Unga föräldrar |
Jag är 19 år, och i lördags fick jag mitt andra barn. Jag är väl en sån där typiskt ung mamma, då jag fick min dotter när jag var 16 (skulle fylla 17 senare på året) .. Och jag minns alla fördomar, alla blickar, alla viskningar.. Fick ofta höra från utomstående att jag hade förstört mitt liv. Men de som känner mig vet att min dotter var min räddning, inte uppoffring. Jag gav inte upp någonting genom att behålla henne.
Jag har alltid varit mogen för min ålder, eller vad man ska säga. De flesta skulle väl kalla mig tråkig, men fester har aldrig varit någonting för mig. Sedan jag var liten har jag alltid hållt mig för mig själv och trivts med det. I tidig ålder blev internet min bästa vän, då jag upptäckte att jag kunde vara ensam men fortfarande prata med kompisar. På samma gång. Haha, jag är väl lite konstig antar jag. De som jag umgicks med var min familj. Nu menar jag inte mamma och syskon, enbart, utan mostrar, morbröder, kusiner, morföräldrar.. Har sedan jag själv var ett barn varit en väl utnyttjad barnvakt åt mina småkusiner. Och jag har alltid älskat det. Jag har alltid känt mig bekväm bland barn. De kunde inte såra mig, som "vuxna" människor gör/kan. Så jag har alltid velat skaffa barn tidigt, och velat ha massor med barn.
Jag hade inget förhållande med min dotters pappa. Någonsin. Vi var bästa vänner, men jag fick känslor för honom. Det utnyttjade han genom att ha sex med mig, och självklart blev jag gravid. Jag var livrädd, men jag visste helt utan tvekan att jag skulle behålla barnet. Jag har inget emot abort i sådana situationer som min egen, men jag hade aldrig klarat av det, det hade dödat mig att döda mitt barn. När jag berättade för honom att jag skulle behålla barnet, fick han rycket och bröt kontakten med mig. Det första han gjorde var att skaffa tjej också. Under graviditeten gjorde han allt för att jag skulle bli sårad.. Han ljög ihop historier om hur jag hade tvingat honom till sex (sa till honom att han kunde anmäla mig för våldtäkt då) och att jag hade förstört hans liv genom att göra honom till pappa. Jag sa till honom flera gånger att han inte behövde ha någonting med varken mig eller barnet att göra, att vi skulle klara oss fint utan honom. Självklart mådde jag väldigt dåligt under graviditeten, och jag undrade flera gånger om det verkligen var värt det..
Mot slutet av graviditeten ringde han mig och bad om ursäkt. Han hade tänkt och kommit fram till att han ville finnas där för mig och barnet. Han ville vara med på förlossningen, och trots att min hjärna skrek "NEJ!" så sa hjärtat ja. Det är en speciell upplevelse, jag ville inte ta det ifrån honom. Men mest tänkte jag på mitt barn. När man är mamma eller snart ska bli, kan man inte rätta sig efter sig själv längre, för ens barn är viktigare. Om nu hennes pappa ville vara en del i hennes liv, så skulle han såklart få vara det. För mitt barn förtjänade det bästa, hon förtjänade att ha både en mamma och en pappa som älskade henne. Och självklart hoppades fortfarande en liten del av mig att det skulle bli vi. Att vårt barn skulle växa upp med att pappa älskade mamma lika mycket som mamma älskade pappa.
Den 7e februari 2009 föddes min lilla tjej. Världens vackraste lilla flicka. När jag fick upp henne på bröstet, det slår allting. Det hade varit värt alla tårar under graviditeten, all smärta under förlossningen. Hon var värd det, hon var värd allt. Hon fick namnet Angelica och jag var världens lyckligaste. I början verkade det som att hennes pappa var lika glad, men efter bara några dagar stack han och lämnade oss igen. Jag var hemma med Angelica den första månaden, men var sen tvungen att gå tillbaka till skolan. Min mamma som är sjukskriven tog hand om henne på dagarna. Det var jättejobbigt för mig, inte bara att vara ifrån min dotter utan att lägga ansvaret på min mamma. Det var mitt barn, inte hennes. Vi bodde redan hos min mamma, fick mat på bordet och tak över huvudet gratis. Det räckte, tyckte jag. Slutade med att jag pratade med mina lärare och de fixade så jag bara behövde komma till skolan på genomgångar, prov och sådant. Resten pluggade jag hemma. Jag gick första året på gymnasiet, och jag förstod att det skulle bli svårt att klara av det. Men att ta studenten var mitt mål. När jag började 2an fick min mamma nog, hon tog Angelica hela dagarna så jag kunde vara i skolan och plugga. I januari började hon dock på dagis.
Det första året som mamma var väldigt kämpigt, och jag vet inte hur eller ens om jag hade klarat det utan min mamma. Jag är så tacksam för allt hon har gjort för mig och min dotter, hon är världens bästa mamma/mormor! Hur som helst, efter det första året blev det lättare. Speciellt när jag träffade David. Han förändrade allting. I januari förlovade vi oss och nu i lördags fick vi en son, Benjamin. På bara några år har mitt liv gått från att ha varit ensam&gravid, ensamstående studerande mamma till allt det här. Jag tog studenten i våras med jättebra betyg. Om en månad flyttar jag och David ihop och sen blir det att planera bröllop. Vi planerar att gifta oss i början på nästa år. David har tagit till sig min dotter som sin egen, hon kallar honom pappa och de älskar varandra. Hur kan jag inte vilja gifta mig med honom?
