Aldrig ska jag glömma (Del 8, sista delen) |
Här kommer då sista delen. Inte lika bra som alla andra men hoppas ni gillar det. Slutet är sämst btw.
Dem gick en bit och satte sej ner på en bänk i en park lite längre bort. Dem satt och pratade en stund innan de reste ssej och gick tillbaka.
När de kom in i replokalen så möttes dem av 5 svettiga Callinaz medlemmar.
- Hej! sa Sofie.
- Hej. svarade dem.
- Har allt gått bra?
- Ja, men vi är inte klara än. Vi ska bara fika lite. sa Johannes.
- Vill du ha lite te eller kaffe och en bulle? frågade Micke Sofie.
- Ja, jag kan ta lite te. svarade hon och slog sej ner brevid honom.
Sandra stod kvar i dörröppningen. Andreas fick syn på henne.
- Vill inte du ha nåt? frågade han.
- Om jag får. svarade hon blygt.
- Klart du får. Sätt dej här.
Hon gick sakta fram och satte sej brevid honom.
Dem andra hade gått och fortsatt repa. Sofie satt i en stol och kollade på. Sandra satt kvar brevid Andreas.
- Andreas?! Kommer du? ropade Magnus.
- Fortsätt ni, jag kommer snart.
- Du får komma nu, vi måste bli klara snart. ropade Carolina.
- Sitt kvar här och vänta tills vi är klara så kan vi ta det när alla andra gått. viskade han till Sandra och gick tillbaka till de andra.
2 timmar senare hade dem repat färdigt, och plockat undan.
- Jag åker med Sandra så åk ni. sa Andreas.
- Okej, då hörs vi imorgon. sa Micke och sen gick dem.
- Ska vi också åka eller? frågade Andreas.
- Ja, det kan vi väl göra. Jag ska ju köra dej ända hem sen tillbaka till Helsingborg.
- Kom så åker vi. sa han och gick ut med Sandra efter sej.
Hon låste upp bilen och satte sej i förarsätet. Andreas satte sej i framsätet. Sen startade hon bilen och började köra.
Dem körde hela vägen under tystnad.
Han hade förklarat vägen vart han bodde så när dem var framme så stannade hon bilen.
- Så, då var vi framme.
- Kan du inte följa med in en stund?
- Visst. sa hon och parkerade bilen, hoppade ut och följde med Andreas in.
Han öppnade ytterdörren och dem gick in. De tog av sej skorna och gick in i vardagsrummet och satte sej.
- Vill du ha nåt? frågade han.
- Nåt att dricka tack. svarade hon.
- Vad vill du ha? Cider eller läsk?
- Kan ta lite läsk.
Han gick ut iköket och hämtade 2 glas läsk. Sen gick han tillbaka till henne.
- Varsågod. sa han och gav henne glaset.
- Tack så mycket.
Han log.
- Vad ska vi göra nu? frågade hon.
- Vad vill du göra?
- Kan du inte visa mej runt i Dalby lite? Har aldrig varit här innan.
- Här finns egentligen inte så mycket, men visst kan jag det.
Dem gick ut i hallen och tog på sej sina skor.
När dem kom ut på gatan så började dem gå möt en park.
- Vart ska vi nu? frågade Sandra.
- Tänkte visa dej en fin park.
Hon log. Han tog hennes hand men förväntade sej att hon skulle dra undan den men det gjorde hon inte.
Dem gick in i parken och satte sej på en bänk.
- Här är väldigt fint. sa hon.
- Ja, väldigt.
Det blev tyst en stund. Tills Andreas bröt tystaden.
- Sandra?!
- Ja?!
- Jag vet att vi bara träffats två gånger men...
Han avbröt sej själv.
- Men vad?
- ... jag tycker verkligen om dej. förtsatte han.
- Åh, Andreas. Det är det finaste jag hört från någon på väldigt länge.
Han tog hennes hand och höll den hårt. Hon flyttade sej närmare honom.
När de hade suttit där ett tag så gick dem hem igen.
- Jag kanska ska ta och åka hem. sa Sandra tyst.
- Du kan stanna inatt om du vill.
- Ska inte du jobba imorgon?
- Nej, jag ska bara till körskolan på morgonen men då sover nog du. Sen kan vi hitta på något efter det.
- Jag stannar gärna. Men vad ska vi hitta på sen?
- Kanske gå och shoppa i Helsingborg eller något?
- Men jag har inte så mycket pengar.
- Jag betalar.
- Men det ska du inte behöva.
- Vad gör man inte för en sån fin tjej som du.
