På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

En 18-årings drömmar del 9

Jag letade snabbt i huset, men kunde inte hitta varken Sofie eller Tomas, då fanns det bara en teori, och det var att Tomas hade tatt Sofie. Jag skrek och slog ner glas och tallrikar, men insåg snart att det inte hjälpte till något, jag skulle minsann ta den där skitstöveln, jag slog snabbt numret till polisen.
- Ja hallå, det är Fred i polistjänsten, Sa mannen. Först kunde jag inte få fram ett ljud.
- Mår du bra? Sa Fred.
- Jag tror min före detta pojkvän har kidnappat mitt barn, Fick jag tillslut fram.
- Okej, när hände detta?
- Nu, jag hade svimmat så när jag vaknade var hon borta, Snörvlade jag.
- Har du svimmat? Du får nog ta det från början, Sa han.
- Okej, Sa jag så började jag berätta. När jag var klar så började gråta.
- Okej, hur gammal är du?
- 19, Sa jag.
- Var bor du, jag skickar ut poliser direkt, Sa han. Jag sa min adress, och så frågade han min några fler frågor, om Tomas och barnet.
- Polisen kommer nu, Sa Fred, och just då plingade det på dörren. Jag la på, och öppnade dörren. En kvinna och en man stod där. Mannen började undersöka hus medan kvinnan pratade med mig.
- Vi har Tomas identitet och vi vet vem han är, vi måste börja spåra nu, det är väldigt svårt för oss att veta vart han kan ha gått, eftersom att vi inte har några ledtrådar, men har du någonting som luktar väldigt mycket honom?
- Jag kan kolla, Sa jag och gick upp till vårt rum, jag tog fram hans pyjamas, som luktade Tomas väldigt starkt.
- Den här, Sa jag och gav den till kvinnan som hette Åsa.
- Tack, vi ska försöka men våra hundar, dom kanske kan hjälpa oss en liten bit. Jag nickade.
- Ni gör väl det i natt? Sa jag. Åsa nickade.
- Ja då, kom med oss till polisstationen. Och ta med dig barnvagnen. Åsa reste sig upp.

- Okej, vi har tre hundar som ska försöka spåra upp Tomas, vi sprider ut oss, Sa Åsa till två andra män, jag följde med Åsa.
- Kom igen nu Sammy, Sa hon till hunden, hon lät Sammy nosa på tröjan.
- Spåra sammy, spåra, Sa Åsa. Jag kollade på Sammy och hoppades att han skulle få upp nåt spår, han nosade lite och började genast att gå mot tågstationen. Vi följde efter. Då och då var Sammy tvungen att nosa på tröjan igen, men han fick alltid upp spåret igen. Tillslut var vi vid tågrälset, det gick inga tåg nu, så vi kunde gå över, men Åsa sa att jag skulle stanna uppe där det var säkert. Hon hopade ner på rälset med Sammy och han nosade på marken, Åsa böjde sig ner och tog upp nånting.
- Känner du igen den här? Sa hon och visade upp en rosa tygbit. Jag hoppade ner på rälset och tog tygbiten.
- Ja! Det är Sofies rosa filt, Sa jag.
-Då är vi nog på rätt väg. Åsa tog fram tröjan igen och lät Sammy nosa. Det tog en stund innan han började gå, men nu var han inte lika säker.
- Lukten börjar avta, så vi får skynda oss. Vi hoppade upp på andra sidan, och Sammy gick sakta, han stannade upp för att kolla och la nosen mot marken igen, sen började han gå, la nosen mot marken. Så började han plötsligt att skälla.
- Vad är det? Frågade jag. Åsa böjde sig ner.
- Jag vet inte, antingen är han nära eller så är lukten borta, Sa hon, Jag kollade mig omkring försökte se någonstans Tomas skulle ha gått, om vi fortsatte rakt fram skulle vi komma till en sjö, om vi skulle vika av åt vänster så skulle vi komma till en galleria och mot höger skulle vi gå tillbaka från dit vi kom.
- Tyvärr, lukten är borta, Jag kontaktar dom andra poliserna och kollar om dom har hittat något, Sa Åsa och tog fram en walkie talkie...

Jag satt på polisstationen och grät, undra hur Sofie mådde? Jag hoppades honvar oskadd! Poliserna var ute och letade, men jag kunde inte följa med för jag var för trött och dom sa att jag kunde riskera att svimma igen, jag hade först protesterat, men dom sa att det kunde vara farligt, så jag hade gett mig.
- Hur mår du? Sa En polis, hon var lång och smal, hon hade brunt hår uppsatt i en slarvig tofs, hon hade långa ögonfransar och jag undrade om hon hade mascara eller inte.
- Sådär, sa jag.
- Försök att sova.
- Jag kan inte, jag tänker bara på Sofie. Hon satte sig bredvid mig och la sin hand på min axel.
- Det kommer att ordna sig, vi kommer att hitta ditt barn! Jag lovar.
- Men om ni inte gör det? Vad gör ni då? Jag kommer aldrig kunna leva med mig själv då! Aldrig! Det brusade till i hennes walkie talkie och hon ställde sig upp med ett ryck. hon pratade snabbt i den. Och sen vände hon sig mot mig och log.
- Dom har fått upp ett spår!

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Karros - 16 aug 11 - 01:44- Betyg: