tack så mycket!
Det är en väldigt gammal novell, och det finns rätt mycket som jag inte är nöjd med - så det värmer :)
Sen till kritiken, jag håller med och det är verkligen bra att du påpekar tex särskrivningarna och så, för jag gör fortfarande många sådana slarvfel när jag skriver.
Återigen, tack för att du tog dig tid :) | | ilenna - 10 okt 14 - 21:16 | Åh vilken fin story. Verkligen! Det var faktiskt länge sen jag läste nånting här på dikta nu men den här fastnade jag för :)
Älskade dom fina och levande beskrivningarna av allt från känslor, rörelser, smaker till utseenden. Från första raderna kände jag som att jag också satt på det där cafèet och fick en sån där mysig känsla. Gillade även flashbacken som förklarade hur Liam och Alice känner varandra, så sött!
Tyckte även det var smart att ta med det där med tjejkompisarna som ser det inte Liam och Alice själva ser, för det är den känslan jag som läsare får - att dom visst skulle vara väldigt fina tillsammans och hur dom inte kan se det själva?
Texten flyter på väldigt bra genom hela storyn och dialogerna känns väldigt verklighetstrogna. Och fy vad man känner med Alice när Liam till sist berättar vad det handlar om! På ett sätt förstår man honom; att han vill dra ut på det för att det är för jobbigt, för att han vet hur Alice kommer reagera och att han såklart egentligen inte vill lämna henne heller. Väldigt starkt!
Måste än en gång nämna hur fina miljöbeskrivningarna var! Jätteproffsigt.
Och slutet! Älskade slutet. Så sorgligt men ändå så fint skrivet. Med Liam som aldrig säger hejdå och att det är lättare utan dom.
(och seriöst; det är någonting med Liam-personer - dom är snygga! ;D Har en Liam själv i en av mina storys hehe.)
Nu är väl den här kommentaren redan aslång haha ;) men tänkte att du kanske vill ha lite konstruktiv kritik också? Annars är det bara att sluta läsa här.
Vissa stycken kändes lite långa och hade kunnat delas upp för att göra det lite mindre kompakt - men det är inget som stör jättemycket.
Sen har du lite särskrivningar/småfel som lätt kan fixas :) (kaffefyllda. jättearg. chokladcroissant.) och månader som ska skrivas med småbokstäver. (Inte Januari, December alltså.) Och ´hus hörn´ låter lite konstigt, tror det skulle passa bättre med tex. husknut :) |
|
|
|