Hon suckade. Det var inte lönt att säga emot, det var väl bara att gå med på det.
- Visst, jag låter dej betala men bara för denna gången.
Nästa dag klockan 14.00.
- Jag är hemma. ropar Andreas in i lägenheten.
Inget svar.
Han går till sovrummet men när han ser att hon fortfarande sover så går han ut därifrån igen.
Han går ut i köket och kokar kaffe. Sen satt han sej och läser tidningen.
Efter ett tag så kommer Sandra ut till honom.
- Hej. säger hon och gäspar.
- Hej. log han.
- När kom du hem?
- För ett tag sen, jag var inne hos dej men du sov så ville inte väcka dej.
- Jag var uppe och åt innan men sen gick jag och la mej igen. Var så trött.
- Ska vi bli hemma idag då?
- Nej, vi skulle till Helsingborg ju.
- Ska vi åka då?
- Jag ska bara göra mej klar.
En halvtimme senare satt de i bilen på väg till Helsingborg. Andreas körde och Sandra satt brevid.
Helt plötsligt känner Andreas att någon kör in i bilen bakifrån. Han tappar kontrollen över sin egen bil. Och sekunder senare så flyger bilen in i räcket vid vägkanten. Sandra blir så rädd att hon börjar gråta.
- Andreas?! snyftar hon.
Inget svar.
Hon hör sirener från polisbilar och ambulanser. Hon gör ett försök att resa sej men det går inte.
Ambulanspersonalen får ut Andreas ur bilen och lägger honom på en bår. Dem tar in båren i ambulansen sen kör dem till sjukhuset. Sandra sitter och håller Andreas i handen.
3 timmar senare.
Sandra satt i väntrummet och väntade på att få besked.
- Är det du som är Sandra Davidsson? frågade en läkare och gick fram till henne.
. Ja, det är jag.
- Andreas kommer att klara sej men han är fortfarande skakad efter det som hänt.
- Får jag gå in till honom?
- Ja, det får du.
- Tack. log hon och gick till hans rum.
Hon öppnade dörren till hans rum och gick in och satte sej på en stol vid sängen.
- Sandra?! viskade han.
- Ja. Vad är det?
- Jag trodde du var borta.
- Jag skulle aldrig lämna dej oavsett vad som hände. Hade jag legat här nu så hade jag kämpat för livet, för din skull.
En läkare kom in i rummet.
- Sandra, polisen vill gärna prata med dej.
- Visst. sa hon och följde med läkaren.
Samtidigt i Kvidinge hemma hos Micke.
Sofie satt och läste nyheterna på text tv.
"Krock utanför Lund. En till sjukhus."
" Igår vid 15.30 tiden så hände det en olycka utanför Lund. En personbil blev påkörd av bilen bakom. Den flög in i vägräcket och föraren skadades. Den kvinna som satt brevid klarade sej utan några skador. När polisen pratade med henne på sjukhuset så var hon förtfarande rädd och skakad av det som hänt.
- Jag grät och grät. Trodde jag skulle dö. Det känns förjävligt. Jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv. säger Sandra Davidsson 18 år från Helsingborg som också satt i bilen när olyckas skedde,
Andreas vill fortfarande inte prata om olyckan."
Sofie orkade inte läsa mer så hon stängde av tv:n. Hon tog upp telefonen och ringde Sandra.
- Ja?! svarade Sandra efter några signaler.
- Vad i helvete gjorde du hos Andreas igår?!
Sofie var arg på henne.
- Det ska väl du skita i. Du ska inte komma här och tro att dubestämmer över mej. Jag har ett eget liv och jag gör vad fan jag vill.
- Men vafan, låt min killes kompisar vara! Annars vet jag fan inte vad jag gör med dej! skrek hon sen la hon på.
- Sofie! Vad fan är det du står och säger?! skrek Micke åt henne.
- Vadå? Hon raggar fan på Andreas!
- Men vafan Sofie! Låt henne fucking vara ifred. Hon mår ju inte bra efter det som hänt. Så lägg av att
vara på henne hela tiden.
- Då kan du också låta henne vara! skrek hon.
- Låt mej fan vara ifred. Lämna rummet tack! sa han, knuffade ut henne och smällde igen dörren.
På sjukhuset.
Carolina hade också kommit till sjukhuset och hälsat på. Hon stod och pratade med Sandra.
- Jag klarar inte av att se honom såhär. snyftade hon.
- Vännen det kommer bli bättre. Jag lovar. sa Carolina och kramade henne.
- Hade vi aldrig åkt så hade detta inte hänt. Allt är mitt fel.