Det blev ett väldigt långt inlägg.. Men det jag vill komma fram till med min historia är att det kan vara kämpigt att vara ung mamma, och väldigt ofta är det precis vad det är. Men döm inte unga mammor, för de gör (oftast) sitt bästa. Och en dag kommer allting att bli lättare.. Men alla dessa fördomar gör det ännu svårare. Precis som det finns dåliga unga mammor, finns det dåliga äldre. Åldern spelar egentligen ingen roll, även om de äldre ofta har en stabil grund. Men det betyder inte att de unga inte kan bygga upp en stabil grund tillsammans med sitt barn. Min dotter gjorde mig starkare, och utan henne hade jag antagligen varit samma tråkiga internet-freak som jag var för tre år sedan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | jagvetattduvet - 3 aug 11 - 21:14- Betyg:  | Så himla bra skrivet! Du är väldigt stark och ska vara stolt över dig själv :)
De som anser att unga mammor inte klarar av det har inte läst den här texten! | | saraarbast - 31 jul 11 - 00:25 | | Oj vad jag känner igen mig i det första du skrev, är precis likadan, och har alltid velat bli en ung mamma :) Är glad för din skull att allting har blivit bra, att du har fått två barn, att du tog studenten, att du ska gifta dig :) det låter underbart! Grattis till allt! <3 | | svampar - 30 jul 11 - 17:31 | | förr förväntades man vara gift och skaffa barn när man var femton... | | rebecc - 30 jul 11 - 04:15 | Vilket intressant inlägg!
Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Har också alltid varit mogen för min ålder och har haft riktig barnlängtan i flera år.. Är nu bara 16 år!
Det glädjer mig att det gått så bra för dig, verkligen. Lycka till med killen och barnen! <3 | | SUPERPOWERLESS - 28 jul 11 - 14:32 | Jag brukar vara väldigt skeptisk mot unga mammor, just pga deras ålder. Jag tycker bara att ja, när man är 14/15/16 år så är man ju fortfarande så himla ung. Alltså, det jag vill få fram är att man fortfarande har så mycket att lära sig ifrån /sina/ föräldrar och hela världen, och det känns som om man måste ha lite tid att vara galen och dum, lära sig av sina misstag och leva. Det är något som blir mer komplicerat när man skaffar barn själv, då ansvaret är så himla stort och det handlar inte bara om en själv. Visst är det något som man bestämmer om själv osv, jag säger bara vad jag själv tycker.
Jag hoppas att du förstår mig rätt nu: trots att jag tycker att man ska vänta med att ha barn är jag emot abort och jag beundrar dig för att du behöll ditt barn och för att du verkar vara en jättebra mamma! Jag är glad för din skull och jag önskar dig och din familj all lycka.
Ta hand om dig,
a. | | bluesky - 28 jul 11 - 02:39 | Jag är i din ålder, och skulle jag ha blivit gravid i den åldern du blev gravid i... ja då skulle jag med stor sannolikhet behållit det, så jag förstår dig till 100%. Abort är inte den snabb-lösningen många tror att den är.
Vad jag har förstått (eftersom jag inte genomgått det själv) är föräldraskapet ingen lätt sak, och jag tycker du är enormt duktig som klarat av skolan och allt därmed när du haft ett sådant litet barn! Grattis till förlovningen, barnen, studenten och allt det du lyckats med.
Det jag har lärt mig själv och försöker dela med mig av andra är att man inte ska döma andra som är i en situation man inte vet någonting om, eller har varit i själv. Eftersom jag inte vet om din personliga situation och hur ditt liv är och dina förutsättningar är så kan jag inte ha någon uppfattning om dig än det jag konkret vet, och det är: du har två barn, är nitton och är förlovad med planer att gifta dig snart. Livet är för intressant för att döma folk ;) | | seffii - 28 jul 11 - 01:50- Betyg: | Det är bra det du säger om att åldern inte spelar någon roll och att det finns både dåliga unga och äldre mammor.
min Mor var själv en ungmamma hon fick sitt första barn vid 14 års ålder, tyvärr dog det där strax efter och ända sedan dess har jag insett att min Mor aldrig växte ifrån den smärtan.
Det är ju så, det första barnet är alltid mer speciellt än det andra.
Och jag tror att DU är en jätte bra förälder till dina två små barn :D | | Cannedcorn - 27 jul 11 - 22:48 | | Min mamma fick sitt första barn när hon var 17. Kul att läsa det här då det påminner mycket om det mamma berättat för mig. Var stolt över dig själv som klarade det här så bra! Det är många som flippar ur och det verkar inte du ta gjort. Grattis till förlovningen också! :) | | alliiis - 27 jul 11 - 19:02 | Du är stark som vågade och höll ut och ändå fortsatte plugga. Grattis till förlovningen och till att det blev bra tillslut :)
Lycka till med allt. | | NadaZero93 - 27 jul 11 - 17:43 | | som sagt, mycket intressant att läsa om en ung mamma ur hennes eget perspektiv, jag är stolt över dig. |
|
|
|