- Anklaga inte dej själv. Det är inte ditt fel.
Sandra gick fram till Andreas.
- Går det bra om jag åker hem?
- Ja, åk du. Carolina är ju här.
- Lova att du ringer och berättar hur du mår?
- Ja, jag lovar.
- Bra, men vi hörs sen. Hejdå. sa hon och kramade honom, sen gick hon från sjukhuset.
1 månad senare.
Andreas hade kommit hem från sjukhuset. Han och Sandra var även tillsammans nu, något Sofie inte gillade. Sofie gillade inte att Sandra fick följa med på vissa spelningar istället för henne. Så hon valde hellre att stanna hemma än att bara med sin egen syster.
- Sofie, du fattar väl att du inte kan hålla på såhära. suckade Micke.
- Vadå? Det är väl inte mitt jävla fel att ni väljer att ha med henne istället för mej?
- Det handlar inte bara om dej hela tiden. Sandra måste också få en chans. Du kan inte få allt du vill.
- Du väljer fan bort din egen flickvän för hennes syster. skrek hon.
- Sofie! Nu räcker det! röt Micke.
- Jag stannar hellre hemma än att tillbringa tio dagar med Sandra.
- Men stanna hemma då. Och jag vill inte veta av att du ringer mej stup i kvarten och säger att du saknar mej. sa han fortfarande lika argt.
- Jag tänker fucking skita i dej och hela jävla bandet så länge Sandra är med er.
När hon sa det så blev Micke riktigt arg.
- Vad i helvete sa du?! röt han.
- Låt mej vara för fan. skrek hon och gick fort ut på balkongen och satte sej.
6 månader senare.
Micke och Sofies förhållande hade bara blivit sämre och sämre men de var fortfarande tillsammans. Sandra och Andreas hade varit tillsammans i ett halv år. Dem var väldigt lyckliga med varandra.
Andreas och Sandra satt hemma hos honom i Dalby och fikade när hon helt plötsligt började må
dåligt. Hon sprang in på toaletten och spydde. Andreas var snabbt vid hennes sida och höll bort hennes hår.
- Älskling? Vad har hänt?
- Jag vet inte, mår bara inte bra.
- Du borde kanske gå till läkaren. Ska jag köra dej dit?
- Ja, tack.
Hon reste sej upp och gick fram till vasken, sköjde munnen och sen spolade hon på toan.
20 minuter senare satt hon hos läkarn och väntade.
- Sandra Davidsson? ropade en läkare i väntrummet.
Hon reste sej upp och följde med läkaren.
- Så vad är det du har för problem? frågade Erica, som läkarn hette.
- Jag spyr hela tiden nästan. Och har jätteont i magen.
- Då kanske vi ska ta och göra ett graviditets test.
*Omöjligt, jag kan inte vara gravid om vi änvände skydd, eller det kanske vi inte gjorde* tänkte Sandra
Efter en stund kom Erica tillbaka med testresultaten.
- Sandra, jag kan meddela att svaret var postitivt så jag du är gravid.
- Okej, tack för hjälpen. sa hon sen lämnade hon vårdcentralen och åkte hem.
- Vad var felet? frågade Andreas direkt när hon kommit innanför dörren.
- Jag är... stammade hon med gråten i halsen.
- Du vadå?
- Jag är gravid. sa hon tyst och sen brast det för henne. Hon slängde sej i Andreas famn och började gråta.
- Schh. Det kommer ordna sej. viskade han.
- Men det kommer inte gå, du spelar ju med bandet?
- Jag ska prata med dem så kan vi göra uppehåll tills barnet kommer. Sen fortsätta som vanligt efter.
- Du är en ängel Andreas.
Allting hade gått som det skulle. Callinaz hade tagit paus i och med Sandras graviditet. Johannes och Lina hade förlovat sej.
Micke och Sofie hade löst alla problemen i deras förhållande. Magnus hade också förlovat sej med sin Therese. Och Carolina, hon
trivdes bra som det var nu, bara
alla andra var lyckliga så var hon lycklig.
Kommentera. Hoppas ni gillar det. Kommer även börja på en uppföljare till denna, men den kommer vara baserad på Sandra och Andreas liv.
Alltså ungefär fem år frammåt i tiden. Hoppas ni vill läsa den också.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | LetMeJump - 25 jul 11 - 14:17- Betyg:  | | jag tänker definitivt lästa | | susanna_89 - 25 jul 11 - 01:29- Betyg: | | de vill ja absolut göra du skriver jätte bra :) |
|
|
|
